Bussar
Föregångaren till bussen var diligensen som hade funnits åtminstone sedan 1700‑talet. När den i Frankrike under 1800-talets första hälft började gå på fasta linjer inom städerna kom den att kallas Omnibus. När så ottomotorn var skapad i slutet av 1800-talet dröjde det inte länge innan bussen introducerades.
I början av 1900-talet skedde alla längre resor inom Sverige via järnvägen eller med båt, men då insåg man att bussar kunde vara en bättre lösning på många håll. Bussar var egentligen steget före bilen i utvecklingen, precis som lastbilen, eftersom deras storlek tillät användandet av ångmaskiner. Däremot var de efter när det gällde att använda ottomotorn. Trots det var bussar mycket ovanliga i Sverige fram till efter första världskriget då ett större antal lastbilar som använts i kriget byggdes om till bussar.
Den första kända bussen i Sverige började att användas 1899 i Stockholm och trafikerade Drottninggatan. Den blev dock inte uppskattad alls och fick öknamnet ”Bullerbussen”. Så här skrev Aftonbladet den 14 juli 1899:
”Huru länge skall det tillåtas den förfärliga tingesten att grassera på vår Drottninggata? Det är ingalunda bara utseendet som man finner obehagligt. Nej, det är dess ohyggliga skramlande som kan irritera äfven de minst nervösa människor”.
En bit in på 1900-talet kom nästa försök i Enköping med en buss som kallades ”Gråsuggan”. Den första buss som tillverkades av Scania-Vabis var troligen den buss som såldes till Nordmarkens Automobiltrafik Aktiebolag i Värmland.
Den första kommersiella busslinjen öppnades av SJ 1911 vid Bohusbanans station vid Tanum. Anledningen till att man föredrog bussar här var att Bohusbanan av praktiska skäl drogs i inlandet, medan städerna låg vid kusten. Linjen gick till Grebbestad och bussen var en 32 hästkrafter stark Büssing. Företaget Büssing var en av Tysklands största busstillverkare och var Stockholms lokaltrafiks största leverantör under 1960–70.
Trafik med bussar började alltså under 1910-talet, men det var först under 1920-talet som de blev mer vanliga och man kan se på foton från den tiden att bussen var ett vanligt inslag vid stationer och torg. Vid början av året 1923 fanns det cirka 550 bussar i landet och i slutet av året hade det ökat till cirka 1 100. Alltså en fördubbling på mindre än ett år. 1923 kan alltså anses vara det år då busstrafiken slog igenom på allvar.
Fram till början av 1930-talet kunde en buss se ut lite hur som helst, men så kom det som kallades ”Normalbestämmelser beträffande personomnibuss i yrkesmässig trafik”. Notera att det fortfarande hette omnibuss. Enligt definitionen var en omnibuss avsedd för minst sju personer med en maximal längd på tio meter och maximal bredd på 2,4 meter. I Stockholm fanns det redan från 1924 särskilda föreskrifter som inte tillät längre bussar än 6,6 meter beroende på de trånga gatorna.
Enligt Transportföretagens hemsida fanns det skilda avdelningar för rökare och icke-rökare och det kan nog vara första gången som man införde restriktioner för rökare i Sverige vad avser bussar. I tåg hade det faktiskt funnits sedan 1860-talet.
1938 ska det ha funnits 4 500 bussar totalt i landet. Året därpå lanserade Scania-Vabis dieselmotorn. Bussar som drevs på samma sätt som spårvagnar, alltså med el, introducerades i Göteborg 1940 och blev ett vanligt inslag i gatubilden. I Stockholm kom de 1941. De kom att kallas trådbussar eftersom de var kopplade till trådar ovanför busstaket. 1964 togs de ur trafik, troligen av rationella skäl. Dieselbussar kunde ju gå vilka sträckor som helst. Möjligen kan det också varit så att kostnaderna inför högeromläggningen bedömdes att vara för stora.
