Tvättmaskiner och tvättstugor
Tvättning var under tidigare århundraden en tung arbetsbörda för hushållen. Antingen tvättade man i närmaste vattendrag med hjälp av tvättbrädor och det kan man ju tänka sig hur arbetsamt och kallt det var större delen av året. Var kläderna riktigt smutsiga hjälpte det inte med kallvatten utan då gällde det att finna och hämta vatten och koka upp det och sedan började det mödosamma arbetet med att få ren tvätten och torka den. Detta kunde ta många timmar i veckan.
Tvättmaskiner började användas redan under senare delen av 1800-talet, men då var det manuella varianter som fortfarande krävde en stor arbetsinsats. Det fanns en rad typer av tvättmaskiner i början av 1900-talet, men ingen av dem var helautomatisk. I Sverige lät HSB installera den första tvättstugan 1926 med tvättmaskiner och med separat sköljning, centrifugering fanns däremot inte, utan man använde en vals som pressade ut vattnet. Oavsett beräknar man att dessa första tvättstugor medförde att tiden för tvättning minskade till runt en femtedel. Utbyggnaden gick dock långsamt och 1950 hade bara 8 % av hushållen tillgång till tvättstuga med tvättmaskiner. För dem som bodde i villor var andelen med tvättmaskiner något högre, 12 %.
I USA introducerades den första helautomatiska tvättmaskinen 1940 och till Sverige kom de 1956. Elektrolux skulle spela en stor roll i detta och eftersom man var inriktad på den internationella marknaden bytte man 1957 namn till Electrolux med ett ”c”. 1958 blev automatiska tvättmaskiner standard och de var också mindre än de tidigare varianterna och därmed sköt marknaden fart. De siffror som finns visar att 1961 såldes det 70 000 tvättmaskiner. Det är dock betydligt färre än till exempel kylskåpen. Se statistik på nästa sida. Siffror i 1000-tal:
Försäljningsutvecklingen för tvättmaskiner är likartad den för kylskåp, men i mindre volym och mindre uttalad, vilket tyder på att tvättrummet inte har fått samma status som badrummet och köket.
Redan 1965 hade 90 % av hushållen i flerbostadshus tvättstuga enligt Wikipedia. Tittar man på statistiken ovan verkar det inte orimligt om de tvättmaskiner som ingår i gemensamma tvättstugor inte finns med i statistiken, vilket tyvärr inte har kunnat verifieras. Å andra sidan verkar det inte heller rimligt att det skulle vara sämre ställt bland villaägarna. Antalet hushåll var enligt SCB ca 2 600 000 1961 och med tanke på att det såldes enbart 475 000 tvättmaskiner 1961–1965, alltså på fem år, plus ytterligare ett mindre antal före 1961, så blir det ca 500 000 maskiner. Det ska ställas mot att det fanns över en miljon enfamiljsvillor då. Slutsatsen blir att det troligen var allmänt med tillgång till tvättmaskin betydligt senare när det gäller villor, kanske i mitten av 1970-talet.
Den ökning man kan se under 2000-talet kan säkerligen tillskrivas att allt fler lägenheter har egen tvättmaskin.
Det har förmodligen helt korrekt sagts att den elektriska tvättmaskinen var den apparat som skulle komma att betyda mest för kvinnans frigörelse och barnens utveckling. Tidigare hade ju det mödosamma och långsamma arbetet inte bara med själva tvätten utan också med torkandet och manglandet tagit en stor del av kvinnornas tid. Tvättmaskinen och andra apparater frigjorde nu den tiden och möjliggjorde för kvinnorna att ta arbeten utanför hemmet. Det gjorde också att mammorna fick mer tid för barnen och deras utbildning och utveckling. Just detta brukade den världsberömde Hans Rosling nämna som ett exempel på varför han kunde bli professor.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Tändkulemotorer
Tändkulemotorn är idag en ganska okänd motortyp, men trots att få vet vad en tändkulemotor är har många minnen från hur fiskebåtarna lät förr i tiden med sitt karakteristiska dunk-dunk. Så lät en tändkulemotor. Den skulle faktiskt bli den första motorn som på ett effektivt sätt använde fotogen som drivmedel, men även vanlig råolja och till och med trätjära dög. Den användes förutom till båtar även till sågverk, pumpar, traktorer och tröskverk. Principen byggde på att en komprimerad blandning av luft och hög värme skapade tändningen, som låg utanför själva motorn och kallades tändkula. Det är samma princip som för diesel, men i det här fallet är värmen också nödvändig och det är just trycket och värmen som gör att man kan använda ”sega” oljor.
Det fanns ett stort intresse för denna motor och när J V Svenson (som skapade fotogenköket Primus) köpte tillverkningsrätten runt 1900 var succén omedelbar. Han hade visserligen tänkt sig att tillverka bilar och företaget fick därför också initialt namnet ”J V Svensons automobilfabrik”, men det hände aldrig. Istället tillverkade och sålde han tändkulemotorer. Enbart i Sverige sålde de omkring 3 000 motorer till båtar och de började också sälja en motorplog.
Den maskin som de tillverkade år 1900 gav sex hk och vägde 1 350 kg. Kostnaden var 2 250 kr, ungefär 210 000 kr idag, men på den tiden var lönen per timme för industriarbetare 30–40 öre och för drängar något mindre. Priset motsvarar cirka 5 500 arbetstimmar för en industriarbetare.
Tack vare framgången anses det att företaget någon gång runt 1914 blev en av Sveriges största arbetsgivare inom industrin med över 500 anställda. Det betydde att J V Svenson var chef för två av de största industriföretagen i Sverige, men idag minns knappast någon hans namn. 1929 kom det att ingå i Munktells Mekaniska verkstad.
Motorn blev en så stor framgång att man inom några år kunde räkna till 70 större tillverkare och att Sverige blev störst tillverkare i världen på tändkulemotorer. Nedan anges de största tillverkarna:
AB Atlas
Bolinders
Lysekils Mekaniska Verkstad
Maskinbolaget Norrköping (Patent Fenix)
Motorfabriken Pythagoras, Norrtälje
June Munktell, Jönköping
Sefflemotorn
AB J V Svensons Motorfabrik (Nu försvann automobil ur namnet)
Under depressionen på 1930-talet sjönk försäljningen och fabriken gick i konkurs. Därefter tog elmotorer eller petroleumdrivna motorer över marknaden.
Pythagoras i Norrtälje är numera ett industrimuseum som kan stoltsera med att ha en körbar tändkulemotor som besökarna kan få beundra och lyssna på i drift.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Tändstickor, svavelstickor
Det finns dokument som påvisar att kineserna hade något som liknade tändstickor redan på 900-talet e. Kr. men det visste man inget om i Europa. Det var först när Henning Brandts upptäckt av fosfor som Robert Boyles sedan utnyttjade för att ta fram en tändsticka 1680 som den första ”användbara” tändstickan tillverkades, men den var för farlig och dyr och kom inte ut på marknaden.
