Fartyg, skepp, båtar
Ångbåtar
När väl ångmaskinerna fungerade väl var det inte långt bort att tänka sig dem som drivkraft i båtar. Det problem som tyngden kunde utgöra för mindre fordon fanns ju inte alls i båtsammanhang. Den man som blev först med att konstruera en fungerande ångbåt var amerikanen Robert Fulton som byggde en flatbottnad hjulbåt (hjulångare) med en Watt-ångmaskin på 20 hk som drev skovelhjulen via en vevaxel. Den blev omgående en succé och därmed skulle det börja att byggas ångbåtar överallt. 1830 fanns 230 hjulångare i amerikanska floder. I Sverige tillverkades ångbåtar första gången 1816 genom engelsmannens Samuel Owens försorg. De första båtarna var skoveldrivna och i trä. Det första svenska passagerarskeppet med ångmaskin var Amphitrite som sjösattes 1818 och för den litterärt intresserade var det den båt som figurerar i Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an”. Båten gick från Stockholm till Drottningholm och anses vara den första användbara hjulångaren i trafik. Reguljär ångbåtstrafik infördes på många håll i Sverige, men företrädesvis mellan kommuner runt Stockholm och i Stockholm. Redan på 1820-talet fanns det ångbåtar med passagerartrafik på Mälaren och 1840 i stora delar av skärgården. Det betydde att matvaror nu kunde skeppas mycket snabbare och det innebar dels större geografiskt område att sälja från och också att maten många gånger kunde säljas färsk.
Det skulle dröja till 1840–43 (det finns många olika uppgifter om året) innan det första fartyget byggdes i järn, men i mastodontverket ”Världsindustrien. Teknikens segertåg i ord och bild” av Max Geitel, utgiven 1917, står det att det första järnångfartyget byggdes 1837. Det skulle i så fall ha varit Samuel Owen som byggde det.
Det är något oklart när propellern uppfanns, men det var i alla fall svensken John Ericsson som stod bakom bedriften att med sin dubbel-propeller driva fartyget Robert F. Stockton när hon korsade Atlanten. 1843 hade Ericsson utvecklat sin propeller till den vi har idag och när skeppet, USS Princeton, framgångsrikt bevisade att Ericssons propeller var bäst blev det startskottet för att överge skoveltekniken. John Ericsson blev genom denna uppfinning invald i National Inventors Hall of Fame i Amerika. Den finaste församling en ingenjör kan tillhöra.
1844 tillverkades det första skeppet i Sverige med propeller. Det var byggt av Motala verkstad och ansvarig för bygget var Otto Edvard Carlsund. Skeppet fick det något ovanliga namnet Flygfisken. Han uppfann också en nyskapande ångmaskin som kallades för vinkelmaskinen genom att kolvarna var vinklade för att spara plats och ge bättre tyngdpunkt i skeppet. Denna ångmaskin skulle vara ledande i ca 30 år i Sverige. Han konstruerade också om formen på hur skepp skulle se ut med hänsyn till järnet och ångmaskinen för att få den bästa sjödugligheten.
Enligt Bonniers ”Den svenska historien” var Motala Verkstad först i världen med att 1870 tillverka en ångturbin. Var det så, var det 14 år innan det officiella datumet för upptäckten av ångturbinen och 22 år innan de Laval kom med sin version. Det har dock inte gått att verifiera, inte ens av Motala Museum. Han ska även ha byggt den första isbrytaren Polhem 1858.
Sollentuna kommun fick sin första förbindelse med ångbåt runt 1860 och det var då som utvecklingen tog fart på allvar.
1878 levererade Motala Verkstad ett tankfartyg till bröderna Nobels företag i Ryssland, Naftabolaget. Detta var troligen den första gången det byggdes en tanker och under åren fram till 1904 ska det ha byggts ytterligare 53 tankfartyg i Sverige.
Trots att de första ångbåtarna började byggas i början av 1800-talet så fortsatte man att bygga segelfartyg i stor utsträckning. 1870 var bara 8 % av alla skepp ångdrivna i tonnage räknat och det var inte förrän 1880 som segelfartygen började att minska vad gäller nybyggandet av fartyg. 1900 var mer än 50 % av skeppen räknat i tonnage ångdrivna.
