Informationsblad för hembygdsgårdar

Fotografier och kameror

Sedan hände inte mycket, antagligen för att man inte visste vad man skulle ha det till, men slutligen gav den svenska kemisten Carl Wilhelm Scheele 1777 ut "Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer". I den behandlades en mängd olika fotokemiska reaktioner som sedan blev grunden till hantering av negativ- och positivbilder samt fixermedel även om det inte var hans avsikt, men det är ju så grundforskning fungerar. Han upptäckte också att olika färger gav olika svärta, vilket ju är grunden för ett svartvitt fotografi, alltså de olika graderna av svart och vitt. En kommentar i sammanhanget är att allt han gjorde var baserat på teorin om flogiston (ett ämne som man trodde gav upphov till eld), vilket gör att många av hans slutsatser inte är relevanta idag.

Fortfarande var det inte någon som egentligen tog till vara dessa tidiga upptäckter eller förstod deras värde. Det skulle gå nästan 100 år ifrån de första upptäckterna tills något började hända, men då berodde det inte på de tidigare upptäckterna i sig. Det var istället samtidens intresse för ett fenomen som kallades Camera Obscura (mörkt rum). Det var känt redan av de gamla grekerna att om man var i ett mörkt rum och hade ett litet hål i väggen, skulle det ljus som kom in utifrån lysa upp väggen med en upp-och–ner- och höger-vänstermotsvarighet till verkligheten. Att det fungerar kan man lätt testa genom att bygga en modell enligt specifikationer man kan hitta på nätet.

Detta kan förefalla självklart, men kanske en bild hämtad från nedanstående länk på nästa sida ger en bättre förklaring.

Eftersom ljus bara kan färdas rakt fram kommer toppen av trädet att avbildas vid golvet i rummet och roten i taket som synes på bilden. På samma sätt kommer vänster sida på trädet att avbildas på höger sida i rummet och vice versa. För att det ska fungera måste ljuset utomhus vara tillräckligt starkt och det måste vara tillräckligt mörkt i rummet. Just så här fungerar våra ögon. Ljuset kommer in via pupillen och landar på näthinnan upp och ner och höger- vänstervänt.

I slutet av 1700-talet arbetade Thomas Wedgwood mycket med att fånga den bilden med hjälp av silvernitrat. Istället blev det så att Joseph Nicéphore Niépce långt senare började arbeta med en helt annan metod där han använde tennplåt, asfalt, lavendel och olja. Slutligen 1826 skapade Joseph Nicéphore Niépce det första fotografiet, men han avslöjade inget om den teknik han använde. Alla ville ju tjäna pengar på sina patent. Så småningom fick han en samarbetspartner med god ekonomi i Louis Daguerre som arbetade med något som kallades diorama, som var ett sätt att illustrera scener på teatrar som delvis kunde jämföras med fotografier. Nu blev han aldrig rik för han hann inte fullända tekniken innan han dog 1833. Istället blev det Daguerre som förbättrade Niépces metoder. 1839 var han klar och sökte investerare men fann inga, och det var då han kom på tanken att ge bort patentet och i januari 1839 visade han metoden för sin vetenskapliga samtid, Franska Vetenskapsakademin med flera. Intressant nog blev resultatet av deras samarbete att franska staten köpte patenten som fanns och gav i utbyte Daguerre och Niépces son Isadore höga statliga pensioner livet ut. Franska staten släppte sedan patenten fria för var och en att använda. Metoden kom att kallas daguerrotypi, vilket säkerligen irriterade Isadore mycket.

Daguerrotypi var visserligen av hög kvalitet vad gäller själva fotot, men i övrigt var det ganska omständligt och begränsat till motiv i stillhet. Henry Fox Talbot arbetade i mitten av 1800-talet mycket med att fånga bilden med hjälp av silvernitrat och Talbot skulle så småningom komma fram till den princip som används ännu i våra dagar. Hans metod fick namnet kalotypi och innebar att man fick ett negativ på papper som sedan kunde kopieras till ett obegränsat antal bilder/foton.

Till Sverige kom fotokonsten på allvar när Daguerres handbok redan 1839 översattes till svenska och utgavs av bokhandlaren Adolf Bonnier. Den som betraktas som den förste svenske fotografen var Lars Benzelstierna. Han reste runt i början av 1840-talet och visade sina foton som då kallades dagerrotypier. Han hade med sig en hel rad olika produkter varav kopparplåtarna var en viktig del och det är därifrån uttrycket ”att plåta” för att fotografera kommer.