Därefter hände inte mycket när det gäller tändstickor och det var troligen det mycket höga priser på fosfor som gjorde att det inte var värt besväret att framställa tändstickor. År 1769 fann dock svensken Carl Wilhelm Scheele ett enklare och billigare sätt för framställning av fosfor från ben, vilket under 1800-talet senare del blev grunden till massproduktion av tändstickor.
Under 1800-talet uppfanns en rad olika varianter på tändstickor som i princip alla hade det gemensamt att de var fortfarande ganska dyra att framställa, och farliga, både att tillverka och att använda.
Den troligen första egentliga tändstickan i modern betydelse uppfanns av Jean Chancel 1812 och kallades doppeldonet och användes ända fram till mitten av 1800-talet. Det var en trästicka som doppades i svavel och överdrogs med klorsyrat kalium och rörsocker. För att få den att tända doppade man den i svavelsyra vilken skapade en kemisk reaktion som gav eld. Det var ganska långt ifrån säkerhetständstickan det.
Runt 1826 uppfanns så en friktionssticka med svavel som tändmedel. Den som vi kallar svavelstickan i Sverige och som kanske är mest känd från H. C. Andersens berättelse ”Flickan med svavelstickorna”. Den blev inte heller framgångsrik, mest på grund av lukten och brandfarligheten. Själva metoden skulle däremot vinna framgång. Friktionständstickor skulle bli framtiden.
Den första friktionsvarianten utan svavel som utvecklades 1830 var fosfortändstickan som var billigare, men den använde giftig vit fosfor och var brandfarlig eftersom den kunde tändas mot vilken skrovlig yta som helst, även en annan tändsticka.
När så Gustaf Erik Pasch tog patent på säkerhetständstickan 1844 var det också startskottet till en svensk världsindustri. Säkerhetständstickan utnyttjade redan kända fakta att röd fosfor var mycket säkrare än vit fosfor och dessutom ofarlig för människor. Pasch egentliga upptäckt var dock att lägga fosfor på den yta som vi stryker tändstickan emot istället för på själva stickan.
Detta ledde till att Johan Edvard Lundström 1845 startade en fabrik i Jönköping med namnet Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB. Från början var tillverkningen hantverksmässig, men genom att Alexander Lagerman utvecklade en rad nya maskiner kunde man automatisera stora delar av tillverkningen. Redan 1877 fanns en maskin som kunde fylla 20 000 askar med tändstickor per dag och 1892 fanns ett helautomatiserat tillverkningssystem som från råvaran aspträ kunde tillverka färdiga tändsticksaskar i den enorma hastigheten av 40 000 stycken under en arbetsdag på tio timmar. All annan industri förutom textilindustrin bleknar i jämförelse vad gäller produktivitet. Från 1870–1900 ökade tillverkningsvärdet trefalt och flera fabriker etablerades. Lagerman måste alltså ha varit ett geni när det gäller att skapa effektiv fabrikstillverkning.
Tändsticksproduktion och Ivar Kreuger
Den svenska tändsticksproduktionen uppgick till 40 000 ton 1913 varav 35 000 ton var export. En i sammanhanget helt unik siffra. 1917 bildades Tändstickstrusten genom en sammanslagning mellan den största tillverkaren Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB och Svenska Förenade Tändsticksfabriker som var ägd till stora delar av Ivan Kreuger. Han hade redan slagit ihop andra svenska tändstickstillverkare samt även finska och danska och nu blev företaget riktigt stort. Grunden var därmed lagd för en framgångssaga som saknar motstycke i svensk industrihistoria. Företaget fick namnet Svenska Tändsticksaktiebolaget. Det började dock inte så bra. 1919 hade det uppstått en kris på grund av exporthinder och exporten sjönk till 27 000 ton. Redan 1920 var dock krisen avvärjd och en makalös framgång började.
Genom att Kreuger bedrev omfattande ekonomiska affärer och även byggverksamhet, fastighetsköp med mera skapade han en situation som medförde att han kunde låna ut pengar till länder och stater till förmånliga villkor och som i sin tur gav honom monopol i inte mindre än 25 länder. När företaget var som störst hade man 250 fabriker i 43 länder och sålde till hela världen. Deras tillverkning motsvarade 75 % av världsproduktionen. Kreuger hade också aktiemajoritet i bland andra L M Ericsson, SCA och Boliden.
Kreugers framgångar var inte bara osannolika. Han lyckades också få rykte om sig att vara ett ekonomiskt mirakel, och det var han ju också. När han besökte USA 1930 blev han mottagen som världens ledande industri- och finansman. Han höll ett föredrag om det världsekonomiska läget och USA:s roll i det och blev inbjuden till president Herbert Hoover för en vidare diskussion i ämnet.
Hur det gick sedan vet nog de flesta, men hans betydelse som industri- och finansman står fast. Efter självmordet i Paris 1933 så lyckades Marcus Wallenberg och Enskilda Banken överta stora delar av hans aktier och därmed var grunden lagd för Wallenbergarnas inflytande över den svenska industrin. Även Handelsbanken övertog en del av imperiet, till exempel SCA. De företag som övertogs var bland andra: Grängesberg, L M Ericsson, Stora, SCA, SKF, Hufvudstaden, Boliden och Svenska Tändsticksaktiebolaget. Det senare fortsatte faktiskt att dominera världsmarknaden även efter konkursen fast i mindre omfattning. 1938 hade man 20 % av världsmarknaden.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Uppvärmning av bostäder och byggnader
Fram till sekelskiftet 1900 var ved mest använt för uppvärmning, men därefter vann kol framgång, främst i industrin. För mindre hus och villor blev koks ett vanligt alternativ. Koks får man som restprodukt när man raffinerar fram lysgas och även från träkol och stenkol.
Centralvärme var mycket ovanligt, men trots att en ganska stor skepsis riktades mot den inledningsvis, främst beroende på att man trodde det var ohälsosamt att vara i varma rum, vann den framgång allteftersom. Man märkte ju att det inte blev fler sjuka, snarare färre. I slutet av 1940-talet hade ungefär 50 % av bostäderna centralvärme. I villor och på landet dominerade veden fram till 1950-talet då både ved och koks blev utkonkurrerade av villaoljan som var en delprodukt vid bensintillverkning.
Fjärrvärme tillkom redan 1948 då Karlstad byggde ett fjärrvärmeverk. Därefter kom alla de stora städerna med egna verk. Numera har de flesta kommuner ett sådant verk, men det är inte olja och kol som förbränns längre utan sopor. Det tål att tänka på, särskilt när man hittar detta i en artikel i Ny Teknik: https://www.nyteknik.se/energi/chalmers-reaktorer-kan-atervinna-allt-plastavfall-6887323.
” I dag är det bara en mindre del av allt plastavfall i Sverige som kan återvinnas i nya produkter. Det mesta går till förbränning för att producera el och fjärrvärme, eller används som bränsle i processindustrin.”
