Fönster
Under 1700-talet bedrevs glastillverkning i liten skala genom glashyttor med stöd av staten som ville minska importen av dyrt glas. Kosta i Småland bildades 1742 och att det blev just Småland var ingen tillfällighet. Man ville inte konkurrera med bergshanteringen om skogen och behövde inte heller kunna flotta virket. Det var nu som fönsterglas började bli mer allmänt förekommande. Tidigare användes inälvor från kreatur som fönster och det fanns oftast bara ett fönster som satt i taket. Nu blev det fler och de sattes i väggarna, men de var små och alla var spröjsade (uppdelade av lister) eftersom man inte kunde tillverka stora glas tillräckligt billigt. Dessutom var de flesta fönstren inte möjliga att öppna utan spikades fast och så skulle det vara ända fram till 1900-talet. Luft utifrån ansågs nämligen på den tiden inte vara särskilt hälsofrämjande.
Glasen tillverkades i hyttorna av glasmästarna. Det gick till så att man blåste upp en stor vasliknande figur så cylinderformad som möjligt, klippte av ändarna och avslutade med att skära upp ”cylindern” för att sedan låta värmen veckla ut den till en plan yta, ett fönsterglas.
Slotten, kyrkorna och herresätena hade förstås glas tidigare, men det är inte ovanligt att se dem med så kallade blindfönster. Det är en utsmyckning i fasaden som ska ge sken av att det sitter ett fönster där. Även för de rika var glas dyrt. Fönsterglas var trots det så efterfrågat att kungen redan 1743 införde en fönsterskatt som fanns kvar till 1809. Allt för att minska dyr import.
Glasbruk skulle inte komma förrän under den senare delen av 1800-talet, så produktionen var synnerligen måttlig och importen fortsatt stor.
Under 1800-talet blev det vanligt med fönster som hade två bågar och två eller tre spröjsar, som är de horisontella eller vertikala listerna. Det innebar att man behövde fyra eller sex små glasrutor per fönster. Anledningen till detta var förstås att stora fönsterglas fortvarande var väsentligt dyrare än små.
Man kom också på att en lös innerbåge med tätning av lav eller mossa avsevärt kunde öka isoleringsförmågan på vintern. Just denna lösning fanns kvar långt in på 1960-talet i äldre hus, fast då användes vadd eller bomull för att täta.
I slutet av 1800-talet började det bli något mer vanligt med större glasrutor, men fortfarande användes glasblåsning för att tillverka dem och det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan en bättre teknik uppfanns.
Nu kom också fönster med gångjärn så att de kunde öppnas för första gången.
I början av 1900-talet uppfann belgaren Émile Fourcault en ny metod för att tillverka glas, den så kallade planmetoden eller Fourcault-metoden. Den innebar att glasmassan drogs upp på valsar i flera steg tills man hade ett lagom tjockt skikt. Detta medförde att större glas kunde tillverkas och att det gick fortare och blev billigare. Denna metod gav bättre glas än från glasblåsning, men glaset fick en lätt randning.
Det första glasbruket i Sverige som började använda metoden var Glava glasbruk i Värmland 1927, men munblåsning skulle finnas kvar på flera håll i landet långt in på 1930-talet. Det var först när engelsmannen Alastair Pilkington på 1950-talet utvecklade floatmetoden som ett glas av modern kvalitet kunde börja tillverkas. Med denna metod blir glaset helt slätt. Metoden används med vissa förbättringar ännu idag, men nu finns det bara en tillverkare kvar i landet, Pilkington Floatglas AB i Halmstad som började produktionen 1976.
På 1910-talet började man tillverka fönster med två kopplade bågar. Fortfarande med spröjsar. Det var först under 1930-talet som man började standardtillverka fönster med ett glas utan spröjsar. Den vanligaste varianten var dock med två glas och spröjsar. På 1970-talet kom så isolerrutorna med isolerande luft/gas i större omfattning eftersom Sverige nu hade upplevt en oljekris 1975 med efterföljande energikris. Så småningom byttes luften ut mot krypton och sedan till argon som är vanligast idag. Utvecklingen gick också från enkla isolerglas (två glas) till treglasvarianter som slog igenom på 1970-talet.