1950 var antalet bussar 7 500 och det började bli svårt med att hitta utbildade busschaufförer. Fram till 1958 var alla män. Konduktörerna var dock ofta kvinnor. Margit Claesson gick tillsammans med några andra kvinnor en utbildning för att bli busschaufför och hon anses vara Sveriges första, och även västvärldens första, kvinnliga busschaufför när hon började arbeta 1958. Det var förresten en trådbuss hon började köra. Det finns en intervju med henne på http://www.svd.se/mannen-vagrade-ga-pa-bussen som också visar film över trafiksituationen i Stockholm vid den tiden. Noterbart är att de amerikanska bilarna nu är borta. 1961 fanns det 28 kvinnliga busschaufförer i Stockholm.
Efter kriget kom Volvo att allt mer konkurrera med Scania-Vabis och Sverige blev ett land med stark bussindustri som sedan fortsatt att vara det till i dag.
På samma sätt som för de flesta fordon av skilda slag hände inget revolutionerande längre fram utan de blev långsamt lite bättre inom de flesta områden.
Bussarna var som kommunikationsmedel överlägsna tågen. Nu kunde även resor till och från avlägsna orter för första gången på ett relativt enkelt och billigt sätt företas. Särskilt viktigt blev det i Norrland som närmast varit isolerat fram tills bussarna kom om det inte fanns en järnväg i närheten. Man jämför bussarnas påverkan med det laga skiftet som förändrade landsbygden under 1800-talet.
2015 fanns det 14 730 bussar i yrkesmässig trafik i Sverige, varav fyra trådbussar i Landskrona, 221 elhybrider, 25 batteridrivna, runt 650 etanoldrivna och ca 2 300 som går på naturgas.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Carl Edvard Johanssons måttsats
I slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet skapades många företag som skulle bli industriella jättar, men frågan är om de hade lyckats utan Carl Edvard Johanssons arbete. Han uppfann visserligen inte något kullager eller fyrsystem och inte heller dynamiten, men han skapade förutsättningar för att alla dessa företag skulle kunna tillverka bättre produkter med högre precision och kvalitet. Han är av någon anledning inte särskilt känd och det har inte gjorts något TV-program om honom.
Ett citat från dåtidens mest ansedda biltillverkare, Cadillacs skapare och chef Henry M. Leland, visar tydligt vad industrin tyckte om hans uppfinning:
"There are only two people I take off my hat to. One is the president of the United States and the other is Mr. Johansson from Sweden".
Bakgrunden till hans arbete är att när man startar en industriell produktion tillverkar man först ett original. Sedan gäller det att tillverka många kopior av originalet som inte bara ser likadana ut, utan måtten måste vara exakt desamma också. Detta är också en förutsättning för att kunna ha underleverantörer. Fram till nu var detta alltid ett stort problem. Måtten stämde inte och man fick en massa passningsarbete. Det Carl Edvard Johansson bidrog med var att han skapade en måttsats som förde upp tillverkningsprecisionen till en nivå man aldrig tidigare varit på. Nu handlade det om 0,01 millimeters noggrannhet, men det tog tid innan industrin förstod vilken betydelsefull förbättring det var.
1897 tillverkade han den första måttsatsen. Efter fem års arbete hade han lyckats få patent i England och efter en silvermedalj på en utställning i Paris 1903 fick han följande år patent i Sverige. 1909 öppnade han så sin första verkstad i Eskilstuna som redan efter några år blev ett miljonbolag med stor försäljning till USA. Hans måttsatser blev därefter snabbt accepterade över hela världen. De ansågs till och med ha varit avgörande i krigsproduktionen under första världskriget. 1923 flyttade han till USA och började arbeta på Ford och lyckades snart få ett enormt förtroende från högsta chefen Henry Ford. En av hans måttsatser lär ha funnits utställd i entrén till huvudkontoret på Ford. Henry Ford ska själv ha sagt att utan Jo Blocks, som måttsystemet kallades i USA, skulle han aldrig kunnat få det löpande bandet produktivt nog.