Totalt räknar man med att det fanns 733 ångfartyg 1895 och 2 030 segelfartyg. Vi seklets slut var sifforna 911 respektive 2 076. Ångbåtarna hade alltså kommit en bra bit på väg och skulle dessutom snart få konkurrens av båtar drivna av dieselmotorer.
Dieseldrivna fartyg
1900 var alltså cirka 30 % av skeppens tonnage ångbåtar och 70 % segelskepp. Detta skulle snart komma att ändras eftersom Aktiebolaget Diesels Motorer (nuvarande Atlas Copco) bildades 1898. Det var på initiativ av Marcus Wallenberg, som samma år köpt en licens för att tillverka en dieselmotor, som hade tagits fram av den tyska ingenjören Rudolf Diesel. Wallenbergs utvecklingschef Jonas Hesselman förbättrade och utvecklade konstruktionen av dieselmotorn framför allt för att motorn skulle kunna slå om från framåt till back, vilket förstås var en stor fördel för att använda den på båtar. 1907 ansåg man att motorn var fullt ut anpassad för fartyg.
Redan 1903 hade man faktiskt sålt tre dieselmotorer till ett ryskt skeppsvarv som anlitat två svenskar för att designa skeppet Vandal som var det första dieseldrivna fartyget med elektrisk transmission, men det hade alltså ingen back.
Det första oceangående dieseldrivna fartyget levererades till rederiet Danska Östasiat, men som god tvåa kom det svenska rederiet AB Nordstjernan, mer känt som Johnson Line. Redan 1922 hade Johnson Line helt övergått till dieseldrivna fartyg. Det första passagerarfartyget som utrustades med dieselmotorer var det kända fartyget M/S Gripsholm som i huvudsak gick i trafik mellan Sverige och USA. Jungfrufärden gick av stapeln 1925. Därmed var ångfartygens era på väg att försvinna.
Film och filminspelning
I slutet av 1800-talet kom något som nog betraktades av de flesta som revolutionerande. Då hade Kodak lanserat rullfilmen för kameror tillverkad av celluloid och den blev nu möjlig att också använda för att visa det man kallade ”lefvande bilder”. Det anses att det var bröderna Lumière som 1895 var de första som visade film kommersiellt. Då fick publiken se tio filmer som var ca 50 sekunder långa var.
I Sverige skedde den första offentliga filmvisningen 1896 i Malmö. Man beräknade att 35 000 personer såg filmen, eller kanske de sade ”det kinematografiska miraklet”.
Sydsvenska Dagbladet skrev så här:
”Kinematographen består uti en serie av ögonblicks fotografier, som förstorade återgifvas på en hvit yta under elektrisk belysning. Fotografen har tagit sina vyer mestadels från gatulifvet i Paris, som förträffligt återgifvas. Mest anslog en scen från Boulognerskogen med sina cyklande damer och herrar, som åkte fram mot åskådaren med den största naturtrohet. Det fattas endast att fonografen återgifvit sorlet av menniskorna för att göra taflan illusorisk.”
Samma år spelar Max Skladanowsky in en film med titeln ”Komiska förvecklingar”. Det var den första filmen som spelades in i Sverige.
1897 var det dags för filmvisning på den allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Det var apotekaren och fotohandlaren Numa Peterson och hans son Mortimer som hade ordnat ett rum för visning av lefvande fotografier. Programmets speltid var ca 20 minuter och blev en stor succé. Man beräknade att 75 000 personer besökte kinematografen. De flesta av filmerna var korta och en del av dem var inspelad på plats, bland annat H. M. Konungens ankomst till utställningen (originaltitel: Arrivée du Roi à l'Exposition). Den anses vara Sveriges första journalfilm.
Man skulle kunna tro att det skulle dröja innan talfilmen blev aktuell och det gjorde det, men det var inte främst av tekniska skäl för den första talfilmen ”Den odödliga teatern” visades redan 1901 i Stockholm och ljudet framställdes med bland annat en fonograf. Det var ingen riktig talfilm för ljudet var inspelat separat (alltså som dagens dubbningar), men upplevelsen blev bra, rapporterar tidningen Svenska Dagbladet som skrev ” Bättre kinematograf- och fonografnummer kan man inte tänka sig”. Trots detta skulle det dröja länge innan synkroniseringen blev bra och stumfilmer dominerade stort. Att de kallades stumfilmer förstår man, men de var verkligen inte utan ljud. Det handlade inte bara om musik utan man använde också en massa ljudtillägg som skapades av personal gömda bakom scenen.