I slutet av 2000-talet hade man höjt kraven på isoleringsförmåga hos fönster och det fanns fönster med U-värde på 0,8. Fönstrets U-värde (W/m2°C) anger hur mycket värme som transporteras från den varma sidan till den kalla. Detta innebar numera att glaset blir så kallt på utsidan att det ofta blir kondensation eller imma på glaset och ibland till och med is. Saken blir inte bättre av att de flesta nu har golvvärme och alltså ingen värme under fönstren, men å andra sidan tillverkar man numera så tjocka ytterväggar med fönsterbänkar på insidan som effektivt hindrar varm luft att träffa glaset så det hjälper inte med radiatorer under fönstren heller. Fönster som man inte kan se ut igenom kalla dagar är något som myndigheterna tycker att vi får stå ut med för att spara energi. Det är faktiskt den officiella uppfattningen på energimyndighetens hemsida och den vanligaste frasen som används är denna:
”Utvändig kondens är inget skadligt utan endast ett bevis på fönstrets goda isoleringsförmåga. Den försvinner frampå morgontimmarna när det ljusnar och solen åter börjar värma.”
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Gator och trottoarer
Gatorna i städerna under 1800-talet var i bästa fall grusade, men oftast var det mest sand och lera. Under senare delen av 1800-talet började man använda fältsten/kullersten som är runda stenar hämtade från rullstensåsar. I mitten av 1800-talet var det bara i Gamla stan i Stockholm som gator var ordentligt stenlagda med kullersten.
Allt möjligt avfall slängdes ut på gatorna vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att ta sig torrskodd fram, så det fanns verkligen anledning att fundera på en bättre lösning för de gående, alltså en egen del av vägen. Man har funnit välbyggda över 2 000 år gamla trottoarer i Pompeji, i Sverige kom den lite senare.
Den första trottoaren i Sverige anses enligt Wikipedia ha byggts på Norrbro 1807 och det kan ha varit så, men det finns bara en etsning från 1840 som styrker det och det var också ett specialfall eftersom det ju är bron som leder fram till slottet. Annars är det mer troligt att man allmänt kom till insikten att trottoarer skulle underlätta för fotgängarna betydligt senare. Då ska den första ha byggts 1844 utanför ett nybyggt hus på Jakobsgatan 5 enligt Stockholmskällan, och de som ansvarar för Stockholmskällan, nämligen Stockholm stad, borde ju veta bäst. Året därpå lät man tyska gatsättare visa hur man kunde använda så kallad tuktad sten (gatsten) för att få en jämn och fin beläggning. I Stockholm skedde en omfattande profilering av gatunätet vilket innebar att man sänkte gator genom att spränga och av den anledningen kom sprängmassorna att användas till gatubeläggning redan under sista delen av 1800-talet. 1873 inköptes för första gången en ångvält som användes för att packa makadamen som är stenar av samma storlek och ”uppfanns” på 1820-talet av en skotte som hette just McAdam.
1871 fanns det någon kilometer i de centrala delarna och runt Slottet som hade tuktad sten. Merparten var dock fortfarande fältsten eller sämre material.
1884 föreslog Knut Lindmark som byggde Katarinahissen att man också skulle bygga en tunnel genom Brunkebergsåsen och så skedde. 1886 var tunneln klar, men blev inte samma framgång som hissen.
1895 ansåg man att gatustandarden var god i Stockholm. Då var 38 % av gatunätet belagt med gatsten och ungefär lika stor del med grus. Makadam fanns på 8 % och fältsten på 15 % av gatorna. Noterbart är att stenarna var stora för att det blev billigare att lägga stora stenar än små, men det medförde i sin tur att det blev svårare att få jämna gator så i slutet att 1890-talet började man använda liten gatsten som är den varianten som finns än idag på många håll i landet.
De försök som gjordes med asfalt visade för dålig slitstyrka och kom därför enbart att användas för trottoarer i finare delar av staden under 1800-talet.
Under 1900-talets början fortsatte man att ersätta tidigare gatubeläggningar med gatsten och det fortsatte i princip till 1950-talet.