Det är alltså ställt utom tvivel att Carl Edvard Johansson är den svensk som bidragit mest till den industriella revolutionen.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
CD- och DVD-spelare i datorer och musikanläggningar
I början av 1980-talet fanns inspelad musik att köpa på vinylskivor eller kassettband och kunde spelas in på kassettband eller rullband. Film fanns tillgänglig på videoband enligt systemet VHS och Betamax. TV kunde också spelas in på videobandspelare.
Gemensamt för alla kassettband var att ljudkvaliteten var låg och bruset högt, särskilt på inspelningar som man gjorde själv och det var likadant med videobanden. Dessutom var det samma problem med åtkomst som för de tidiga datorerna, man var tvungen att spola fram bandet tills man kom dit man ville.
Redan 1966 var det en amerikansk som började med att försöka hitta en lösning som skulle använda en tunn skiva som lagringsmedium och med användning av den variant som fanns för datorer, alltså det binära talsystemet. Han använde en genomskinlig plastskiva som han lyste på med en halogenlampa. Genom att skapa små fördjupningar i skivan fick han två olika reflexioner, som alltså kunde användas för det binära talsystemet. 1970 fick han patent på sitt system och därmed fanns det en skiva som man kunde lagra information på, i detta första steg var det dock enbart ljud som kunde lagras och sedan läsas.
Det skulle dock dröja innan det fanns en kommersiell produkt. Först 1972 hade Philips och det då största musikföretaget i USA, MCA, som nu ägde patentet kommit överens om att tillverka en variant som inte var genomskinlig och som använde laser istället för halogenlampa. Men inte förrän 1978 fanns det tillgänglig att köpa och då var den 12” stor. Det blev dock aldrig någon succé och man fortsatte att leta efter andra lösningar
1979 beslöt därför Philips och Sony att utveckla ett gemensamt nytt mindre format och 1982 var de redo att presentera en ny produkt som de kallade Compact Disc eller kort CD.
I Sverige började de säljas 1984, men eftersom utbudet av CD-skivor var mycket begränsat, i stort sett enbart klassisk musik fanns att tillgå, och CD-spelarna var mycket dyra, dröjde det till 1989 innan genombrottet kom. Se försäljningen från 1989 nedan:
CD-spelare 200 000 varav 155 000 separata, övriga inbyggda
CD-skivor 4 000 000
1991 såldes det för första gången fler CD-skivor än vinylskivor. 2002 såldes det 23,6 miljoner CD-skivor i Sverige och 60 000 vinylskivor. Därmed var vinylskivan passé skulle man kunnat tro, men det tycks som om den nu fått en renässans. Bottenåret var 2006 då det bara såldes 7 000 LP-skivor, medan det 2016 såldes 232 000 jämfört med 1,2 miljoner CD, med då får man också tänka på att strömmad musik utgör runt 87 % av marknaden och vinylskivorna bara har 3 %. Oavsett har vinylskivor kommit tillbaka med besked och förklaringen kan väl bara vara att det är roligare med vinylskivor och grammofoner än CD och CD-spelare.
CD-spelare kom också att bli vanliga i datorer, men inte förrän 1995 och därmed försvann disketterna från marknaden. Formatet för datorer var Read Only Memory, ROM, och innehöll mestadels program. En del datorer kunde även spela musik-CD. I slutet av 1990-talet kom också möjligheten att spela in på CD-skivor flera gånger så att den fungerade på samma sätt som en hårddisk. De skivorna kom att kallas CD-RW.