På 1970-talet kom kärnkraften att spela en stor roll i att generera el och den var så framgångsrik att det blev ett energiöverskott. För att lösa det problemet föreslog man elvärme som uppvärmning, främst i villor. Det fungerade utmärkt tills den dag då elpriserna började höjas och som resultat har idag de flesta som har eluppvärmning kompletterat med eldrivna värmepumpar samtidigt som de också har blivit standard i nybyggda villor då fjärrvärme inte har erbjudits/påbjudits. En värmepump fungerar efter samma princip som en kylmaskin fast tvärtom. Värme tillförs inomhus och kyla avges utomhus.
Parallellt med att uppvärmningskostnaderna ökade fick vi också en renässans för eldning med träprodukter. Pellets blev det som gällde för kompletterande uppvärmning. Tillvägagångssättet för att elda pellets påminner mycket om kokseldningen under första delen av 1900-talet med den skillnaden att man inte blir sotig om händerna.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Urtillverkning, klocktillverkning
Det anses allmänt att de första mekaniska klockorna började tillverkas på 1300-talet, men det finns många åsikter om det. Däremot står det klart att man förstod att en tyngd som man hängde i ett snöre verkade med en konstant kraft som alltså var gravitationen, men att den fanns upptäckte ju Newton först i slutet av 1600-talet. Man förstod också att om man hade en anordning som bromsade en fallande tyngd/lod så att hastigheten blev konstant skulle man kunna översätta den till tid genom kugghjul och andra delar, bland annat spindelgången, och visa den genom visare som gick runt.
Dessa ur var alltså föregångare till pendeluret som uppfanns av Christiaan Huygens, säkert med utgångspunkt från Galileis arbeten om pendlar, vilket innebar en stor förbättring av tidsstabiliteten. Han tog också patent på pendeluret 1656, Vitsen med att använda en pendel är att man kan få dem att slå i en viss takt genom lod/tyngder och genom att bestämma avståndet mellan lodets upphängningspunkt och dess svängpunkt. I Sverige är det så att om det avståndet är 994 mm så blir svängningen 1 sekund. Genom denna anordning höll uren helt enkelt tiden mycket bättre.
En pendelklocka fungerade förstås bara på stationära klockor och av den anledningen utvecklade Huygens också spiralfjädern som reglerande del i flyttbara ur. Enkelt uttryckt spänner man fjädern som då på samma sätt som ett lod ger en konstant kraft.
I slutet av 1700-talet hade golvuret blivit en statuspryl och om man till exempel besöker statarbostaden på Skansen idag kommer man se att i det torftiga rummet där alla bodde så står det ett golvur vid ena väggen. Moraklockan började tillverkas i Östnor i Dalarna i mitten av 1750-talet och det var troligen folk som tidigare var aktiva vid Stiernsunds manufakturverk som låg bakom tillverkningen. Trots att de flesta människor känner till moraklockan så finns det egentligen inget som visar på att försäljningen blev stor. Det finns siffror från Östnors byalag som säger att det tillverkades ca 1 000 per år, men det är ju ingen stor tillverkning. Efter 1850 blev konkurrensen från i första hand fabrikstillverkade amerikanska klockor för svår och slog ut stora delar av klocktillverkningen i Mora.
I stort sett var alla klockor under 1800-talet drivna av lod eller fjädrar, men det gjordes faktiskt en elektrisk klocka redan 1814 av Francis Ronalds i England. Året därpå uppfann italienaren Giuseppe Zamboni en klocka som drevs av ett torrbatteri som var så effektivt att man beräknade att batteriet skulle räcka i 50 år. Allmänt sett drivs batteridrivna klockor genom elektromagnetism som omväxlande ger magnetism eller ingen magnetism och på så sätt driver uret/klockan och dess visare.
Det första patentet kom först 1840 då skotten Alexander Bain fick patent för en klocka som drevs av elektrisk ström från en generator istället för ett batteri. Det skulle dock dröja till 1900-talet innan elektriska klockor blev mer allmänna.
Intressant nog var klocktillverkningen (åtminstone i Dalarna) troligen den första näringen där industriell massproduktion användes i den betydelsen att de olika delarna tillverkades av olika hantverkare medan hopsättningen till ett färdigt ur gjordes av urmakarmästaren själv. Här kan vi alltså se det första tecknet på det som skulle bli det löpande bandet i början av 1900-talet.
Fickur började tillverkas i Sverige 1899 av företaget Halda, men troligen tillverkades inte mer än ca 8 000 ur innan tillverkningen lades ner. Armbandsur skulle inte komma förrän under 1900-talet i större omfattning och då som import.
Kullbergs bidrag till kronometrar
I det här sammanhanget bör nämnas svensken Victor Kullberg som skulle få en alldeles strålande karriär. Han började som urmakarlärling 1840 hos Sveriges då största tillverkare av kronometrar. Redan 1759 hade engelsmannen John Harrison presenterat ett förslag på en mycket exakt klocka, som James Cook använde för att navigera under sin andra världsomsegling.
Det ur som Harrison uppfann för att användas vid navigering kan sägas var föregångaren till det som vi idag kallar kronometrar, alltså mycket tillförlitliga ur som användes till sjöss. En viktig del i ett sådant ur är den så kallade kronometergången.
Kullberg kom så småningom till London där han var med och utvecklade just kronometergången och blev mycket uppmärksammad för det och kunde därför starta eget. Han lyckades vinna flera prestigefyllda priser vid världsutställningen i London 1862 och blev snart en av de mest framstående kronometertillverkarna. En av hans kronometrar användes för övrigt av ingenjör Andrée vid hans Nordpolenresa. Hans klockor återfinns på flera fina museer, till exempel Smithsonian National Museum of American History och National Maritime Museum i London.
En stor framgång för elektriska klockor kom när man lärde sig tillverka den synkroniserade klockan. Den fick sin tid genom att använda strömmens svängning på 50 Hertz, alltså 50 svängningar per sekund. Den började säljas i England 1931 och kom så småningom också att säljas i Sverige. Sedan dess är elektriska klockor som kan kopplas till nätet gjorda enligt den principen.
Klockor hade alltså funnits länge, men personliga klockor för bredare samhällsskikt kom inte förrän under 1800-talet då fickuret blev populärt. Män skulle bära fickuret i västen och det skulle helst vara av guld. Särskilt viktigt var det att kedjan var av guld också. Det innebar förstås att man måste ha haft god ekonomi för att äga en sådan klocka. Bland allmänheten fanns det redan ganska många golvur och väggur, men knappast några fickur även om det förekom i mindre ädla metaller. Långt in på 1900-talet var fickuret en viktig statussymbol, särskilt för rika män. Damerna hade en mindre variant som kunde vara utsmyckad med äkta stenar. Hade man ett fickur så var det beviset på att man bestämde över sin egen tid, men även över andras.
I och med industrialiseringen blev det mycket viktigare med tid och allt fler bönder som började i industrin tvingades att ha en klocka för att veta när man skulle komma till fabriken. I bondesamhället var man inriktad på att utföra det arbete som behövdes under den tid som det var nödvändigt. I fabriken var det tiden man arbetade som var viktig.