Han blev dessvärre inte särskilt framgångsrik utan avslutade sin karriär som fotograf redan 1845. Johan Adolf Sevén blev vid samma tid Sveriges första porträttfotograf. Han öppnade en ateljé 1841 i Stockholm. Han utvecklade också tekniken och lyckades framställa för den tiden ovanligt skarpa foton.

Under tiden hade engelsmannen Scott Archer använt sig av Talbots kalotypi för att fotografera, men blivit missnöjd med skärpan och kontrasten. Han utvecklade därför en ny metod som han publicerade 1851 där fördelarna med skärpan och kontrasten hos daguerrotypi och kopierbarheten med kalotypi sammanfördes. Denna metod skulle snabbt spridas, bland annat för att han valde att inte ta ut ett patent på metoden. Den kom att kallas våtplåtsfotografi och var ganska besvärlig att hantera, bland annat för att man måste framkalla plåtarna inom en kvart.

Nästa steg blev torrplåtsfotografi uppfunnen av Richard L. Maddox 1871. Nu hade man löst de flesta problem som fanns och metoden var så framgångsrik att man redan 1879 hade påbörjat industriell tillverkning genom en man som hette George Eastman.

Inledningsvis under 1850–60-talet blev det dels populärt med stereografiska foton och så kallade visitkortsbilder. Det är inte klart varför dessa foton kallas visitkortsbilder. Det verkar som om man menar att det är samma sak som visitkort, men så är det inte. Det är bara ett foto i litet format, ett visitkortsformat. Tanken att överklassen skulle lämna över ett vanligt visitkort med ett foto av sig själv förefaller inte trolig. Det finns heller inga träffar på visitkortsbilder på tillförlitliga källor från den tiden.

Sanningen är snarare att det fanns en fransk fotograf vid namn André Adolphe Eugène Disdéri som fick patent för foton tagna med en viss teknik med storleken 54x89 mm. Detta patent fick han 1854, men ingen blev särskilt intresserad av det. 1859 kom han så på idén att trycka upp foton i det här formatet av Napoleon den III. Från den tidpunkten blev det mycket populärt att samla på foton av kändisar och spara dem i album. Så småningom spred sig formatet till privata foton också, men det blev ingen samlarmani av det. Sedan dess har man alltid samlat på kort av kändisar, eller annat, men detta var första gången det hände.

Vid världsutställningen i Paris 1899 hade man tryckt upp vykort för första gången i stor upplaga och det var då som vykortsmarknaden startade.

Stereografiska foton visades på marknader och liknande, men populära att köpa blev stereovisarna först på 1950-talet. Många minns nog ännu idag de runda skivorna med små foton på som man studerade genom ett slags kikare med dubbla tuber. Viewmaster hette apparaten.

På 1880-talet började det att bli mer vanligt att folk lät fotografera sig, men det var inte förrän i början av 1900-talet som det blev ett måste för alla familjer att ha ett familjeporträtt och även porträtt på enskilda medlemmar i hushållet. Det märker man lätt om man tittar på gamla foton från den tiden. Därmed inleddes porträttfotograferandet på allvar och resande fotografer åkte runt i Sverige och fotograferade. Nu hade också kameran utvecklats och, viktigast av allt, George Eastman hade utvecklat en kamera med rullfilm och han startade1892 en industriell tillverkning av dem.

Kameror under 1900-talet

Leica som började med kameror 1925 och Zeiss som tillverkat sedan 1914 inriktade sig på småbildskameror som var mycket avancerade och dyra och alltså inget för gemene man. Rolleiflex var inom sin nisch med stora plåtar ganska framgångsrik. 1954 introducerade Leica den första moderna spegelreflexkameran som sedan skulle bli standard i alla systemkameror för lång tid framåt.

Magnesiumblixtar användes redan i slutet att 1890-talet. Många har nog sett deras effekt i gamla filmer. Blixtlampor introducerades 1927. De var gjorda med en tunn aluminiumfolie som antändes med hjälp av ett batteri. General Electrics började producera dem samma år. Det var små engångsblixtar som monterades ovanpå kameran. Därmed steg efterfrågan kraftigt på blixtar. Det var dock inte förrän på 1960-talet som blixtlampor kunde användas mer än en gång. Då hade de elektroniska komponenter som behövdes blivit tillräckligt billiga för att massproduktion skulle vara möjlig.

