Hissar
Hissar av olika slag har funnits i tusentals år, men ett stort problem, särskilt med att lyfta människor, var den bristande säkerheten. Det var först när Elisha Otis 1852 konstruerade en säkerhetsmekanism som hissar skulle bli mer allmänt använda. Säkerhetsmekanismen fungerade så att när hissen hängde i kablarna spändes en bladfjäder tillräckligt mycket för att de hakar som satt på var sin sida om hissen inte skulle fastna i en tandad stång som satt fast i hissväggen. Om kablarna gick av upphörde spänningen på bladfjädern och hakarna slog ut och fastnade mot den tandade stången. Därmed hade han funnit den geniala lösningen, en mekanisk lösning, som utlöstes av tyngdkraften. Nu blev hiss det säkraste sättet att transportera sig överhuvudtaget och motsvarande teknik används ännu idag.
Otis presenterad sin uppfinning 1854 genom att själv åka upp i en hiss till tio meters höjd och väl där högg hans medarbetare av kabeln och publiken fick se att hissen bara föll några decimeter för att sedan stoppa. Därmed var säkerhetshissen accepterad för persontransporter och Otis företag skulle bli en av de mest framgångsrika hisstillverkarna och är det fortfarande.
I Sverige skulle det dock dröja innan någon kom på idén att bygga en hiss. Det var troligen en personhiss men det tycks finnas två olika synpunkter på var den byggdes. På Hallwylska palatsets hemsida menar man att den första hissen som drevs av ånga installerades i Grand Hotel 1881. Emot det står uppgifter i en bok av Claës Lundin som heter ”Nya Stockholm” och är utgiven 1890. I den boken berättas ingående om kommunikationsformer under 1880-talet inkluderande spårvagnar, ångbåtar och hissar och där framgår klart att det var ingenjören Knut Lindmark som var den första att föreslå en lösning med hiss på transportproblemen. Hans förslag var transportera folk från Stadshuskajen i Stockholm till Söders höjder via ett torn med en ångdriven hiss och en bro över hustaken. Han förslog alltså byggandet av Katarinahissen. Den blev klar 1883 och betraktades som ett underverk. Det första året hade den en miljon passagerare.
1886 invigdes Mariahissen som kan sägas ha motsvarande syfte som Katarinahissen, men Mariahissen fanns inuti en byggnad och fungerade mellan Riddarfjärden och Mariaberget.
Inledningsvis drevs hissarna av ångmaskiner men i slutet av 1800-talet tog elektriciteten över och 1891 installerades den första eldrivna hissen i Sverige i Riksarkivets lokaler.
Hissar utvecklades på 1800-talet som beskrivs ovan, men det skulle ta lång tid innan hissar blev allmänna. Det var för komplicerat och för dyrt att installera hissar i befintliga byggnader, så det var bara i nyproduktion som det kunde vara ett alternativ. Från 1920-talet började man bygga hissar om byggnaderna var fem våningar höga eller mer, vilket i realiteten betydde att det knappt byggdes några hissar alls eftersom de flesta husen hade färre än fem våningar. Först 1960 ändrade man regeln till att avse fyra våningar eller fler och 1977 till att gälla tre våningar eller fler.
Statsrådet Stefan Attefall skrev 2010 följande angående antalet bostäder utan hissar. Enbart delar relevanta för hissar har tagits med.
”Enligt Boverkets rapport Bättre koll på underhåll (Boverket 2003) bor ca 320 000 hushåll på tredje våningen eller högre upp i flerfamiljshus, och utan hiss. Enligt SCB:s statistik kan det röra sig om uppemot en miljon lägenheter som saknar hiss. De flerfamiljshus som saknar hiss, är ofta tre- till fyravåningshus och byggda åren 1930–1977. ”
Det är en intressant tanke att nästan 130 år efter att den första hissen installerades i Sverige fanns det uppemot en miljon lägenheter som inte hade hiss 2003.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Industrialiseringen börjar på allvar 1870
Nu tycktes det finnas goda förutsättningar för en mer kraftfull industrialisering. Det fanns flera banker som kunde tillhandahålla kapital, efterfrågan på svenska varor hade ökat, järnvägarna var relativt utbyggda, näringsfrihet fanns och man kunde bilda aktiebolag och, sist men inte minst, lanthandeln var etablerad. Vid Svenska Teknologföreningens hundraårsjubileum 1961 utgavs en teknikhistorisk rapsodi och i den fanns fritt citerat följande tekniska möjligheter som fanns 1861, men inte 100 år tidigare, och som samtliga var viktiga för att industrialiseringen skulle börja på allvar.