I Göteborg öppnades 1902 den första biografen som kallades kinematograf då och i Stockholm öppnades en i Blanches Teater 1904.
1908 börjar det bli vanligt med textsidor inne i filmerna som berättar vad som händer.
Fram till omkring 1910 visades få riktiga filmer, men nu började man producera inom landet och även importera.
Fram till 1911 var det fortfarande vanligt med fonografer till korta filmer och en massa tilläggsljud, men ett problem var att lokalerna blev större och större och eftersom förstärkare och högtalare inte uppfunna ännu, blev alltmer stumfilm utan ljudeffekter. Som exempel kan nämnas att Röda Kvarn på Hamngatan i Stockholm som öppnade året därpå hade över 800 sittplatser. Samtidigt blev filmerna längre, medan grammofonskivorna bara klarade några minuter så det blev för svårt att synkronisera. 1913 var flera svenska filmer över en och en halv timme långa. Nu fanns det cirka 200 biografer i Sverige och de flesta visade enbart stumfilmer. Det faktum att de var stumfilmer gjorde att de enkelt kunde göras om till ett annat språk. Det var ju bara att byta ut textrutorna. Detta gjorde att alla filmer faktiskt hade hela världen som marknad.
Från annonser från 1915 kan man se ordet kinematografi användas för att beskriva arbetet med att göra film, medan biografer kallades just biografer, men lokalt var det ordet kinno eller kinne som användes.
1916 fanns det 700 biografer i Sverige och det började bli ett riktigt folknöje. Dessutom fanns det ambulerande ”biografer”.
1918 invigs biografen Palladium på Kungsgatan i Stockholm med det ansenliga antalet sittplatser 1 240 stycken. Orkestern som spelade var på 25 personer. Nya Röda kvarn med sina 1 751 var dock fortfarande störst.
1921 kunde ha blivit starttidpunkten för talad film i Sverige då ingenjören Sven Berglund demonstrerade detta för bland andra kungen, men Svensk Filmindustri ville inte satsa på nymodigheter utan istället fortsätta att utnyttja sina redan betalda stumfilmsapparater och dessutom hade kriget gjort att fattigdomen var värre och biobesökarna färre.
Från 1922 börjar man i biograferna installera orglar som blir allt mer avancerade fram till 1928.
Radions genombrott 1925 gjorde att allmänheten började förvänta sig ljud även när man tittade på film, men branschen fortsatte att hålla emot inför de stora investeringarna. Det gjorde att antalet biobesökare började minska och därmed intäkterna.
När det 1928 var dags för den första ljudfilmen fanns en stor oro i filmbranschen, särskilt i de mindre länderna, och den visade sig vara befogad. Från nu skulle engelsktalande filmer dominera filmutbudet än mer. Lösningen på problemet att inte förstå engelska dök dock upp redan under 1930-talet. Då hade man utvecklat tekniken för dubbning. Sverige valde dock av ekonomiska skäl att lägga in textrader istället och det är det nog många som uppskattar idag. Exakt när det hände är oklart, men troligen inte förrän 1935 i Sverige.
1929 anses vara genombrottsåret för ljudfilmen i Sverige. Då släpptes ”Konstgjorda Svensson” med bland andra Fridolf Rhudin, fast det var egentligen en stumfilm som man spelade 78-varvs-skivor till. Detta år införskaffade flera biografer ljudanläggningar, vilket troligen var första gången det hände. Det berodde i sin tur på att så kallade elektromagnetiska högtalare hade patenterats i USA 1925 och nu hade en variant vidareutvecklad av Siemens kommit till Sverige. De kallades Blatthaller-högtalare. Det är alltså nu som man för första gången via en musikanläggning direkt eller via mikrofoner kan spela upp ljud för många människor samtidigt. Sedan dröjde det till 1937 innan Metro-Goldwyn-Mayer introducerade ett nytt format som blev standard.
1930 spelades den första journalfilmen med ljud in och även den första spelfilmen som hette ”För hennes skull” med Gösta Ekman och Inga Tidblad. Det fanns nu många biografer med ljudanläggningar, men de amerikanska filmerna var oftast inte översatta, så kunde man inte engelska var behållningen minimal. Lösningen blev ibland att ha textskyltar precis som för stumfilmer.