Efter andra världskriget hade japanerna via USA kommit över kunskaper om de tyska kamerorna och därmed startade en intensiv produktion av japanska kopior av Leica och Zeiss.

Det företag som lyckades bäst var Nikon, som gjorde kameror med det bästa från Zeiss och Leica. Den utmärkta konstruktionen och den goda kvaliteten gav Nikon ett världsnamn och deras produkter blev snabbt populära bland de professionella fotograferna. Funktioner som avancerad avståndsmätare kombinerad med en sökare med ljusramar för 28, 35, 50, 85, 105 och 135 mm fanns som standard. Alla tiderna från 1 - 1/1000 sekund var samlade på en ratt med jämna mellanrum mellan tiderna. Frammatningen skedde med hävarm eller motorn S-36 för upp till tre bilder per sekund, också det revolutionerande. Nikon-objektiv från 21 till 500 mm fanns att tillgå. Denna kamera banade väg för den förkrossande succé som efterföljaren, spegelreflexkameran Nikon F3, skulle få senare.

I Sverige var det en medlem i släkten Hasselblad, nämligen Victor, som med tiden skulle bli världsberömd som kameratillverkare. Släkten Hasselblad har förresten långt tillbaka verkat inom försäljning och tillverkning av olika produkter och det anses att de var först med att importera vattentoaletter och också först med att tillverka en svensk medvurst. Victors farfar började redan 1887 med att sälja tillbehör till kameror, men även utländska kameror och en del av dem med svenska namn. I takt med att allt fler intresserade sig för fotografering bildades 1908 Hasselblads Fotografiska AB som också blev generalagent för Eastman Kodak Company.

Företaget hade också en central roll när det gäller vykort genom att Nils Bouveng, som sedan blev VD för företaget, åkte landet runt och fotograferade vyer som sedan trycktes. Han skrev också en bok med titeln, ” Rådgifvare för amatörfotografer", och den var säkert populär, för i ”Biblioteksbladet” från 1914 står det att det är 5:e upplagan. Det var också han som övertalade Eastman att skänka pengar till byggandet av Eastmaninstitutet i Stockholm för gratis barntandvård.

Företaget gav sig också in i filmbranschen och producerade ett antal filmer i egna lokaler. Det är alltså en mycket gedigen fotografisk erfarenhet som byggs upp, men det är först när grundarens sonson blir engagerad som det verkligen kommer att hända saker. Det är förstås Victor Hasselblad som avses.

Fram till första världskriget sysselsatte han sig främst med att reparera kameror, men även att i viss utsträckning med att bygga nya, men det var först när försvaret kom med en förfrågan om att kopiera en kamera som de hittat i ett nedskjutet tyskt plan som något reellt hände. Han gjorde inte en kopia utan byggde en egen och bättre variant.

Hans mål var att bygga en kamera för civilt bruk och den första presenterades i New York 1948 för Amerikas förnämsta fotoexperter, att han kunde lyckas med att få ihop dessa människor berodde förstås på familjens långa samarbete med Eastman och det var också ett objektiv från Kodak som användes i denna första kamera. Det dröjde dock till 1957 innan de lyckades tillverka en riktigt bra kamera. Det var en 6x6 cm rullbildskamera med samma utseende och uppbyggnad som Rolleiflex fast med fler finesser och bättre kvalitet, världsklass helt enkelt. Mest berömd är Hasselbladskamerorna för att de från 1962 och framåt har använts vid alla amerikanska rymdfärder. Från 1966 är Hasselblad en del av Kodak.

Kodaks Brownie fortsatte att utvecklas under åren och 1959 kom den första automatiska kameran. Den följdes upp av Kodak Instamatic 1963, ett kameranamn som många säkert kommer ihåg även idag. Priset för en Instamatic var 16 dollar, vilket motsvarar 163 dollar idag eller 1 400 kronor. Då får man dock ha i åtanke att antagligen var priset i Sverige betydligt högre och att den genomsnittlige arbetaren i Sverige bara tjänade runt 14 000 kronor per år före skatt. Oavsett blev det en succé och fram till 1970 såldes 50 miljoner Kodak Instamatic. Det var också då som blixtkuben introducerades. Nu kunde man ta fyra blixtkort innan man behövde byta till en ny blixtkub.