Då, 1861, kunde man:
Färdas med propellerdrivna ångfartyg, på järnvägar med ånglok och med luftballonger
Telegrafera meddelanden med morsekod
Framställa stål enligt bessemermetoden
Bygga maskiner och broar helt av smidesjärn eller gjutjärn
Driva maskiner med vattenturbiner, ångmaskiner eller varmluftsmaskiner
Tillverka papper av trämassa
Producera papper i maskiner i långa banor
Göra beräkningar med logaritmiska räknestickor med löpare och med ett nytt skalsystem
Känna till 80 grundämnen
Fotografera med våtplåtar och framställa papperskopior av dem
Generera ström med elektromagneter eller galvaniska element (batterier)
Galvanisera plåt
Skapa belysning med gasljus, fotogenlampor och maskinstöpta stearinljus
Tända med fosfor- och säkerhetständstickor
Producera garn med maskindrivna spinnstolar med mer än 100 spolar
Väva med mekaniska vävstolar som även kunde vara programstyrda med hålkort
Sticka trikåvaror med stickningsmaskiner
Köpa produkter tillverkade av vulkaniserad kautschuk, gummi och ebonit
Plöja med järnplogar
Tröska med en maskin driven av en lokomobil
Gödsla med fosfater
Tillverka socker av sockerbetor
Använda gjutjärnsspisar och gjutjärnskärl
Sy på symaskiner
Tillverka knappnålar och synålar med en maskin
Framställa träbaserade varor av skilda slag med en maskin
Använda cirkelsågar i sågverk och snickerifabriker
Fälla träd med handsåg
Framställa pressat glas
Allmänt kunna köpa glas och klockor
Sönderdela gaser med elektricitet
Sätta trycksatser för tryckning av böcker och tidningar med en maskin
Kopiera med litografiskt tryck
Bearbeta järn med ångstånghammare och hejare, svarvar och fräsmaskiner
Göra filar med maskin
Använda åskledare
Skriva med stålpenna och reservoarpenna
Frankera post med frimärken
Beviljas patent
Låna pengar i bank
Vid denna tid pågick en organisering av det svenska folket som saknar motstycke i den svenska historien, intimt ihopkopplad med tidningarna och deras information om läget i landet. Fackföreningar, kooperationer, nykterhetsrörelsen och frikyrkor växte sig alla starka. Samtidigt avskaffades ståndsriksdagen och vi fick en tvåkammarriksdag.
Antal arbetstillfällen inom industrin ökade kraftigt. Mellan åren 1859 och 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 procent till 30 procent av befolkningen, samtidigt blev antalet bönder mindre.
Tiden efter 1870 var också starten för den mekaniska verkstadsindustrin vilket inses när man ser vilka företag som bildades från det årtalet. Företagens namn idag står till vänster.
Atlas Copco 1873 Atlas AB
Ericsson 1876 L M Ericsson
ABB 1883 ASEA
Alfa Laval 1883 Separator
Stal-Laval 1893 De Laval Ångturbin AB och Stal
AGA 1904 AB Gasaccumulator
SKF 1907 SKF
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Industrier, industrialister
1800-tal
Flera namn som klingar välbekant än idag dök upp på scenen under 1800-talet, till exempel bröderna Bolinder, Theofron Munktell och Frans Kockum och de skulle få avgörande betydelse för den tidiga industrialiseringen. En av bröderna Bolinder, nämligen Carl Bolinder, hade för övrigt fått sin utbildning hos engelsmannen Samuel Owen som betraktas som den förste egentlige industrialisten i Sverige. Han startade sin verkstad redan 1809.
Theofron Munktell var troligen den tidigaste svenske industrialisten och han startade Munktells verkstad 1832. Redan innan dess hade han tillverkat den första tryckpressen för Aftonbladets räkning. Nu startade han med tillverkning av svarvar, pressar, borrar och liknande produkter. Han tillverkade också det första ångloket i Sverige 1853, Förstlingen.
Bolinders startade en mekanisk verkstad precis som Munktell. Deras respektive företag slogs sedan samman till AB Bolinder-Munktell som framför allt kom att tillverka tyngre maskiner och motorer. 1950 sålde huvudägaren Handelsbanken företaget till Volvo, som gjorde det till ett dotterbolag med varumärket BM-Volvo som vidareutvecklade verksamheten till att omfatta maskiner för byggnation och försvaret. Den äldre brodern Jean Bolinder uppförde ett hyreshus vägg i vägg med Grand Hotel som fick namnet Bolinderska huset och som idag är en del av hotellet. Där hade Bolinders mekaniska verkstad ett försäljningskontor.