Armbandsur
Troligen var det dock inte förrän armbandsur började att tillverkas, som det blev en bredare spridning. Det första armbandsuret ska ha tillverkats åt Napoleons syster 1810. Det var en accessoar som många välsituerade kvinnor kom att bära. Männen föredrog dock som sagt fickuren. Det skulle komma att ändras under första världskriget när man tydligen insåg det opraktiska i att ha fickur som man var tvungen att ta fram ur fickan och att de dessutom hade ett lock som man måste öppna innan man kunde se tiden. Möjligen var det också så att man insåg hur viktigt det var med tidsstyrda operationer. Ett anfall skulle ju helst börja samordnat så när infanteriet startade skulle också flyget dyka upp samtidigt. Troligen var det också billigare att tillverka armbandsur. Ett fint armbandsur såldes för 2£ 1902, vilket motsvarar ungefär 1 200 kronor idag. Ett fickur kunde kosta många gånger mer.
Armbandsur hade med framgång använts i tidigare krig, men det var under första världskriget som allt fler militärer fick dem. Militären i England började ge sina män armbandsur 1917 och det beräknas att vid krigsslutet hade nästan alla militärer armbandsur. Efter kriget var alltså tiden inne för att börja med industriell tillverkning av klockorna. Redan 1930 hade armbandsuren helt tagit över marknaden och fickuren blev närmast osäljbara till allmänheten. Finare herrar fortsatte dock att använda fickur i guld långt in på 1960-talet.
Samtidigt finns det en del tecken på att omfattningen av armbandsuren inte var så stor. Exempelvis så låter Alfred Hitchcock en 50-årig amerikansk banktjänsteman i filmen ”Skuggan av ett tvivel” från 1943 säga att när han fick ett armbandsur i present så var det första gången som han hade ett sådant och han pratade också om hur förvånade de skulle bli på banken.
1957 kom den första batteridrivna armbandsklockan och under 1970-talet den digitala klockan som i det här sammanhanget betyder siffror istället för visare.
En nyhet med miniräknarna var att de hade en skärm med siffror och just en sådan skulle dyka upp när man började med att tillverka digitalklockor med låga priser för allmänheten 1975. Den första klockan med digitalsiffror lanserades 1972. Urverket behöver inte vara digitalt, men det var det oftast och tiden bestämdes av en oscillerande kvartskristall och från dess svängningar kunde man bestämma tiden.
Den första billiga klockan
1975 lanserade Texas Instruments en klocka för motsvarande 100 dollar, 850 kronor idag. Året därpå halverades priset och succén var ett faktum. Skärmen var dock av LED-typ som i våra dagar låter avancerat, men den fanns bara i grön eller röd färg och hade en distinkt nackdel genom sin höga elförbrukning. Man kunde inte ha på belysningen hela tiden. Följaktligen var man tvungen att trycka på en knapp på sidan för att se tiden och det blev omöjligt att titta med ena handen upptagen av något annat. Det var alltså samma problem som fickuren hade. Lösningen blev en LCD-skärm, alltså den skärmtyp som senare kom att användas i bland annat tunna bildskärmar och till platta TV. LCD-skärmar användes första gången i miniräknare 1972, men då var de för stora för att passa in i armbandsur. 1978 lanserades en liten LCD-skärm och därmed kunde man låta siffrorna vara synliga hela tiden och digitalklockan började sälja riktigt bra. Så bra att klockindustrin i Schweiz i början av 1980-talet hade mer än halverats och deras andel av den totala klockmarknaden sjönk från 50 % till 15 %. En anledning till att det blev så var att klockmakarna trodde att deras produkter var överlägsna de digitala produkterna. När så krisen var ett faktum kom man på en bra idé, nämligen att själva göra en digitalklocka som skulle vara annorlunda och personlig och 1983 lanserades därför Swatch. Det blev en fantastisk succé. Det såldes upp till 25 miljoner Swatch under ett år ända till 1990 då en nedgång började, men Swatch säljer fortfarande stora volymer.
Nästa steg i utvecklingen blev så kallade atomur eller radiostyrda klockor. Deras tid bestämdes av ett mycket noggrant ur som baseras på svängningar i atomer och som sedan sänds ut via radio. Därmed visar dessa klockor alltid rätt tid. Trots det kan man notera att Casio på sin hemsida enbart har sju radiostyrda klockor, så någon succé har det inte blivit bland armbandsuren och inte heller bland väckaruren. Dessutom är det stora problem med att få en tillräckligt stark signal inomhus.
På samma sätt som för alla elektriska apparater nu för tiden finns förstås klockor som kan kopplas till internet eller smarttelefoner och har en massa andra funktioner som GPS, men det verkar inte heller ha slagit igenom.
I och med att mobiltelefoner blev allmänna i slutet av 1990-talet nöjde sig några med att titta på mobilens klocka, men eftersom det också anses vara hög status att ha en dyr klocka och också bekvämare, behåller armbandsuret sin position på marknaden fortfarande. Den får dessutom gärna vara analog. Det finns ett enkelt sätt att avgöra om en klocka är analog eller drivs av ett batteri. Den analoga klockans sekundvisare går framåt en sekund åt gången, medan batteriklockorna har en jämn rörelse.
Inom alla områden framstår armbandsuret tillsammans med vinylskivan som ett slags motsägelse. Ingen skulle ju få för sig att använda en telefon eller dator med gammal teknik och än mindre en analog sådan. Det skulle ju vara som att man föredrog en manuell räknemaskin från Facit istället för en modern miniräknare eller de som är inbyggda i olika apparater, men så kan det bli när status eller trender är inblandade.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Varvsnäring, rederier
1800-talet
Varvsnäringen började växa under senare delen av 1800-talet och Sverige skulle snart bli en stor skeppsbyggarnation med Eriksberg och Götaverken i framkant. Dessutom startade flera rederier med stöd av den nya aktiebolagslagen. Bland dem fanns Svenska Lloyd i Göteborg 1869, och Sveabolagen 1871 samt Johnssonlinjen i Stockholm.
Under 1800-talet fanns det en stor varvsverksamhet för träbåtar. I stort sett varje hamn hade ett varv. Detta skulle ändras när man gick över till järn och ångbåtar. Varven blev större och bland de mest kända kan man räkna Kockums, Finnboda varv, Götaverken, Kalmar varv och Eriksberg.
I vilken omfattning det byggdes fartyg under 1800-talet är svårt att hitta statistik om, men det finns en del att hämta vad avser den svenska handelsflottan. Alltså de fartyg som seglade under svensk flagg. Nedan visas en tabell på nyförvärv.
Tab. 53. Handelsflottans nyförvärv, åren 1841–1915.