Runt 1920 började man för första gången med att belägga vägar och gator med asfalt eller betong, men det gick mycket långsamt. Den asfalt man använde var av tysk tillverkning och en så kallad kall-asfalt. Man strödde ut den med spadar och sedan komprimerade man den med hjälp av handdragna vältar, sedan var det trafikens uppgift att så småningom göra asfalten hård. Den varma asfalten vi använder idag kom först till användning efter andra världskriget, men det skulle dröja till 1980-talet innan alla större vägar var asfalterade och då var även de flesta gatorna det, även om många gator med gatsten har sparats av nostalgiska skäl.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Grammofoner, stereoanläggningar, skivor
Principen för att spela in och spela upp ljud är ungefär densamma som den för telefonen och när dåtidens med erkända uppfinnare Thomas Alva Edison 1877 försökte förbättra Graham Bells uppfinning telefonen, upptäckte han något intressant. Han lät samma membran som man använde i telefonen påverka en telegrafnyckel via en vaxbit. När han talade genom membranet vibrerade det och dess vibrationer överfördes till telegrafnyckel som i sin tur orsakade en markering i vaxet. När han sedan drog telegrafnyckeln i den markeringen kom det ett ljud från membranet. Han förstod att det var en intressant upptäckt och lät sina ingenjörer jobba vidare med att framställa en produkt som kom att kallas fonografen och använde sig an en rulle med vax på. Det var när han demonstrerade den som han läste de bevingade orden ” Mary had a little lamb...”.
Därefter producerades en del förbättrade produkter och även varianter för caféer, spelhallar med mera, men det finns inget som tyder på att de blev någon större försäljning av dessa i Sverige. Den användes mest som en diktafon av de som hade råd och det var inte många.
Det behövdes alltså en bättre och framförallt billigare produkt och den uppfanns 1877 av Emile Berliner. Han använde en skiva istället för en rulle som troligen var av hårdgummi. Så småningom insåg han att shellack, som är ett hårt harts (kåda från en växt) var det bästa materialet och därmed var det vi idag kallar stenkakan född. Grammofonen skulle sedan komma att vara den enda möjligheten för folk i gemen att spela musik som man valde själv tills kassettbandspelarna gjorde sitt intåg i slutet av 1960-talet.
De första apparaterna var så kallade vevgrammofoner som alltså inte använde el. De blev snabbt populära inte minst bland ungdomen som nu hade ett alternativ till dragspel, fiol och gitarr och som kunde användas överallt, även utomhus. De var dessutom billiga.
Runt 1920 hade man lyckats förbättra ljudet väsentligt. Man började med att använda en pickup och koppla den till en förstärkare. Skivorna man använde snurrade vanligen 78 varv per minut Så småningom när radio introducerades så kunde man köpa en grammofon och radio i ett.
1926 hade det nya sättet att spela in skivor som kallades ”elektriskt inspelade” kommit till Sverige och samtiden var mycket imponerad av det nya ljudet. I Sven-Olof Sandbergs bok om Jules Sylvain kan man läsa om just detta.
Vinylskivor kom att börja ersätta stenkakorna runt 1950 som var det år då musikföretaget Metronome släppte den första. Det dröjde till slutet av 1950-talet innan det började bli vanligt och i mitten av 1960-talet var de dominerande.
Vinyl är en förkortning för den vanliga plasten PVC, polyvinylklorid. Anledningarna till att börja använda vinyl var flera, men främst för att man kunde göra spåren smalare och därigenom spela in mer, men också för att man kunde införa stereo och för att vinylskivor inte som stenkakorna gick sönder om man tappade dem i golvet. Samtidigt introducerades i huvudsak två olika hastigheter, 33 varv per minut som kallades LP-skiva och var större och 45 varv per minut som kallades EP-skiva eller singel och var mindre. Varför det blev två olika storlekar var naturligtvis för att differentiera marknaden, men varför det är två olika hastigheter är mer oklart. Möjligen kan den lägre hastigheten på den större skivan förklaras med att filmindustrin krävde att få längre tid för att kunna ha sina ljud på skivor lika länge som deras filmrullar spelade. Fast ljudet borde ju bli sämre ju långsammare man spelar skivan.
Svensken Bengt Runsten lär 1956 ha utvecklat en pressteknik för skivor som kom att säljas till ett 50-tal länder över hela världen. Han var också med och gjorde den första stereoskivan i Sverige 1958. Det var en EP med Harry Arnolds orkester.
Pickuper med diamantspets och elmotorer som via en drivrem fick skivtallriken att snurra blev nu också en nyhet. Det blev populärt att köpa en radiogrammofon som oftast var en stilig möbel i trä som kom att pryda många hem. Det fanns också under 1960-talet en variant som man kunde ha i bilen, men den fungerade inget vidare under färd.