Frans Henrik Kockum hade under 1820-talet drivit handel och industri i Malmö, främst genom tobakshantering som gjorde honom mycket rik. Med de pengarna startade han 1840 en verkstad och 1858 ett järn- och plåtvalsverk. Från 1859 började man även tillverka järnvägsvagnar. 1866 startade de en mekanisk fabrik som tillverkade lantbruksredskap, bränneriapparater, spisar, lokomobiler (mobila ångmaskiner för lantbruket), ugnar och gjutgods. År 1870 anlades också ett skeppsvarv i anslutning till Malmö hamn, dit så småningom all verksamhet flyttades. Familjen ägde även ett tegelbruk i Lomma, vilket senare kom att utvecklas till det 1871 bildade Skånska Cement AB, dagens Skanska. Dessutom började man med att tillverka emaljerade gods 1884 vilket revolutionerade marknaden för enkla köksföremål.
Kockums insatser får nog betraktas som den första riktiga industrialiseringen på bred front i Sverige och innebar att allt fler fick sin utkomst som industriarbetare. På samma sätt skedde nu en snabb utveckling över landet. Jonsereds fabriker byggdes på 1830-talet, varvet som sedermera skulle bli Götaverken startade redan 1841.
1900-tal
Manufakturering var fortfarande ordet man använde för att beskriva mekaniseringen och verkstadsindustrins utveckling under första delen av 1900-talet. Den byggdes på järn och stål som gav upphov till en mängd olika produkter och blev med tiden en riktig storindustri. De flesta större järnverken hade vid seklets mitt börjat med tillverkning av kallvalsade och tråddragna produkter som sedan vidareförädlades till andra produkter som jordbruksredskap, byggredskap, köksmateriel, fotogenkök och gjutgods. Tidigare hade Sverige enbart sålt järn och stål för vidare bearbetning främst i England och sedan köpt tillbaka de färdiga varorna. Det var förstås ingen bra ekonomi med det.
Det var också en stark förbättring vad avser svarvar, pressar, slipar och fräsar vilket ökade produktiviteten i fabrikerna väsentligt och medförde att priserna gick ner på deras produkter.
Flera stora fabriker utvecklades under perioden varav Nyqvist & Holm i Trollhättan med sin loktillverkning är ett sådant exempel. De tillverkade många andra produkter också, till exempel flygmotorer och den delen blev sedan Volvo Flygmotor. Företaget fick sedan namnet NOHAB som senare köptes upp av Bofors. Ett annat företag är AB de Lavals Ångturbinstillverkning som sedan blev STAL-LAVAL Turbin AB och numera ingår i Siemenskoncernen. Fler industrier av storlek var Pentaverken i Skövde som tillverkade båtmotorer och senare blev Volvo Penta. SKF som fortfarande är just SKF, Bofors som förutom krigsmateriel tillverkade kemisk-tekniska produkter, verkstadsprodukter och järn- och stålprodukter. ASEA växte också kraftigt med sina produkter för starkström och tillverkning av kraftverksutrusningar, elektriska lok, generator med mera. Nämnas bör naturligtvis också L M Ericsson med det mesta inom telefoni och Electrolux med dammsugare och kylskåp bland annat.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Jordbruk
Det fanns en hel del nyheter av teknisk natur under 1600-talet, men det var inte mycket av dessa nyheter som sipprade ned till allmänheten i Sverige. Jordbruket hade inte ens kommit så långt att man använde plogar som kunde vända jorden utan det var en enklare variant som kallades årder som gällde, alltså en icke vändande plog. Det skulle faktiskt dröja en bit in på 1800-talet innan vändande plogar blev allmänna.
Väderkvarnar och kvarnar som drevs av vatten fanns redan på 1100-talet men användes i stort sett enbart för att mala mjöl, inte för att ge kraft till maskiner.
Det uppstod faktiskt en mindre industri i Eskilstuna som tillverkade så kallat finsmide, alltså knivar, nålar, spik, skyfflar och liknande. Det fanns som mest runt 70 personer anställda, men efterfrågan fanns ännu inte, eller så var priserna för höga, och företaget fick ekonomiska problem.
I början av 1700-talet minskade andelen bönder bland annat på grund av att den tekniska utvecklingen i viss mån tog fart. Från mitten av 1700-talet var andelen bönder ca 80 %.