År
|
Svenskbyggda
|
Byggda i utlandet
|
Totalt
|
1841
|
62
|
1
|
63
|
1850
|
103
|
17
|
120
|
1860
|
111
|
18
|
129
|
1870
|
104
|
25
|
129
|
1880
|
63
|
40
|
103
|
1890
|
34
|
45
|
77
|
1899
|
51
|
130
|
181
|
Av ovanstående siffror kan man möjligen dra slutsatsen att så länge man byggde i trä så byggdes det mesta i Sverige, medan när man övergick till ångbåtar av järn så blev fler byggda utomlands. Det framgår inte om ”byggda i utlandet” betyder köpta från utlandet, eller om det handlar om beställda vid varv utomlands. Troligen handlade det om skepp inköpta från England eftersom England inte bara var den största skeppsbyggarnationen utan också först med att använda järn. Det finns uppgifter om att det första skeppet som byggdes sjösattes 1787, men fortsatt byggdes bara enstaka skepp. 1822 skulle det ta fart eftersom man då byggde det första ångfartyget av järn, Aaron Manby. 1843 byggdes det första skruvångskeppet av järn, skruv betydde propeller då, nämligen Great Britain, som också var världens största fartyg. I Sverige byggdes det första järnångfartyget någon gång under 1840–43.
Ett stort steg framåt var när man började använda stål som är starkare och lättare än järn, runt 1860.
I en annan tabell kan man för år 1899 finna följande:
1899 byggdes det i Sverige 35 ångfartyg och 34 segelfartyg, alltså totalt 69 stycken. Från utlandet förvärvades 53 ångbåtar och 117 segelfartyg, totalt 170 fartyg. Dessa siffror är högre än de i tabellen ovan, men det kan bero på att i tabellen ges snittvärden per fem år.
Det är intressant att notera den stora skillnaden mellan olika år för tillverkat i Sverige och utomlands. Det tyder på stor osäkerhet för varvens ekonomi. Notera också att antalet segelfartyg fortfarande var högre än ångskeppen och det skulle dröja långt in på 1900-talet innan segelskeppen blev färre. Tonnagemässigt var däremot ångbåtarna större vid 1800-talets slut.
Totalt räknar man med att det fanns 733 ångfartyg 1895 och 2 030 segelfartyg. Vi seklets slut var sifforna 911 respektive 2 076. Ångbåtarna hade alltså kommit en bra bit på väg och skulle dessutom snart få konkurrens av båtar drivna av dieselmotorer.
När det gäller omfattningen av sjöfarten kan man konstatera att den till stor del innefattade insjö- och kusttrafik i Sverige. En mindre del avsåg Östersjön, Nordsjön och trafik till Medelhavet. I Jämförelse med Norge och Danmark var omfattningen liten. Det skulle ändras under 1900-talet.
1900-talet Varvsindustrin
Den svenska varvsnäringen hade efter första världskriget en utmärkt position. Varven hade klarat sig från bombningar och efterfrågan på fartyg av alla de slag var stor. Därmed tog skeppsbyggeriet verklig fart i Sverige. Eriksberg och Götaverken köptes båda av Broströmskoncernen som genomförde en kraftig modernisering. 1930 nåddes en kulmen då sammanlagt 31 fartyg sjösattes på 132 000 bruttoton. Efter depressionen under 1930-talets första hälft sköt varvsindustrin ny fart. De fem största varven, Götaverken, Eriksberg, Lindholmen, Kockums och Öresundsvarven sjösatte 32 handelsfartyg på 210 000 bruttoton. Under och efter andra världskriget ökade byggandet än mer eftersom många länders varvsindustri bombades sönder. 1948 var Sverige världens andra skeppsbyggarnation efter Storbritannien.
Den person som anses ha bidragit mest till denna positiva utveckling var Hugo Hammar som var chef för Götaverken och aktiv i en mängd olika sammanhang. Hans insats var att utveckla Götaverken inom alla områden, inte bara inom teknik, och han lyckades därigenom skapa ett konkurrenskraftigt företag som de andra varven sedan kunde dra fördel av. Han står förresten staty utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg idag.
Fler och fler fartyg byggdes och 1965 kunde man konstatera att av de 20 största varven i världen var fyra svenska. Vändningen nedåt kom dock snabbt och redan i början av 1970 stod det klart att flera svenska varv inte kunde fortsätta sin verksamhet med mindre än att staten gick in och stöttade och så kom det sig att den förlusttyngda varvsindustrin fortsatte att tillverka fartyg till 1978 med statsunderstöd, men då tog det slut.
Dieseldrivna fartyg
1900 var 40 % av skeppens tonnage ångbåtar och 70 % segelskepp. Detta skulle snart komma att ändras eftersom Aktiebolaget Diesels Motorer (nuvarande Atlas Copco) bildades 1898 efter initiativ av Marcus Wallenberg, som samma år köpt en licens för att tillverka en dieselmotor som hade tagits fram av den tyska ingenjören Rudolf Diesel. Wallenbergs utvecklingschef Jonas Hesselman förbättrade och utvecklade konstruktionen av dieselmotorn framför allt för att motorn skulle kunna slå om från framåt till back, vilket förstås var storfördel. 1907 ansåg man att motorn var fullt ut anpassad för fartyg.
Redan 1903 hade man faktiskt sålt tre dieselmotorer till ett ryskt skeppsvarv som anlitat två svenskar för att designa skeppet Vandal som var det första dieseldrivna fartyget med elektrisk transmission.
Det första oceangående dieseldrivna fartyget levererades till rederiet Danska Östasiat, men som god tvåa kom det svenska rederiet AB Nordstjernan, mer känt som Johnson Line. Redan 1922 hade Johnson Line helt övergått till dieseldrivna fartyg. Det första passagerarfartyget som utrustades med dieselmotorer var det kända fartyget M/S Gripsholm som i huvudsak gick i trafik mellan Sverige och USA. Jungfrufärden gick av stapeln 1925. Därmed var ångfartygens era på väg att försvinna.
Rederier
Fram till nu hade de svenska rederierna varit förhållandevis begränsade med sina trader, men 1904 öppnade två svenska rederier direktlinjer till Sydafrika och Sydamerika och kunde genom detta minska sina fraktkostnader väsentligt. 1914 hade den svenska handelsflottan över 1 000 ång- och motorfartyg och dessutom 400 segelskepp.
Johnson-linjen blev det första stora rederiet i världen som gick över till enbart dieseldrivna motorer som nämnts ovan. Redan 1912 hade man beställt ett oceangående dieselfartyg från Danmark. Då fanns det bara ett annat oceangående dieselfartyg i hela världen.
Fram till 1915 hade det inte varit möjligt att åka direkt till Amerika från Sverige, men det ändrades då ”Rederiaktiebolaget Sverige-Nordamerika” grundades av skeppsredarna Wilhelm Lundgren och Dan Broström. Namnet ändrades senare till ”Svenska Amerika Linien”. 1920 anskaffades ett skepp som blivit berömt vid namn S/S Drottningholm. Skeppet var drivet av en ångmaskin/ångturbin och byggt 1905. När man sedan 1925 köpte ett nybyggt fartyg som fick namnet M/S Gripsholm var skeppet utrustat med dieselmaskiner och det var faktiskt första gången som ett passagerarfartyg i atlanttrafik hade utrustats med dieselmaskiner. Det var också det största fartyget i handelsflottan i Norden. Som jämförelse var den cirka 75 % av längden som de största finlandsbåtarna har idag. Båda skeppen var anlitade under andra världskriget 1942–45 för fångtransporter.
