Informationsblad för hembygdsgårdar

Affärer, varuhus, fackhandel

Det hade redan 1850 skapats ett kooperativt företag i Örsundsbro efter en engelsk förlaga. Det innebar dock inte att kooperativa företag blev någon större framgång. Under hunger-åren 1867–69 startades däremot en rad av mindre konsumentföreningar. De innebar inte heller att framgången kom. Många hade svårt att få ekonomin att gå ihop och det fanns en rad oklarheter juridiskt sett hur verksamheten skulle drives.

1899 bildades Kooperativa Förbundet, KF, med en affärsprincip som skulle hjälpa arbetarna och med en bolagsform som skulle garantera att vinsterna gick till medlemmarna. De ville också bryta de många karteller som fanns för att priserna skulle gå ner. Även denna satsning fick stora problem och vare sig uppslutning eller omfattning blev väsentlig.

1905 var det därför fortfarande ett utbrett missnöje bland många över att de befintliga matvaruaffärerna i Stockholm både var dyra och ohygieniska. Eftersom det i princip enbart var kvinnor som handlade mat blev det också så att några kraftfulla kvinnor under ledning av Anna Whitlock skapade företaget Svenska Hem. Historien om detta blev visad med start 2013 som en serie i SVT med namnet Fröken Frimans krig. Det var naturligtvis många som inte kunde tänka sig att kvinnor skulle få starta och leda verksamheter så en bojkott inleddes av Stockholms Specerihandlarförening. Oavsett växte rörelsen och lyckades också få ett antal namnkunniga medlemmar som till exempel Selma Lagerlöf, Ellen Key, Emilia Broomé, Anna Branting, Elin Wägner, Karolina Widerström, Hanna Pauli, Karin Larsson och Harriet Bosse.

Föreningen blev framgångsrik och introducerade även färdiglagad mat samt hemleverans för att hemmafruarna skulle få mer tid till annat än inköp och matlagning. Av samma anledning började man också att hyra ut dammsugare. De var verksamma fram till 1915 då de togs över av Stockholms konsumentförening som ersatte alla kvinnliga chefer med män eller lade ner butikerna. Ansvarig för detta var Albin Johansson som sedan blev VD för KF.

Det var också nu som KF började att växa sig starka, men betydligt fler aktiva föreningar. 1920 fanns det 920 föreningar och man satsade på att skapa egen tillverkning i allt större grad. Följande händelser betraktas som milstolpar inom KF under tidigt 1900-tal.

1904: Börjar KF med en agenturaffär som sedan blir partihandel

1908: En sparkasseverksamhet startar och efterföljande år börjar man att starta egen tillverkning.

Konsum blev det namn som KF valde för sina matvarubutiker. Inledningsvis konkurrerade man med butiker, men runt 1940 hade man lanserat ett nytt koncept. För att komma ut till fler människor på landet och för att kunna konkurrera överallt beslöt man sig för att inreda bussar som rullande butiker.

Varuhus hade funnits sedan mitten av 1800-talet, men det var inte förrän i början av 1900-talet som de skulle börja bli riktigt stora. Anledningarna var flera. En var att det elektriska ljuset nu gjorde att man kunde visa upp sina varor på ett mycket bättre sätt och inte var beroende av ljus från fönstren. En annan att de nya järnbalkarna och större fönsterglasen gjorde att man för första gången fick ett riktigt lockande skyltfönster. En tredje att det nu fanns hissar och rulltrappor som gjorde det lätt att åka mellan våningarna.

NK som öppnade 1915 var först med att ha både hissar och rulltrappor. Bland de mer kända varuhusen fanns PUB och NK i Stockholm och Meeths i både Stockholm och Göteborg samt Ferd. Lundqvist & Co i Göteborg. Deras tidiga inriktning var mot lyxkonsumtion och de kom därför inte att spela så stor roll för allmänheten.

Däremot fanns det redan på tidigt 1900-tal lågprisvaruhus som American Bazar som öppnade sitt varuhus 1909 i Göteborg samt Grand Bazar som sedan skulle bli EPA 1930 och samägt med NK minsann. EPA blev mest framgångsrikt och fick först 1932 seriös konkurrens genom Tempo som ägdes av giganten i postorder Åhlén & Holm, som numera heter Åhléns.

KF tycktes länge vara nöjda med sina konsumbutiker och det var inte förrän det första Domus-varuhuset uppfördes 1956 som KF var med i leken. Nu skulle det byggas ett domusvaruhus i varenda större ort i Sverige.

Från mitten av 1950-talet till början av 1970-talet minskade antalet livsmedelsbutiker från 31 000 till 14 000. Under samma tid fördubblades omsättningen. Vad som hände var att specialbutikerna blev färre. Tidigare fanns ju en brödbutik, ett charkuteri, en butik för mjölkprodukter och så vidare. Nu var det större butiker som gällde med mer varierat utbud.

1947 startades den första snabbköpsbutiken, en konsumbutik i Stockholm. 1962 öppnade den första stormarknaden och efter att fria affärstider införts 1972 började ett stort antal servicebutiker att etableras, som idag kan illustreras med 7-Eleven.

Troligen är rulltrappan den tekniska uppfinning efter det elektriska ljuset som haft störst betydelse för varuhusens framgångar och det var alltså på NK som den första blev installerad 1915, men troligen var det inte förrän 1936 då PUB installerade rulltrappor som det tog fart. Det är i varje fall vad Wikipedia med flera anser, men från Teknisk Tidskrift årgång 1950, utgiven av Svenska Teknologföreningen, kan man läsa följande som motsäger detta:

”Den kapacitet som hissar och trappor besitter börjar i större varuhus bli alldeles för liten. Då kommer rulltrappan in. Som en kuriositet kan påpekas, att NK hade Skandinaviens första rulltrappa år 1915 och ett par år framåt. Den gick dock bara mellan ljusgården och undre bottenvåningen och visade sig snart vara en felspekulation, ty dels användes den mest som en leksak för Stockholms ungar, dels stod den mest stilla! Konstruktionen var inte tillförlitlig på den tiden, och trappan togs också snart bort. PUB är nu det enda svenska varuhus som har ett modernt rulltrappskomplex med en kapacitet, som har verklig betydelse för den interna trafiken. Även NK har nu med sina större lokaler kommit till den punkt, då ett rulltrappskomplex genom hela huset har blivit aktuellt.”

Det var alltså inte förrän i början av 1950-talet som rulltrappor skulle bli vanligare i svenska varuhus. På andra ställen som i tunnelbanan fanns de dock tidigare.

Rulltrappans största fördel var att den hade mycket högre kapacitet än hissen och dessutom kunde man ju titta runt i varuhuset under tiden man åkte i rulltrappan och på så sätt bli mer benägen att köpa.

Sättet att ta betalt på var att använda en kassaapparat och för hand slå in varje varas pris. Att istället läsa in priset med en scanner via EAN-koder blev inte vanligt förrän på 1990-talet trots att tekniken funnits sedan 1950-talet.

Sättet att betala via smarttelefonen är fortfarande marginellt, så även att betala med kontaktlösa kort.

I slutet av 1900-talet och fram till idag 2016 har utbyggnaden av handeln varit mycket stor. Det finns stormarknader överallt, men samtidigt har en minskning skett vad gäller olika affärer. Nu är det i princip enbart kedjor som etablerar sig på bekostnad av den traditionella fackhandeln.

Teknisk utveckling som är kopplad till varuhus och affärer har bortsett från nya betalsätt och nya förpackningar varit i sort sett densamma sedan mitten av 1900-talet.

Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se