Fram till nu hade skörden bärgats med hjälp av skäror, men så kom lien i allmänt bruk och den medförde att hastigheten kunde fördubblas, även om spillet blev större. Det anses att tre faktorer låg bakom den ökande produktionen: effektivare redskap, bättre kommunikationer och nya grödor. Dessutom blev järnet i slutet av 1700-talet så billigt att bönderna för första gången kunde börja bygga i järn istället för i trä. Från 1780 började smidda vändande järnplogar att dyka upp och i mitten av 1800-talet blev de vanliga förutom i den sydöstra delen av landet. Det blev också möjligt att bygga lastkärror med hjulaxlar och annat i järn vilket minskade tyngden och förbättrade kvaliteten. Samtidigt blev vägarna långsamt bättre och bönderna kunde alltså sälja sina produkter på en större marknad, men allt detta spred sig mycket långsamt.
Potatisen blev introducerad och hade bland annat den fördelen att den krävde mindre ytor än traditionella sädesslag och man fick då ut fler kalorier per hektar. Intressant att notera är att potatis inte blev allmänt odlad förrän runt 1770 medan den person som betraktas som potatisens fader, Jonas Alströmer, försökte införa potatis redan 1724. Potatis fanns för övrigt faktiskt i Sverige redan före Alströmers tid. Idag tror man snarare att det var återvändande soldater från det pommerska kriget 1757–1762 som påverkade bönderna att börja odla potatis genom att soldaterna som ätit den under fältslagen blivit nöjda och nu hade tagit med sig sättpotatis hem. Troligen dröjde det dock till 1800-talet innan potatisen blev accepterad och det är också då som Cajsa Warg i sin kokbok för första gången nämner ordet potatis.
Det finns också en annan tänkbar anledning till att potatis blev populärt och det var att Eva de la Gardie 1748 visade att det gick utmärkt att göra brännvin på potatis och det skulle ha varit det egentliga skälet till att potatisen blev så populär. Hon blev förresten också den första kvinna som invaldes i Vetenskapsakademin.
En viktig person inom en rad områden var Abraham Edelcrantz. Han var också mycket aktiv inom jordbruket. Exempelvis var han ordförande i Lantbruksakademien som hade till uppgift att finna nya bättre metoder för lantbruket och han hade på sin egen gård de senaste maskinerna till beskådande. Han anlade även en verkstad för att tillverka de maskiner som var mest lämpliga i Sverige. Rimligen kom hans gärning att starkt påverka den fortsatta förbättringen och mekaniseringen av jordbruket.
Tekniken för att bruka jorden hade fram till 1700-talets slut alltså varit densamma sedan urminnes tider. Nu på 1800-talet kom för första gången smidda järnplogar mer allmänt och senare gjutna dito, samt en mängd varianter av verktyg där järn ersatte trä, till exempel spadar. Man började bygga enkla tröskverk och man började så smått bygga lokomobiler som var flyttbara ångmaskiner som kunde kopplas till tröskverken. De första lokomobilerna importerades från England, men redan 1853 tillverkade Munktells i Eskilstuna den första lokomobilen i Sverige.
Rensningen av säden började också bli förbättrad genom kastmaskiner eller triörer, men de drevs normalt med manuell kraft. Slåttermaskiner introducerades också i slutet av 1800-talet och vann snabb spridning. Svensken Helge Palmcrantz fick patent på en sådan 1876. År 1889 flyttade Palmcrantz & Co till Liljeholmen och startade tillverkning av en slåttermaskin som kunde dras av endast en häst. Det blev en stor framgång och företaget lär ha blivit Sveriges största företag under 1890-talet med 500 anställda. Palmcrantz var även ett föredöme som arbetsgivare eftersom han införde både 8-timmars dag och sjuklön, men han är nog mer känd som den person som skapade tidningen Blandaren som säljs av de nya KTH-teknologerna, nollorna, varje år i Stockholm.
Bortsett från lokomobilerna var nästan allt annat arbete fortfarande utfört av människor eller med hjälp av hästar och oxar. Det fanns undantag, till exempel J P Johanssons klövernötningsmaskin, ett slags slåttermaskin som kunde drivas av ånga. Det fanns också slåtter- och skördemaskiner, men de var för dyra för vanliga bönder.
I slutet av 1800-talet var man mycket bekymrad för att inte produktionen ökade tillräckligt och man började införa täckdikning (dränering med tegelrör). Under 1900-talet ökade det och fick sin kulmen under 1920-talet och medförde att andelen god åkerareal blev mycket större. Samtidigt infördes konstgödsel som är industriellt framställt gödsel som innehåller framförallt kväve, fosfor och kalium. Under 1930-talet hade det blivit så populärt att jordbruket blev beroende av import av sådan gödsel.