I och med CD:ns intåg försvann inspelningen på båda sidorna av en skiva trots att det är fullt möjligt. Det var nog många som var förvånade över det, men man kan misstänka att det traditionella sättet att spela in musik utan begränsningen som en LP-skiva har medförde ett starkt motstånd från musikindustrin. En CD kunde ju utan problem innehålla mer än 2 timmars musik och det var helt enkelt för mycket för att vara realistiskt i betydelsen att det krävdes för mycket musik för att ge ut en CD. Det är dock svårare att förklara varför det fortfarande är så överallt. Köper man en ljudbok idag inspelad på CD-skivor får man runt 18 stycken skivor inspelade på ena sidan, istället för 9 dubbelsidiga. Man kan visserligen utan problem få in en bok på en DVD-skiva i MP3-format, men det är få förlag som erbjuder det eftersom man tycks tro att allmänheten inte har DVD-spelare med MP3-format. Fast den bästa lösningen är förstås att ladda ner boken via en nätansluten apparat till den apparat man föredrar, mobil, PC eller platta.
När det gäller nya bilar kunde man få radio med kassettbandspelare ända till slutet av 1990-talet. Därefter var det CD som gällde och inte bara i det vanliga ljudformatet utan MP3 gick också bra.
Från 1999 började DVD-video bli mer allmänt förekommande i hemmen tack vare den bättre ljud- och bildkvaliteten och den mycket större lagringsförmågan. Det innebar också att VHS-bandspelare nu kom att börja ersättas av DVD-spelare och att de gjorde sitt intåg bland datorerna också. Redan 1997 fanns IBM:s första bärbara dator med DVD-läsare.
Både CD och DVD finns fortfarande kvar, men som med mycket annat kommer de allt snabbare bredbanden att ändra på det.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Cyklar
Man anser att det var en fransman vid namn Karl von Drais som 1817 uppfann föregångaren till cykeln. Den var byggd med två hjul som en cykel, men var avsedd för att sparkas fram och han kallade den springmaskin. Hans namn Drais blev sedan använt som alternativ till springmaskin och kom senare att beteckna den variant som används på räls, dressinen, som han också uppfann. Nu var dessvärre vägarna mer eller mindre omöjliga att åka på eftersom det var djupa spår efter vagnarna och efter ett beteende som vi känner igen även idag så började ”cyklisterna” att åka på trottoarerna vilket fick till följd att springmaskinen förbjöds i flera decennier framåt och egentligen aldrig vann framgång.
Sedan dröjde det till 1854 då en tysk vid namn Philipp Moritz Fischer satte pedaler vid framhjulsnavet på en springmaskin och det var nog då som namnet velociped uppstod. Det är grekiska och betyder ordagrant snabbfoting.
Nästa steg blev att tillverka velocipederna av järn och 1865 ska det första försöket med hårdgummidäck ha gjorts, och redan 1869 använde cykeltillverkaren Tribout kullager. Just en sådan cykel kördes av engelsmannen James Moore då han vann den första tävlingen som gick på vanliga vägar mellan Paris och Rouen samma år.
Eftersom det tidigt kom att fokuseras på hastighet och ingen hade kommit på att använda drev med kedja fanns det egentligen bara ett sätt att höja farten och det var att utöka längden som cykeln rullade per pedaltag. Det i sin tur betydde större hjul och eftersom pedalerna satt på framhjulet kom den mycket instabila höghjulsvelocipeden ut på marknaden. Den skulle sedan dominera ända till slutet av 1800-talet för att sedan ersättas av en cykel med två lika stora hjul. Det var engelsmannen Thomas Humber som fick patent på det som då kallades säkerhetsbicykel 1884. Den cykeln hade nått en ändamålsenlig utformning med pedaler, kedja, kullager och gummidäck, även om 1885 anses vara det datum då den moderna cykeln hade börjat tillverkas eftersom det var då som man började använda kedjedrivningen fullt ut. Kedjan var förresten en variant som Polhem använt vid sina arbeten och den kallades länkkedja.