På 1970-talet hade det blivit status att ha en riktigt stor stereoanläggning med massor av finesser. Det skulle vara en separat förstärkare och stora högtalare, gärna av det svenska märket Carlsson, men viktigast var rullbandspelaren som man spelade in partymusik på. Ljudet var ju mycket bättre än det från kassetter och man riskerade inte att dansande par stötte till pickupen på skivspelaren. Det var nämligen ett ganska vanligt problem innan rullbandspelaren kom.
Sony hade redan under 70-talet skapat ett slags fyrkanalsstereo genom sitt SQ-system med fyra högtalare och två förstärkare, men surroundljudet kom först genom filmen Apocalypse Now 1978, men enbart på biografer som hade Dolbys system installerat. Varianten vi använder mest idag är 5.1 surround som kom 1987 med filmen Moulin Rouge. Det var först i slutet av 1990-talet som det blev populärt med surround-anläggningar hemma fast SVT började faktiskt med att sända surround redan 1993. Genom att allt fler köpte surroundanläggningar till sina TV så öppnade sig marknaden även för DVD-skivor med surroundljud.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Grundämnena och deras upptäckt
Under 1600-talet började kemin att utvecklas. Det fanns förstås en massa kunskaper om olika grundämnen som järn, guld och silver men det var ingen som ännu visste vad ett grundämne var, alltså odelbart. Alla trodde på grekernas teori om de fyra grundämnena, eld, vatten, luft och jord och att de var odelbara.
Föregångaren till det som vi kallar kemi idag var alkemin, alltså sökandet efter att kunna göra om ett ämne till guld. Det bör noteras att i Nordisk Familjebok från 1924 skriver man att avsikten från början var att framställa ett ämne, guld, som i drickbar form kunde bota sjuka och ge gamla nytt liv. Det skulle alltså inte ha handlat om att bli rik.
Alkemi anses ha funnits i Grekland sedan åtminstone 300-talet f. Kr. men även i Indien och Kina. Ett av de få bevisen på detta är en papyrusrulle som kallas Stockholms-papyrusen, eftersom det var den svenska vice-konsuln i Egypten som fann den.
På samma sätt som all annan kunskap försvann under den mörka medeltiden försvann även kunskapen om alkemi. Det var först vid översättningarna av Aristoteles arbeten som alkemin fick sin renässans. Nu var det många som ville tillverka guld, till och med sådana erkända vetenskapsmän som Isaac Newton.
Inte särskilt förvånande var det därför en alkemist, tysken Henning Brand, som 1669 kom att bli den första personen som kunde kopplas till upptäckten av ett ämne som inte var känt tidigare. Man förstod att det var ett okänt ämne, men inte att det var ett grundämne, eftersom grundämnen i modern mening inte var upptäckta ännu.
Ämnet blev sedan använt i tillverkning av tändstickor. Saken var den att Brand hade kommit till slutsatsen att det kanske kunde finnas guld i urin eftersom ju urin är guldfärgat. Efter ett antal experiment kom han på att koka urin i stor mängd och fann då att som rest blev det ett kletigt gulaktigt ämne, men det var förstås inte guld. Till slut provade han att tända eld på det och blev mäkta förvånad eftersom det brann mycket snabbt och med en vit eld. Ämnet var nämligen fosfor och dess egenskaper visades sedan upp för alla kungar och andra viktiga personer i hela Europa. Han förstod som sagt inte att det var ett grundämne, men nu skulle den riktiga vetenskapliga kemin uppstå.
Robert Boyle, en irländare, fick nämligen veta allt om hur man framställde fosfor eller som det kallades då ”iskallt nattsken”. Han lyckades också framställa den första tändstickan 1680, men den var för farlig och dyr och kom inte ut på marknaden. Boyle som mest är känd för sin lag om gasers tillstånd blev den person som skapade den moderna kemin genom att dels använda sig av vetenskapliga metoder, och dels för att han publicerade allt han testade på engelska istället för på latin. Det var han som började inse att det kunde finnas andra grundämnen än luft, eld, vatten och jord. Det skulle dock dröja ytterligare 100 år innan grekernas teori kunde läggas till handlingarna.
Nu skulle man kanske tro att kemin skulle få ett uppsving och det fanns tendenser till det, men det uppstod ett allvarligt problem, nämligen att man inte förstod vad eld var. Man trodde att alla ämnen var uppbyggda av de delar som grekerna hade bestämt. Man trodde också att det fanns en delmängd i allting som var det som blev eld. Det ämnet kallade man flogiston. Eftersom detta var helt felaktigt blev kemiforskningen till stor del förlamad ända till slutet av 1700-talet.