Efter en ganska stor nedgång under första världskriget hämtade sig rederierna några år in på 1920-talet och Sverige blev den nionde största sjöfartsnationen. Allt fler gick också över till dieseldrift från ånga. Efter ytterligare en nedgång under 1930-talet kom faktiskt andra världskriget att innebära ett mindre avbräck än förväntat. Visserligen gick 204 fartyg under, men det fanns trots det många fartyg kvar som användes flitigt. Hälften av handelsflottan fanns utanför Sverige när Tyskland gjorde avspärrningar i svenska vatten, så de anlitades utomlands ifrån. 1946 var Sveriges handelsflotta den femte i världen. 1950 hade storleken ökat med cirka en tredjedel. Redan 1960 började dock handelsflottan att minska och gjorde så mer eller mindre oavbrutet till våra dagar. Skälet var att utflaggning till andra länder var mycket billigare.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Vatten avlopp och hygien
Fram till 1860 fanns det inte ledningar för vare sig avlopp eller vatten i städerna. Allt avlopp inklusive avföring dumpades på gatan eller i närmaste vattendrag. Vatten fick man från handdrivna pumpar i brunnar vanligen grävda på gården och ofta stående bredvid dassen, alternativt från stadens egna brunnar. Hygienen var helt enkelt förskräcklig. Det var aningen bättre på landet eftersom man inte gärna slängde avskräde utanför sitt eget hus och inte heller behövde ha dassen nära brunnarna. Dassen eller latrinerna som de kallades hade ofta små tunnor där avföringen hamnade. Dessa tunnor samlades sedan in och avföringen omvandlades till gödsel. Just det arbetet med att samla in latrintunnor var inte särskilt eftertraktat.
Det gick långsamt fram med byggandet av anläggningar för vatten och avlopp, men med det nya vattenverket vid Skanstull 1861 hade i alla fall delar av Stockholm ett fungerade system för vattenförsörjning. Fram till 1875 var det enbart de rikaste som bodde centralt som hade indraget vatten. Alla andra fick hämta vid tappställen eller brunnar. Detta berodde förstås på att det var dyrt att dra in vatten i en fastighet och att det inte fanns framdragna vattenledningar. Dessutom kostade vattnet för mycket för vanligt folk. I slutet av seklet fanns i alla fall vattenledningar i alla centrala delar av Stockholm, men anslutningsgraden till husen var fortfarande låg.
Karlskrona följde efter samma år 1861 med ett vattenverk och Jönköping tre år senare, men det var inte allmänt utbyggt förrän långt in på 1870-talet. Ungefär samtidigt började man bygga avloppsledningar, i alla fall i Stockholm och Göteborg, men bara för spillvatten, inte för toaletter eftersom det var förbjudet till åtminstone 1904.
När vattnet fanns på plats fanns det alltså för första gången möjlighet att bygga ett avloppssystem med svagt lutande trummor så att de blev självrensande. Avloppssystemens uppgift var att kunna ta hand om det som slängdes på gatorna, men tanken var att vattenklosetter skulle införas och därmed lösa problemet med vart avföringen tog vägen. Intressant nog var det redan på 1850-talet installerat vattentoaletter i Stockholms rannsakningsfängelse. Vid spolning rann avföringen ner i tjärade tunnor i källaren. När man ville installera motsvarande i bostadshus och ansluta dem till avloppsledningarna blev det stora protester. En invändning var att vattnet skulle ta slut och ett förbud infördes mot att använda vattenledningsvatten för toaletter, och något avlopp att koppla dem till fanns ju ännu inte. En annan invändning kom från dem som samlade in avföring och vidareförädlade den till gödsel. De skulle ju förlora sin inkomst.
De avlopp som fanns var alltså mestadels i form av diken som gick längs gatorna och som vanligen mynnade vid ett vattendrag. Detta medförde förstås att de flesta vatten runt och i Stockholm blev förorenade. Ett exempel på detta var att Brunnsviken blev så smutsig och hälsofarlig att man beslöt att bygga en kanal ut mot Östersjön som kom att kallas Ålkistan. Kanalen var klar 1865.
(De första avloppen i Stockholm som man fick koppla toaletter till ska ha byggts först 1909. I Göteborg skedde det 1906.)
Kommunal renhållning började införas 1859 i Stockholm. 1869 kom så den första statliga stadgan för renhållning och ordning på gatorna som förbjöd att man slängde sopor, döda djur, avföring etc. på allmänna platser eller i sjöar. Vilket naturligtvis var ett viktigt steg, men det skulle dröja länge innan det kom att få effekt och det omfattade enbart städerna. Först 1885 tillämpades lagen i Göteborg och så sent som 1898 i Malmö. Utbyggnadstakten var alltså ganska långsam.
Den troligaste anledningen till att arbetena med vatten och avlopp trots allt började nu var att engelsmannen John Snow redan 1754 konstaterade sambandet mellan kolera och kontaminerat dricksvatten. Kolera var en mycket fruktad sjukdom och miljontals människor dog i den. Sverige drabbades hårt första gången 1834 och det året dog det 1,5 miljoner människor i Europa inklusive Ryssland. Man förstod alltså sambandet mellan avföring och kolera, men det var inte förrän 1883 som Robert Koch kunde bevisa att kolerabakterien fanns. Det var kanske det som blev startskottet till att börja förbättra de hygieniska förhållandena.
Hygien var annars inget som någon trodde på under 1800-talet. Det ansågs allmänt att man blev sjuk när kroppsvätskorna kom i obalans. Kroppsvätskorna var gul galla, svart galla, slem och blod. Denna uppfattning kom som så mycket annat från de gamla grekerna och ifrågasattes aldrig förrän den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis påstod att om läkarna och personalen tvättade händerna innan man behandlade patienterna blev dödligheten mycket lägre. Han bevisade detta på förstföderskor 1847 genom att sänka risken för att dö från 12,2 % till bara 1,2 %. Dessvärre ville inga av hans kollegor erkänna att de gjort fel och därför motarbetades han till sin död 1865. Till slut cirka 20 år efter Semmelweis upptäckt bevisade Louis Pasteur att han hade rätt och att det alltså fanns bakterier som man kunde minimera eller döda helt. Pasteur hade en enorm betydelse inom flera områden, varav vaccinering och bakteriedödande genom uppvärmning är de mest kända idag. Just uppvärmning har ju fått ett eget ord efter Pasteur, ”pastörisering”.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Videobandspelare
Redan 1959 köpte Sveriges Radio en videobandspelare. Den vägde 680 kg och var alltså inte lämplig för hemmabruk. En sådan skulle komma 1976 då företagen JVC och Panasonic introducerade VHS. Året innan hade Sony introducerat Betamax och det medförde att det kom att finnas två konkurrerande system på marknaden, men VHS fick ganska snabbt övertaget.