Bicykeln var alltså återigen en cykel med lika stora hjul. Nu gick det att cykla säkert och med hjälp av kedjan och drevet, mycket snabbare än med höghjulingarna. Den enda nackdelen var att det blev obekvämare med små hjul, men det skulle snart lösas när gummidäck med luft uppfanns av en brittisk veterinär som hette John Boyd Dunlop 1888. Han testade med att limma ihop två tunna gummilängder och formade dem som ett däck som kunde sättas utanpå hjulet. Sedan använde han en ventil, som motsvarade den som användes till fotbollar och med hjälp av en fotbollspump skapade han det första kommersiellt framgångsrika pneumatiska (luftfyllda) däcket.
Framgången lät inte vänta på sig. Alla ville ha gummihjul till sina fordon och Dunlop själv blev en ledande industrialist och företaget Dunlop som existerar än idag är fortfarande framgångsrikt. Det fanns visserligen ett besvärande problem med däcken och det var att rent gummi inte kan hålla kvar luften eftersom det inte är tillräckligt tätt. De flesta har säkert sett vad som händer med ballonger om man låter dem ligga. Luften läcker ut. Det skulle dröja många år innan man löste det problemet, nämligen till 1937 då man uppfann butylgummi som användes för att få lufttäta innerslangar bland annat.
Under 1870-talet kallades fordonet velociped, under 1880-talet blev det bicykel och först under 1890-talets senare hälft blev cykel vanligast.
Cykeln skulle bli det första fordonet som nästan alla hade råd med och det skulle innebära mycket för kontakter mellan folk. Det var först en bit in på 1900-talet som priserna började gå ned tillräckligt för att den stora massan skulle ha råd att köpa dem. Inledningsvis importerades cyklarna, men redan 1883 startade Per Froms Velocipedfabrik i Stockholm. 1886 anställdes en viss Berndt August Hjorth som säljare och han lyckades nog bra eftersom han senare bland annat skulle leda företagen Bahco och Primus.
Vid sekelskiftet 1900 var försäljningen i Sverige 10 000 cyklar per år, men priset var högt, 200 kr, vilket är ca 10 000 kr idag. Att jämföra priser enbart med hjälp av inflationen är dock ett mycket grovt mått. Mer intressant är att titta på vad lönerna var. Så sent som 1914 kostade en cykel fem månaders kontantlön för en lantarbetare.
Under kriget minskade försäljningen. 1920 såldes bara cirka 10 000 cyklar, men sedan började det att öka på allvar och i mitten av 1930-talet var försäljningen uppe i 100 000 per år. 1939 fanns det 2,2 miljoner cyklar. Den riktiga boomen kom i och med andra världskriget och restriktionerna för all trafik som använde bensin eller diesel som drivmedel. 1941 såldes mer än en miljon cyklar och Sverige var ett land med cyklister.
En intressant bieffekt av detta var att det sociala livet blomstrade mer än någonsin tidigare, särskilt på landet, eftersom cykeln vidgade bekantskapskretsen och dessutom fick man ju motion, fast det var kanske inte så många som behövde extra motion då.
Det var nu som reklamaffischen kom på allvar eftersom färglitografin gjorde det möjligt att billigt trycka upp affischer. Cykeln blev den första industriellt massproducerade varan som de flesta kunde och ville köpa och den första där reklamen kom att spela en viktig roll.
Det fanns flera framträdande svenska tillverkare eftersom det av någon anledning inte förekom nämnvärd utländsk konkurrens längre, möjligen beroende på att efterfrågan överallt var större än tillverkningskapaciteten.
I Uppsala började man tillverka cyklar 1897 och företaget kom att heta Fram. 1932 övertogs Fram av företaget King som hade egen cykeltillverkning. Fram blev som mest framgångsrika under 1940-talet då de tillverkade 25 000 cyklar årligen. De utmärkte sig även med att deras cykel användes av en svensk olympiamästare i Stockholm 1912. Hans namn var Ragnar Malm, han ingick i det svenska lag som vann lagtävlingen på landsväg. Vad de andra tre körde på för märke är okänt.