Teorin om att flogiston var det som brann i alla ämnen, lades fram redan 1667 av tysken Johann Joachim Becher och vann sedan internationell acceptans 1703 genom Georg Ernst Stahl. Det var också han som gav ämnet namnet flogiston. Resultatet blev alltså att forskningen kring kemi delvis blev förlamad ända tills en av de största vetenskapsmännen någonsin, Antoine Lavoisier, 1780 visade att det ämne som upptäckts av engelsmannen Joseph Priestley 1774 var en del av luften och han kallade det syre (oxygen). Han visade också med experiment att syre tillfördes de ämnen som brann. Det fanns alltså inte någon flogiston som brann och luft var inte ett grundämne utan flera.
Enligt Wikipedia upptäcktes syre av svensken Carl Wilhelm Scheele innan Priestley gjorde det, men han underlät att publicera det. Noterbart var att varken Scheele eller Priestley hade förstått vad de hade upptäckt och att ingen av dem heller hade förstått att flogiston inte existerade.
För första gången hade Lavoisier därmed bevisat att eld var en förbränning som använde, krävde syre som tillfördes till det som brann. Därefter följde förståelsen om att luft i huvudsak bestod av syre, kväve och koldioxid och teorin om flogiston lades till handlingarna. Grekernas och kyrkans teori om fyra grundämnen var därmed också slagen i spillror och nu kunde jakten efter fler grundämnen ta fart på allvar. Den här gången utan att kyrkan motsatte sig det.
Genom att använda syre vid järnframställning kunde man minska kolhalten i järn och på så sätt få fram det vi idag kallar stål. Kvävet visade sig ha den intressanta egenskapen att fungera som gödsel. Så kom det sig att Lavoisiers upptäckter starkt bidrog till den industriella revolutionens framsteg. Bland hans andra bedrifter kan nämnas metersystemets införande och förklaringen till varför engelsmännen inte följde efter. Han var ju fransman.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Gruvor och dynamit
I gruvorna hade man under 1800-talet allmänt övergått till krutsprängning. De fanns förvisso många problem med krut, känsligheten för fukt var ett av dem och krutet var inte särskilt effektivt heller. Nitroglycerinet skulle ändra på detta genom att ha cirka åtta gånger mer sprängverkan. Det uppfanns av italienaren Ascanio Sobrero 1846, men användes initialt enbart till att kurera huvudvärk, vilket inte är så konstigt som det låter eftersom det ju fortfarande används vid kärlkramp som kärlutvidgande medel. I Sverige kom det att kallas sprängolja och användes för första gången 1863 i Åmmeberg i Närke. Det hade stor sprängkraft, men var alldeles för känsligt för stötar och exploderade vid ovarsam hantering. Det ansågs faktiskt så farligt att det redan efter några år förbjöds.
Intressant nog hade den numera världsberömde Alfred Nobel sökt patent på en metod att göra sprängoljan stötsäker året innan, alltså 1862. Han använde kiselgur som hade den egenskapen att den kunde suga upp oljan och den blev då som en deg som tålde stötar och till och med kunde antändas utan att utlösas, men den tålde inte fukt. Vägen till en säker och fungerande dynamit var dock lång och han drabbades av flera svåra bakslag med dödsfall och bränder innan han 1868 ansåg att den kunde börja säljas.
Därmed hade det skapats förutsättningar för att dels effektivisera arbetet vid gruvorna, men också för att skapa helt nya byggprojekt där det effektiva sprängandet gjorde att kostnaden sjönk.
Nobel hade 355 patent och med det är han värst i Sverige ännu idag. Förutom de patent som var kopplade till sprängämnen fanns patent på bland annat konstgjort silke, guttaperka, läder samt gasmotorer.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Gummi, kautschuk
Historien om gummi börjar i Sydamerika där européerna fann ett speciellt träd som ”läckte” en särskild seg sav. Detta visste förstås indianerna och använde den till skilda ändamål som till exempel tätning av kanoter. När så Columbus och hans efterföljare fick se trädet kom det att kallas kautschuk efter indianernas namn på trädet som var ”cahuchu”, vilket betyder gråtande träd.