I början av 1900-talet kom också förbränningsmotorer ut på marknaden och Bolinders Mekaniska Verkstad var tidigt ute med att presentera sina motorer. Avsikten var att de skulle ersätta lokomobilerna som stationära kraftkällor och så skedde också, men när man för första gången visade en så kallad engelsk traktor på Alnarp förstod man att detta var något helt annat. Troligen hände detta 1903. Nyheten var att den var mycket lättare än en ångmaskin, mer lättskött, men framförallt att kunde den köras på fälten. Det importerades en del amerikanska traktorer inledningsvis, men redan runt 1910 kunde den första svenska traktorn produceras av Munktells Mekaniska Verkstads AB och även av andra verkstäder.
Användningen blev i första hand plöjning och traktorerna utrustades med järnhjul med slirskydd på de bakre drivande hjulen och i dimensioner som inte skulle skämmas för sig i dag heller. 1925 var antalet traktorer 3 000. Övergången till gummihjul i slutet av 1930-talet innebar att traktorn blev ett redskap för det mesta inom jord- och skogsbruk och därmed började traktorer att säljas i stora volymer.
Nedan finns en tabell över antalet traktorer jämfört med antalet hästar och oxar inom lantbruket.
Årtal
|
Traktorer
|
Hästar och oxar
|
1930
|
10 000
|
650 000
|
1940
|
20 000
|
600 000
|
1950
|
60 000
|
410 000
|
1960
|
143 000
|
200 000
|
1970
|
180 000
|
80 000
|
1980
|
190 000
|
55 000
|
Därefter planar förändringarna ut. Det tog alltså cirka 50 år innan traktorn fanns på de flesta gårdarna. Därmed var en väsentlig del av mekaniseringen genomförd inom jordbruket.
Skördetröskor var något som många hett eftertraktade, men det visade sig vara ganska komplicerat att tillverka sådana, men efter flera mer eller mindre lyckade försök med importerade maskiner presenterade plötsligt Munktell en egentillverkad skördemaskin och försäljningen kom igång. Utvecklingen visas nedan:
Årtal
|
Antal skördetröskor
|
1940
|
400
|
1951
|
8 000
|
1957
|
20 000
|
1962
|
30 000
|
1974
|
40 000
|
1987
|
50 000
|
Även här ser vi att införandet tog lång tid och att skördetröskan kom senare än traktorn.
Elektrifieringen av lantbruket gick långsamt initialt eftersom det innebar stora kostnader för elbolagen att dra ledningar till bondgårdarna och också därför att den förväntade förbrukningen och därmed intäkten var låg. 1917 var därför bara enstaka procent av lantbruket elektrifierat. Först 1950 var 90 % elektrifierat vilket var i paritet med resten av Sverige.
Genom införande av elektricitet kom en mängd elmaskiner att börja användas på gårdarna, däremot inte på fälten. 1913 började man med mjölkningsmaskiner och dessa vann allt större genomslag under 1920-talet. Framtagandet av mjölkningsmaskinen är oftast tillskriven Gustaf de Laval, men i Nordisk Familjebok från 1913 skriver man om tre olika konkurrerande varianter varav en från bröderna Birger och Fredrik Ljungström som utvecklade ångturbinen. Den ska ha uppfunnits 1895, men enligt Nordisk Familjebok kunde bara de allra största jordbruken ha råd att köpa en sådan, så det skulle dröja innan de vanliga jordbruken fick tillgång till en. I Nordiskt Konversationslexikon från 1925 skriver man att mjölkningsmaskiner har blivit vanliga främst beroende på att det saknas arbetskraft. Det var därför fortfarande vanligt med handmjölkning på mindre gårdar ända fram till 1950-talet. 1921 släppte AB Separator en förbättrad separator för att skilja av grädden från mjölken kallad Alfa som snabbt blev marknadsledande, inte bara i Sverige utan i hela världen.
Efter andra världskriget vann hydrauliken framgång och den började användas även i traktorerna och i andra maskiner, men det skedde först på 1960-talet i Sverige. Hydraulik är att överföra kraft genom komprimerad vätska.
I början av 1960-talet kom fyrhjulsdrivna traktorer, men det skulle dröja till 1980-talet innan de blev vanliga. Då kom också allehanda andra maskiner som potatisplockare med flera.
1990 kan man säga att jordbruket var helt industrialiserat och den manuella arbetsinsatsen hade minskat till 10 % av den som behövdes 1940, men trots denna mekanisering hade den förbättrade avkastningen genom bättre grödor och gödsel bidragit mer till ökad produktivitet än mekaniseringen gjorde om man tittar på perioden från 1930–1990.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 