Den största och mest framgångsrika tillverkaren blev det företag som många kallar Monark även idag. Det skapades av en fattig yngling 1908 i Varberg. Det dröjde några år innan man hade byggt upp en verkstad och från 1913 fanns det ett 20-tal anställda. Företaget hette Svenska Cykeldepoten och det var inte förrän 1934 som namnet blev Svenska Cykelfabriken Monark. Cykelnamnet Monark användes första gången i en katalog från 1916. På 1930-talet blev fabriken en av Sveriges största och därefter expanderade man och blev en av de större tillverkarna i Europa med en kapacitet på 1 000 cyklar per dag.
Rex var ett annat känt märke som började sin tillverkning 1902 i Halmstad. De är kända för att 1937 ha lanserat den numera klassiska transportcykeln som skulle bli mycket populär bland alla stadsbud och andra med liknande behov.
Utvecklingen därefter har inte varit särskilt stor. Cykeln såg ungefär likadan ut under hela 1900-talet. De förändringar som gjordes var användningen av lättare material, bättre bromsar och lampor, bättre växlar. Sedan tillkom förstås olika varianter för olika behov, såsom en barncykel, en BMX-cykel, rena tävlingscyklar mm. I och med mer avancerad elektronik kom också nya växlar och lampor samt en mängd ”cykeldatorer” som kunde mäta det mesta.
I början av 1970-talet blev konkurrensen för stor från utlandet och den svenska tillverkningen tynade i stort sett bort, men det fortsatte att säljas cyklar. I mitten av 1990-talet såldes det cirka 500 000 per år. 2015 såldes det nästan 600 000 nya cyklar, många köper idag en andracykel, vilket skulle förklara varför det inte blir fler resor som beskrivs nedan.
Man skulle kunna tro att vi cyklar mycket nu eftersom så mycket görs för att underlätta cyklandet särskilt i städerna, men det tycks vara tvärtom. Antalet cykelresor 1995 var 2,8 miljoner medan de bara var 1,9 miljoner 2015. Det är en minskning med 40 %. Notera dock att längden på cykelturen inte är medräknad.
Elcyklar
En elcykel är en vanlig cykel som har en elmotor, egentligen enligt samma princip som den första mopeden. Motorn driver antingen på framhjulet eller på bakhjulet och kan nu också placeras ”centralt” vid drevet. Fram till 2016 var den högsta tillåtna hastigheten 25 km/t och största effekt 250 watt. Tanken är att man ska cykla med pedaler och använda elmotorn när extra kraft behövs. Nu finns även en variant med högsta tillåtna fart av 45 km/t och en högsta effekt på 1 000 watt, men den är inte från juridisk synpunkt en cykel utan en moped och samma krav gäller som för mopeden.
Enligt uppgift så var det företaget Rex som introducerade elcykeln 1997, men det finns inget som tydligt kan bekräfta det, förut ett utdrag från tidningen Cykel o Spår i nummer 1 från 1995, där man skriver att det nu finns en svensk elcykel, men inte av vilket fabrikat. Ganska säkert fanns det elcyklar redan 1995, men det var nog bara enstaka sådana eftersom det är först år 2000 som man hittar artiklar om elcyklar. Dessutom gjorde Stockholms stad en utvärdering av de elcyklar som fanns på marknaden då, nämligen Merida PowerCycle 550, Cobra e-Citybike och Piaggio Albatros och ingen av dem är svensk. Samma år skrev DN om Cobra e-Citybike som en nykomling på marknaden. Så sent som 2003 visade Monark en elcykel framtagen för Posten på Tekniska Mässan i Stockholm som en nyhet, men vi kan nog trots det betrakta 2000 som introduktionsåret för elcyklar. Men det skulle dröja till 2016 innan de slog igen mer allmänt och det var också 2016 som Monark, eller som företaget heter nu Cycleurope, presenterade sin stora satsning på elcyklar.