AGA-Baltic som var ett ljudföretag under AGA-koncernen tillverkade ljudanläggningar som snart vann stor framgång hos biografägarna. De tillverkade också senare inspelningsutrustning. De blev i slutet av 1930-talet dominerande leverantör till både filmskaparna och biograferna.
Stereo dyker upp på biograferna runt 1938, men det är oklart om det fick någon genomslagskraft. Istället blev det ett monosystem med tre olika högtalare som användes när musiken spelades medan endast den mittre sände skådespelarnas tal.
Det finns siffror som säger att stockholmarna 1939 gick på bio 22 gånger per år och att de hade över 100 biografer att välja på.
1940 hade man övergått till så kallat optiskt ljud som är en perforering i själva filmremsan. När ljus lyser genom hålen träffar de en fotocell som omvandlar ljuset till ljud ungefär som de första mekaniska TV-apparaterna fungerade. Systemet finns fortfarande kvar idag.
1946 spelades den första färgfilmen in i Sverige. Det var ”Klockorna i gamla stan” med Edvard Persson. Den första i USA spelades in redan 1917. Nu försvann inte svartvita filmer direkt, tvärtom fortsatte man att producera svartvita filmer in på 1960-talet, bland annat för att de var billigare att producera och också för att det som visades på TV fram till åtminstone 1968 var i svartvitt och dessutom skulle det dröja in på 1970-talet innan det fanns ett större antal TV-mottagare som kunde ta emot färgsändningar.
Inte förrän under 1950-talet kom bandspelare att ersätta det optiska ljudet fullt ut. 1952 var all SF:s optiska utrustning bytt till bandspelare. Samma år kommer en amerikansk film i 3D på marknaden och AGA erbjuder snart utrustning för detta. Man måste förstås ha på sig glasögon, och då var det polariserade sådana som gällde. Samma år fick man höra stereofoniskt ljud som blev mycket uppskattat. Samtidigt visades filmen i bredbild. Duken lär ha varit 15 meter bred och 6 meter hög. Det ger ett förhållande på 1 till 2,55. Den normala europeiska vidfilmen idag är på 1 till 1,66 medan vanlig platt-TV är på 16:9 som motsvarar ungefär 1,7. Observera att amerikansk standardfilm är vidare/bredare.
1959–60 uppfann man först luktbio och sedan installerades vibratorer under stolarna för att skapa stämning. Det blev uppmärksammat, men ingen succé.
Under hela 1960 talet kom det tekniska nyheter inom inspelnings- och uppspelningstekniken. Allt blev bättre. Den utvecklingen har sedan dess fortsatt.
1972 introducerades Dolbys ljudsystem. Den första filmen med Dolby var ”A Clockwork Orange” som kom 1971. Dolby var en lösning för att reducera ljud på de rullbandspelare som användes och kom sedan att tillämpas på konsumentprodukter också.
Under 1980-talet kom stereoljud med Dolby.
1991 kom det första digitala ljudet för biofilm och man började med redigering av film som lagrats på hårddiskar.
1992 låter Naturhistoriska Riksmuseet bygga Cosmonova, den första IMAX-biografen i Sverige, med en kupolformad filmduk som till hälften omsluter åskådarna och där visades specialinspelat material och görs så fortfarande. Först 2016 kom den första för vanlig film i Filmstaden Scandinavia i Solna.
Film är bäst på bio är en sentida slogan från SF. Fram till 1958 då TV:n kom på allvar fanns det ju inget alternativ. Alla gick på bio. I motsats till Wikipedias uppgift om 16 miljoner besökare toppåret 1956, står det i statistisk årsbok från 1966 att det var 78 miljoner besökare 1956 som sedan stadigt minskade och var mer än halverat 1966 då 37,3 miljoner biobesök gjordes. Minskningen har av bland andra Wikipedia ansetts bero på att TV började sändas 1954, men så var det inte, först 1956 startade de officiella sändningarna och det var först 1958 som det fanns en omfattning att prata om.
Nedanstående tabeller som finns på Filmsoundswedens hemsida visar antalet biografer i Sverige från 1911 till 1996. Av den kan man se att den riktiga minskningen av biografer började 1961 eller 1962, medan däremot minskningen av antalet besökare började redan 1956. Siffrorna är desamma som anges i Statistisk årsbok.