Det skulle dröja många år innan videobandspelarna slog igenom och den främsta orsaken till det var att det blev en ganska hätsk debatt om att de enda filmer som fanns tillgängliga var antingen av så kallad erotisk karaktär eller av våldskaraktär. Det var först i slutet av 1980-talet som det blev allmänt med videobandspelare och det var 1988 som JVC kom med den första stereovarianten. Den var förresten dyrare än Bang & Olufsens dyraste TV.
Just det faktum att videobandspelarna var dyra gjorde att det skapades en marknad för att hyra både film och videobandspelare. Det märke som kom att dominera var Moviebox och eftersom de flesta, även när de köpte en video, inte tog med sig den till sommarstugan så fortsatte den att vara populär 1980-talet ut.
1990 såldes 300 000 stycken videobandspelare. Det var ungefär 60 % av antalet TV-apparater samma år. 1999 var det år då DVD-spelare började konkurrera ut VHS på allvar. 2008 anses vara det år då man bara köpte DVD-spelare, men det fortsatte att tillverkas VHS-spelare ända till 2016 då Funai lade ner sin tillverkning.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Videokameror
Fram till 1985 hade det enda sättet för privatpersoner att filma varit genom att använda kameror med råfilm som behövde framkallas. Vanligast var formatet 8 mm. För att visa filmen användes en projektor och en filmduk. Nu hade VHS-tekniken ändrat på det och de första videokamerorna kom ut på marknaden. De var riktigt stora jämfört med de tidigare filmkamerorna och dyra. De kostade ungefär dubbelt så mycket som de dyraste TV-apparaterna, vilket motsvarar 41 000 kronor i dagens penningvärde. De var alltså inte många som hade råd med dem. Oavsett utsågs den till årets julklapp redan 1989, men det skulle dröja till i mitten av 1990-talet innan de började bli vanliga och då hade priserna också gått ner och formaten blivit fler, men inget slog ut VHS.
Ett viktigt steg var när man introducerade ett nytt digitalt format som kallades DV och senare en minivariant av den. Man använde fortfarande en vanlig filmkamera, men lagringen var digital. Det fick till följd att man nu för första gången kunde bygga riktigt små videokameror med mycket bättre kvalitet, men de var fortfarande ganska dyra, cirka 15–20 000 kronor i dagens penningvärde, och man kunde ju inte spela upp filmen i videobandspelarna. I år kostar det bara några tusenlappar, men å andra sidan är det HD-kameror som gäller 2016, med videon lagrad på hårddisk eller minneskort alternativt inbyggd i något annat som en smartmobil.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Vägväsendet
Vägarna förbättrades långsamt under senare delen av 1700-talet, men om man granskar posttransporternas hastighet kommer man fram till att genomsnittshastigheten för dem låg på cirka 6 km/t, alltså samma hastighet som vid en rask promenad. Slutsatsen blir att det inte var hastigheten som avgjorde val av transportform utan lastbehovet. Vägarna var helt enkelt för dåliga för snabbare transporter.
Det hade egentligen inte funnits någon tillräckligt stark dragkraft för att bygga bra vägar förrän bilen och andra motorfordon uppfanns. Runt 1900 var landsvägen, alltså den största vägen, bara 3,6 meter bred (6 alnar) och vanligen dåligt uppbyggd och underhållen. Det fanns alltid djupa hjulspår efter kärrorna med sina trähjul eller järnskodda hjul. Backarna var branta och det fanns gott om lösa stenar.
Nu skulle det i alla fall ske en enorm upprustning av vägarna, inte i första hand för att bygga nya vägar, utan för att förbättra de existerande. Tittar man på en vägkarta från slutet av 1800-talet skiljer den sig inte så mycket från dagens vägnät. Man behövde också fundera över vem eller vilka som skulle ha ansvaret för byggandet och underhållet av vägarna. Det ansvaret låg sedan länge i princip på landägarna och kvaliteten på vägarna kunde därför variera högst avsevärt.
Runt 1920 började man för första gången med att belägga vägar med asfalt eller betong, men det gick mycket långsamt. Den asfalt man använde var av tysk tillverkning och en så kallad kall-asfalt. Man strödde ut den med spadar och sedan komprimerade man den med hjälp av handdragna vältar, sedan var det trafikens uppgift att så småningom göra asfalten hård. Den varma asfalten vi använder idag kom först till användning efter andra världskriget.
I början av 1930-talet var vägnätet runt 7 700 mil och nästan alla vägar var belagda med grus eller sand. Det skulle dröja till 1953 innan den första motorvägen byggdes mellan Malmö och Lund och den byggdes i betong, inte i asfalt. Det byggdes inte mycket motorvägar i Sverige. I princip handlade det bara om att bygga motorvägar av in- och utfarterna till större städer, men även förbi städer.
Ett exempel på hur långsamt det har gått med utbyggnaden är den motorväg som började byggas norrut från Göteborg 1955. Den var klar till Kungälv 1958, en sträcka på drygt två mil. Sedan hände ingenting förrän under 1960-talet då den förlängdes i etapper enligt nedan:
Genom Kungälv, 1968
Kungälv - Kode, 1972
Kode - Stora Höga, 1974
Stora Höga - Ljungskile, 1991
Genom Ljungskile, 1994
Ljungskile - Lerbo, 1995
Lerbo - Torp, 2000
Torp - Kallsås, 2004
Kallsås - Småröd, 2005
Småröd - Saltkällan, 2008
Saltkällan - Håby, 2008
Håby - Rabbalshede, 2000
Ejgst - Hogdal, 2008–09
Hogdal - Nordby, 2003
Nordby - Svinesund, 2005
Rabbalshede–Pålen, 2010
Tanumshede-Knäm, 2011
Knäm-Lugnet, 2012
Lugnet-Skee, 2010
Skee-Ejgst, 2012
Källa: Trafikverket
Det tog alltså 57 år innan E6 hade motorvägsstandard hela vägen och ungefär samma sak gällde för E4 från Malmö till Stockholm. Sträckan Göteborg-Stockholm är fortfarande inte motorväg hela vägen. Det återstår en kortare bit mellan Jönköping och Ulricehamn.
Först 1968 var hälften av vägarna asfalterade och då fanns det bara tolv mil motorväg i hela landet. 1980 var dock alla riksvägar asfalterade.
När det gäller brobyggande så skedde det oftast i liten skala. Här nämns några av de större:
Götaälvbron 1939, 1966 färdigställdes Essingeleden i Stockholm och Nya Älvsborgsbron i Göteborg. Ölandsbron var klar 1972, Nya Tjörnbron 1981, Sandöbron 1997, Höga Kusten-bron 1997, Öresundsbron 2000, och Sundsvallsbron 2014.
2003 fanns det 150 mil motorväg, 2015 hade det ökat till 205 mil.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Ångmaskiner
Redan 1685 la den engelske kungens mästermekaniker fram en teori om att utnyttja den expansion som skedde när vatten kokade till ånga. Faktum är att ånga behöver 1 700 gånger större utrymme än vatten och man visste att det var tillräckligt mycket för att spränga nästan vad som helst. Den utan jämförelse största tekniska upptäckten under 1700-talet var ångmaskinen som skulle komma att revolutionera våra liv för alltid. Det kan ibland förefalla som om ångmaskiner är något som hör historien till, men faktum är att de modernaste kärnkraftverken använder just ångmaskiner för att producera el, samma sak gäller kol- och oljekraftverken.