Under 2015 såldes ca 30 000 elcyklar och under 2016 ca 45 000 stycken, men det är förstås långt kvar till stora marknadsandelar. Just nu är det 7 % av nyförsäljningen och som mest någon enstaka % av det totala innehavet. Alla talar om elcyklar men knappt en på hundra har köpt en och det var kanske därför som man utsåg elcykeln till årets julklapp 2017.
Från 2018 finns det också en miljöpremie som gör att cykelbranschen tror att försäljningen på årsbasis kommer att bli 110 000–130 000. Några siffror som stödjer det finns dock ännu inte.
Publicerad med medgivande av Anders Angervall, http://andersangervall.se/nostalgi
Dammsugare och Electrolux
Det fanns redan på 1800-talet varianter av dammsugare som var både stora och ineffektiva, men 1908 började en man i USA vid namn William Henry Hoover tillverka mindre dammsugare och hans namn blev sedan ordet för just dammsugare på engelska, men han var inte uppfinnaren av dammsugaren utan han hade köpt patentet. I Europa blev det istället företaget Fisker och Nielsen från Danmark som 1910 lanserade en dammsugare som ”bara” vägde 17,5 kg och kunde hanteras av en person. Produkten kallades Nilfisk efter grundarna och kom också att få en design som den fortfarande har. Den var nämligen gjord som en stående modell.
Jämfört med den mest kända dammsugaren i Sverige från den här tiden var detta verkligen ett stort framsteg. På Tjolöholms slott i Halland fanns och finns en dammsugare som var så stor att den behövde dras runt slottet på en kärra med hjälp av hästar.
Elektrolux:s bakgrund fanns i företaget AB Lux som bildades 1901. Deras produkt var en ljusstark fotogenlampa för utomhusbelysning som blev en stor framgång över hela världen. Lampan kallades luxlampan och var tillverkad av Fredrik Adolf Kjellin och David Kempe.
När elektriciteten blev mer allmän kom man 1912 fram till att man skulle sälja dammsugare. Axel Wenner‑Gren blev då anställd som agent för Tyskland, England och Frankrike. Samtidigt startade hemförsäljningen i Sverige. Genom en sammanslagning av Lux och Elektromekaniska AB 1919 skapades AB Elektrolux (med k, inte c) och Axel Wenner-Gren blev VD. Miljoner dammsugare skulle sedan säljas världen över och deras framgång var förstås delvis baserad på att de redan hade ett etablerat försäljningsnät för fotogenlamporna. Dessutom blev hemförsäljning företagets signum och det är nog många i den äldre generationen som fått hembesök av en dammsugarförsäljare från Electrolux.
Den första modellen liknade Nilfisks modell och var alltså stående. Den andra modellen som kom 1921 var däremot liggande och hade nymodigheten medar. Först 1961 kom en modell med hjul. Med åren förbättrades sugförmåga, filtreringskapacitet, ljudnivå och energiförbrukning, men modellerna var i allt väsentligt desamma, med den skillnaden att alltfler dammsugare blev mindre, stående och uppladdningsbara.
Försäljningen gick länge trögt och det var först 1967 det såldes mer än 200 000 dammsugare på ett år i Sverige. Numera ligger försäljningen på runt en halv miljon och det har dessutom tillkommit runt 120 000 laddbara mindre dammsugare med start från 2006.
2010 var det dags för den första robotdammsugaren och den såldes i runt 20 000 exemplar per år fram till 2014. Året därpå blev den årets julklapp men det har inte varit möjligt att hitta hur många som såldes det året, däremot finns det siffror om att det 2015 såldes 20 000 i november och december tillsammans.
Publicerad med medgivande av Anders Angervall, http://andersangervall.se/nostalgi
| 