Antal biografer 1911–1996
Antalet biobesökare från 1956 till 1997
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Flygplan och flygandet
Den första flygningen med flygplan som hade motor skedde 1903 genom bröderna Wright och är väl en av de mest kända tekniska landvinningarna. Man skulle kunna tro att det nu också innebar att flygeran började, men så tänkte inte bröderna Wright. De var mer intresserade av att så fort som möjligt få ett patent på sitt flygplan och det blev så utformat att det i praktiken hindrade alla andra att tillverka flygplan.
Deras värste konkurrent blev så småningom Glenn Curtiss och efter att inledningsvis ha sökt ett samarbete med bröderna Wright som förkastades, blev det så att han började utveckla sitt eget flygplan på ett sådant sätt att han skulle kunna undgå patentet. I det arbetet skapade han en mängd förbättringar som faktiskt fortfarande används, till exempel rörliga roder och klaffar på vingarna. Wrights svar blev alltid en stämning, så Curtiss var alltså den som utvecklade flygplanet, medan Wrights sysslade med stämningar. När det var som värst för Curtiss steg plötsligt den då mycket framgångsrike Henry Ford in på banan och åtog sig att sköta de juridiska förhandlingarna kring stämningarna genom sina jurister som redan hade lång erfarenhet av sådana processer genom motsvarande problem inom biltillverkningen. Det skulle dock dröja till första världskriget då tyskarna tillverkade mycket mer avancerade flygplan i stort antal som den amerikanska kongressen ingrep och sänkte Wrights royalty från 20 % till 1 % och därmed kunde Curtiss alla förbättringar äntligen tas i bruk och inte långt därefter hade han fått 7 000 beställningar av den amerikanska militären. Bröderna Wrights bestående bidrag blev alltså att stoppa utvecklingen av flygplan i USA, inte att bidra till den.
Flygplan var en stor händelse, men det skulle dröja länge innan flyget fick en betydelse utanför det militära. Postflyg förekom dock tidigt, men inte i Sverige. Det första svenska flygplanet tillverkades 1909 i Landskrona eller rättare sagt blev ombyggd i Landskrona eftersom det var ett franskt flygplan Blériot XI. Planet finns bevarat på Tekniska museet i Stockholm. Därefter byggdes det ytterligare tre flygplan troligen till försvarsmakten. Verkstaden som tillverkade flygplanen övertogs 1914 av Enoch Thulin och han skapade sedan Sveriges första flygindustri i Landskrona. Förutsättningarna var goda eftersom riksdagen 1912 beslöt att bevilja medel för att försvaret skulle införskaffa en helt svenskbyggd flygmaskin och det lyckades Thulin med. Det tillverkades många fler plan och med tiden såldes de även till utlandet och företaget blev till en stor industri med runt 1 000 anställda. Dessvärre fick det ett abrupt slut genom att Thulin avled i följderna av en krasch med sitt flygplan 1919 och tydligen fanns det ingen annan som kunde driva företaget vidare.
Försöksverksamhet med postflygningar började 1920 och man flög bland annat till det stora kraftverksbygget i Porjus som helt saknade vägar. 1923 öppnades flygplatsen Bulltofta i Malmö.
Nya flygföretag skulle komma, men det skulle dröja till 1924 då bröderna Carl och Adrian Florman i liten skala startade ett flygföretag, AB Aerotransport som skulle flyga på Malmö-Hamburg och Stockholm-Helsingfors. Planet, ett sjöflygplan som användes vid den första flygningen från Stockholm till Helsingfors, finns idag på Tekniska Museet i Stockholm.
Året därpå fick ABA statligt stöd med inte mindre än en halv miljon per år, i dagens penningvärde ungefär 18 miljoner. Jämför man det med en genomsnittlig industriarbetarlön idag så blir beloppet en halv miljon motsvarande 500 heltidsanställda och överför man det till dagens lön och multiplicerar det med 500 blir summan 138 miljoner. Det var den här händelsen som anses definiera startpunkten för flygtrafik i Sverige.