I England var kolgruvorna en stor industri och behovet av att finna en kontinuerlig kraftkälla som kunde pumpa upp vatten var mycket stort. Att vatten genom att förångas kunde ge kraft var känt redan av de gamla grekerna och man har hittat skisser på elementära ångmaskiner från den tiden, till exempel från Heron av Alexandria vars eolipil var den första kända ångdrivna apparaten. Det hade också gjorts andra experiment med ångmaskiner i början av 1700-talet, men det var när engelsmannen Thomas Newcomen uppfann en ångmaskin med undertryck 1712, och som drevs av just kol, som den kom att användas industriellt. Under 1700-talet tillverkades mer än 2 000 ångmaskiner, under senare delen av Watts design. Observera att ångmaskiner fram till 1780-talet enbart användes till att få upp vatten ur gruvor genom undertryck.
James Watt var en engelsman som hade utvecklat Newcomens ångmaskin till något väsentligt bättre. 1765 kom han på en lösning som skulle öka verkningsgraden genom att låta ångan kondensera utanför själva ångkammaren. (Det är just kondenseringen som skapar undertryck.) Tillsammans med andra nymodigheter kunde han visa upp en ångmaskin med en verkningsgrad som var fyra gånger bättre än Newcomens maskin och därmed skulle ångmaskinen kunna spridas även till områden som hade få kolgruvor, till exempel Sverige. Det dröjde dock till 1780-talet innan man kunde tala om en succé.
1781 var det en anställd hos Watt som uppfann planetväxeln som sedan blev det generella sättet att överföra kraft från kolvarnas upp- och nedåtgående rörelser till en roterande rörelse. Det är samma teknik som fortfarande används i automatväxlade bilar till exempel. Nu öppnade sig marknaden för ångmaskiner på ett helt annat sätt. De kunde användas för att driva kvarnar, hjul och remmar som användes i fabrikerna och de kunde också användas för att transportera upp kol från kolgruvorna.
Watt var även mannen bakom hästkraften som han använde för att mäta kraften på sina ångmaskiner. En hästkraft är ju definierat som det arbete som behöver utföras för att lyfta 75 kg (liter vatten) 1 meter på 1 sekund.
I Sverige konstruerades en ångmaskin av Newcomens modell 1728 i Dannemora gruvor i Östhammars kommun. Det var den tidens största ångmaskin, men dessvärre fungerade den inte som avsett och monterades ner redan 1735. Den kallades för en eld- och luftmaskin och det finns fortfarande en minnestavla kvar om den i Dannemora. Det infördes ångmaskiner på en del andra orter också, men eftersom det inte fanns kol i tillräcklig mängd i Sverige för att elda ångmaskinerna blev man hänvisad till trä och då blev det inte ekonomiskt lönsamt. Undantaget var vid Höganäs gruvor som ligger vid en stenkolsfyndighet. Det kom därför att dröja ytterligare 70 år innan ångmaskinerna introducerades allmänt beroende på att då hade James Watt utvecklat en ångmaskin som var mycket effektivare och säkrare, se ovan.
Inom gruvnäringen började man i Sverige använda ångmaskiner i större omfattning för länspumpning och malmuppfodring i början av 1800-talet och det var då Watts modell som kom till användning. Dannemora Gruvor som ju hade provat Newcomens ångmaskin redan 1734 var även tidigt ute med att prova Watts maskin och den inköptes genom friherren, riksdagsmannen, teaterchefen, skalden, översättaren och uppfinnaren Abraham Edelcrantz som köpte totalt fyra maskiner 1804. En installerades vid Dannemora gruva, en vid Fresks textilfabrik på Lidingö och det skulle alltså vara den första industriellt installerade ångmaskinen i Sverige. Det kan man för övrigt få bekräftat om man besöker Lidingö museum/hembygdsgård. En ångmaskin installerades också på en kvarn som kom att kallas Eldkvarn med hänvisning till att ångmaskinen drevs av eld. Den brann 1878 och från det kom uttrycket, ”inte sedan Eldkvarn brann”. Idag står Stadshuset i Stockholm på samma plats.
Från England kom en man som hette Samuel Owen för att installera maskinerna och hans insatser kom sedan att bli avgörande för ångmaskinernas betydelse för Sverige. Samuel Owen verkade vid Bergsunds mekaniska verkstad på Södermalm och där byggdes 1807 den första ångmaskinen av Watts modell i Sverige.
Det borde stå utom allt tvivel att Samuel Owens insatser kring ångmaskiner skulle få betydligt större påverkan på industrialiseringen än de välkända personerna Christopher Polhem och Jonas Alströmer hade haft. Förutom att han startade en av de första industriliknande manufakturerna med namnet Kungsholms Mekaniska Verkstad bestod hans insatser bland annat i att ha tillverkat fem ångfartyg av trä, samt två järnfartyg i just den verkstaden förutom insatser på andra håll.
Götaverken kom också tidigt att spela en stor roll i tillverkning av ångmaskiner, samt en mängd andra maskiner och apparater.
Bland de första som använde ångmaskiner var förutom Eldkvarn och Fresks textilfabrik, Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand 1855, Sandviken 1857, Tanto betsockerbruk 1867, och 1863 öppnade landets första ångbageri, så det tog nästan 50 år innan ångmaskinen var ett självklart val för ett industriföretag.
Ångmaskinerna var så få till antalet att de inte ens i slutet av 1800-talet hade någon större betydelse i förhållande till den manuella kraften, då undantaget ångbåtarna.
I slutet av seklet stod ångmaskinerna för cirka 30 % av kraften från maskiner i gruvindustrin. Resten stod vattnet för. Det fanns dessutom 30 000 arbetare som bidrog med manuell kraft.
I en undersökning av kommerskollegiet 1904 angående storleken och inriktningen av verkstadsindustrin exkluderande den statliga tillverkningen för järnvägar konstaterar man att år 1898 var ångkraften 2 194 hk och vattenkraften 1 078 hk. Alltså bara drygt 3 000 hk. Totalt fanns 120 maskiner drivna av vatten samt 53 elektriska maskiner. De sistnämndas effekt anges däremot inte. Det finns alltså goda skäl till att inte överskatta ångmaskinernas betydelse för verkstadsindustrin under 1800-talet. Däremot hade de en mycket stor påverkan på gruvindustrin, järnvägarna och skeppsfarten.
År 1900, två år senare, var antalet hästkrafter fördubblat till 6 805. Ångkraften var nästan fördubblad till 4 000 hk, vattenkraften var 2 644 hk som var 2,5 gångers ökning. Den hade alltså ökat mer än ångkraften, men mest ökade kraften från el som ökade 8 gånger i antal till 403 maskiner.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 