Inledningsvis användes det till att göra kläder och skor vattentäta. Det dröjde till den första tekniska tillämpningen innan produktionen så smått tog fart. Det var 1763 som fransmännen Herissant och Marquer fann att kautschuk kunde lösa sig i terpentin, olja och eter. Detta innebar att man kunde tillverka gummi i vilka former man ville, men någon större efterfrågan uppstod inte.
1772 noterade engelsmannen Joseph Priestley, som anses ha upptäckt syret, en intressant egenskap med kautschuk, nämligen att den kunde ta bort blyertsstreck och smuts från papper. Just namnet kautschuk användes sedan för att beteckna suddgummi ända till åtminstone 1970-talet och en del äldre säger fortfarande så. Denna egenskap blev den främsta orsaken till efterfrågan på kautschuk och att produktionen tog fart.
En spektakulär användning uppstod i augusti 1783 i samband med att Jacques Charles i Frankrike beströk kanvas (hampa) med gummi och därmed kunde flyga den första ballongen med människor ombord lyft av vätgas.
Det fanns flera egenskaper som man under 1700-talet försökte få bort för att skapa bättre gummi. Främst ville man få bort egenskaperna att det blev klibbigt vid värme och sprött i kyla, men det lyckades inte. Samtidigt började man kalla saven från gummiträden latex och det är än idag ett populärt namn för naturligt gummi, särskilt i madrasser.
Användningsområdena var fortfarande få när en skotte med namnet Charles Macintosh 1819 insåg att naftalen (tidigare naftalin) som utvinns ur stenkolstjära kunde blandas mycket bättre med latex än terpentin och därmed bli mer hanterbar. När han dessutom senare fick hjälp av Thomas Hancock, lyckades de tillsammans att tillverka en vattentät rock som fick namnet Mackintosh, alltså med ett extra k. Så kallas den fortfarande på engelska, men det har ingen koppling till Apples Macintosh. I det fallet anspelar det på en äpplesort. Det blev dessvärre ingen succé i länder med varmare eller kallare klimat än England eftersom problemen med klibbighet och sprödhet fortfarande delvis fanns kvar.
1839 upptäckte två personer oberoende av varandra, nämligen just Thomas Hancock i England och Charles Goodyear i USA, tekniken vulkanisering, som är att upphetta kautschuk. Det påstås att det var genom en slump som Goodyear upptäckte att svaveltillsatt kautschuk blev läderartad vid stark uppvärmning. Han hade alltså uppfunnit det som skulle bli gummidäck och så småningom en rad andra gummiprodukter. Han fick patent 1844 och efter mycket arbete fick han en stor framgång på världsutställningen i London 1851. Året därpå kunde han börja sälja sin produkt. Nu var också nackdelarna med sprödhet och klibbighet nästan borta. Dessvärre, som så ofta, blev han indragen i patentstrider och dog slutligen utblottad. En klen tröst är att hans barn senare fick stora inkomster genom patenten. Det Goodyearföretag som finns i dag har inget med honom att göra, man har helt enkelt snyltat på hans namn. Hancock å andra sidan startade Storbritanniens gummiindustri i kolonierna och blev mycket framgångsrik med det.
I slutet av 1800-talet kom cyklarna och det fick en skotsk veterinär vid namn John Boyd Dunlop att 1888 fundera över om man inte kunde göra dem bekvämare. Fram till dess var alla hjul av trä eller metall även om man också testat med att limma fast gummi. Det blev lite bättre, men inte bra. Han testade då med att limma ihop två tunna gummilängder och formade dem som ett däck som kunde sättas utanpå hjulet. Sedan använde han en ventil, som motsvarade den som användes till fotbollar och med hjälp av pumpen skapade han det första kommersiella pneumatiska (luftfyllda) däcket.
Framgången lät inte vänta på sig. Alla ville ha gummihjul till sina fordon och Dunlop själv blev en ledande industrialist och företaget Dunlop som existerar än idag är fortfarande framgångsrikt. Det fanns visserligen ett besvärande problem med däcken och det var att rent gummi inte kan hålla kvar luften eftersom det inte är tillräckligt tätt. De flesta har säkert sett vad som händer med ballonger om man låter dem ligga. Luften läcker ut. Det skulle dröja många år innan man löste det problemet, nämligen till 1937 då man uppfann butylgummi som användes för att få lufttäta innerslangar bland annat.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 