Reguljärflygningar startade alltså 1924 och på 1930-talet ansågs Bulltofta vara en av Europas viktigaste flygplatser. I Stockholm flög man också reguljärt från 1924, men med sjöflygplan till Helsingfors. Det var först när Bromma flygplats invigdes 1936 som trafiken ökade på allvar i Stockholm. I Göteborg öppnade Torslanda flygplats 1923 som var en kombinerad land- och sjöflygplats.
Under 1930-talet öppnades en rad nya linjer genom ABA och 1939 beräknades det att ABA fraktat ungefär 250 000 passagerare sedan starten 10 år tidigare. Det motsvarar cirka 17 000 personer per år.
Under andra världskriget förberedde man sig för att starta på allvar när väl freden kom och på initiativ av ABA bildades ett nytt företag, Svensk Interkontinental Lufttrafik AB, SILA, med tanken att de skulle ta hand om interkontinentalt flyg och ABA skulle ta hand om Europa. När kriget var slut 1945 var man snabbt igång och köpte flygplan samt startade den första flyglinjen mellan Stockholm och New York i samarbete med DNL från Norge och DDL från Danmark. Tillsammans bildade de ett flygbolag, SAS, för interkontinentalt flyg. Det fanns däremot inget samarbete inom Norden.
ABA fortsatte framgångsrikt och skaffade sig självständighet från staten, men så småningom insåg man att det krävdes samarbete för att överleva och detta i sin tur ledde till att man 1950 utökade SAS ansvarsområde till Norden och Europa också. Därmed fanns ett gemensamt internationellt flygbolag för Sverige, Norge och Danmark.
Detta betydde inte att allmänheten började flyga. I princip var det bara post och tidningar som flögs runt landet. Passagerarflygningarna inom Sverige var till antalet mycket begränsade och skulle vara så till slutet av 1950-talet då antalet flygningar med passagerarplan för första gången blev fler än för fraktflygplan. 1950 var antalet personer som landade på svenska flygplatser och reste med linjefart, alltså fasta flyglinjer, 160 453 enligt Statistisk årsbok (SÅ). Av dem var det 55 934 som flög inrikes. Det var alltså dubbelt så många som flög utrikes, vilket väl förklaras med att det var värt att satsa pengar på att spara flera dagars restid, men inte en dags restid. Tåget var fortfarande folkets val inrikes och skulle fortsätta att vara det åtminstone in på 1970-talet.
1957 hade man ändrat i statistiken i Statistisk årsbok så att både ankommande och avresande räknades ihop. 1957 var det 1 094 647 totalt varav inrikes 490 148. 1958 var det 600 274 passagerare. Om man halverar siffran med hänsyn till att man ju både avreser och ankommer under en inrikesresa i Sverige och istället koncentrerar sig på antalet passagerare som flyger blir siffrorna så här:
Inrikes 1950 1957 1958 1960
55 934 245 074 300 137 1,3 miljoner
Det var alltså nästan bara folk i tjänsten som reste med inrikesflyg och det faktum att Linjeflyg startade 1957 medförde visserligen att man nu kunde åka till mindre städer, men inte att det blev mer folkligt. SAS behöll för övrigt alla större destinationer.
1962 invigdes Arlanda flygplats officiellt även om de stora planen redan hade använt flygplatsen från 1960 för interkontinentala flygningar till USA. Det var alltså först i början av 1960-talet som det blev vanligare att flyga till USA än att åka båt. Tidigare var man dessutom hänvisad till Kastrup i Danmark om man ville flyga direkt. 1965 flög totalt 2,5 miljoner personer mycket tack vare att charterflyget nu hade kommit igång på allvar. Det skulle dock dröja till 1980-talet innan det blev mer allmänt att flyga inrikes. Tack vare SAS:s VD Janne Carlzons erbjudande till ungdomar att få flyga för en hundralapp ökade inrikesflyget mellan Stockholm och Göteborg med 100 % mellan 1984 och 1989 till nio miljoner, för att sedan minska till mellan sex och sju miljoner under följande år.
Utrikestrafiken var fram till 1984 betydligt större än inrikestrafiken och efter 1989 ökade skillnaden igen. I slutet av 2000-talet reste mer än 20 miljoner med utrikesflyget medan antalet inrikesresenärer låg kvar på sex miljoner.
2015 hade antalet passagerare utrikes ökat till 27 miljoner medan antalet inrikes var 7,5 miljoner.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 