1959 kom den första kameran med zoomobjektiv som blev tillgänglig för allmänheten, men de var dyra och kom endast långsamt att införlivas i fotoentusiasternas kameraväskor. Det skulle dröja till 1980-talet innan det började bli vanligt bland de ”amatörer” som köpte systemkameror.

I början av 1960-talet kom också de första fungerande automatiska ljusmätarna till ett rimligt pris. Först ut var Topcon re-super som inte var en storsäljare i Sverige, medan Pentax Spotmatic som kom 1964 lyckades bättre. Det dröjde dock till 1970-talet innan det var standard i alla kameror.

Från 1970 fanns det också en Kodak Pocket Instamatic och det var inte bara det att den var liten som tilltalade folk utan kanske än mer att filmen var innesluten i en liten plastbehållare så nu slapp man det besvärliga arbetet med att själv sätta in filmen i kameran och även de problem som man hade med filmrullar, att det inte rullade korrekt till exempel.

Det kan förefalla som om kamerans utveckling egentligen handlar om Kodaks utveckling, men det var faktiskt så att 1976 såldes 90 % av all film och 85 % av alla kameror i USA av Kodak och förhållandena var säkert likadana i Sverige. Oavsett detta var Kodak inte ett märke som fotoentusiaster ville ha. Kodak hade inte rykte om sig att tillverka högkvalitativa kameror som systemkamerorna från Zeiss, Canon, Minolta, Nikon och andra.

1977 kom den första kameran med autofokus, Konica C35 AF. Det var en enkel kompaktkamera med fast optik. Det skulle dröja en bit in på 1980-talet innan det kom en bra lösning för systemkameror också, genom lanseringen av Minolta 7000 1985.

1980-talet blev annars årtiondet då kompaktkamerorna slog igenom. De var kameror som skulle vara lätta att använda som en Instamatic men ändå erbjuda manuella inställningar och ha ett objektiv.

I mitten av 1980-talet kom så systemkameror med autofokus och med mer elektronik internt. Nu ansågs det att det mesta som kunde ställas in manuellt också fungerade lika bra i autoläge. Billigt var det däremot inte. Ville man 1988 ha en Canon systemkamera med vanligt objektiv och ett zoomobjektiv på 300 mm samt blixt fick man punga ut med runt 24 000 kronor i dagens valuta.

Allt fler kameror och olika modeller kom under 1980-talet, men det alla väntade på var den digitala kameran, men det skulle dröja innan den blev ett alternativ för allmänheten.

Under 1990-talet kom den ena märkvärdiga digitalkameran efter den andra. De hade det gemensamt att de var stora och dyra och naturligtvis inte alls lika bra som de analoga kamerorna. Det var enbart ett fåtal entusiaster som köpte en digitalkamera under 1990-talet samt de som behövde kunna överföra foton digitalt till andra områden, till exempel till dataprogram som PowerPoint. I slutet av 1990-talet kunde man se att allt fler företag fotograferade sina tillställningar med digitala kameror och att de sedan publicerade bilderna på sina hemsidor och/eller skickade dem till deltagarna på tillställningarna. Intressant nog tillverkade både Samsung och HP kameror redan då.

Efterfrågan efter digitala kameror var stor och det troligen största skälet till det var att fotografering verkligen inte var billigt. Dels kostade själva filmen en hel del, men den stora kostnaden låg i framkallning och kopiering. Denna ”driftkostnad kunde lätt bli lika stor efter ett par år som inköpskostnaden av kameran. Dessutom var det ett mycket stort problem att man aldrig visste om det foto som man tog blev bra.

2002 kom en digital modell från Casio som var något helt nytt, Casio Exilim EX-S1/EX-M1. Ett namn som nog förvirrade en del, men tekniskt lät namnet i alla fall. Genom att integrera optiken och sensorn kunde de tillverka en riktigt liten kamera. Den var bara en centimeter tjock. Priset var dessutom överkomligt, billigast var den som hade enbart kamera. Den kostade 2002 cirka 300 dollar som är 310 dollar eller 2 600 kronor idag. Ville man ha MP3-spelare kostade det runt 50 dollar till. Den blev en stor succé och snart tillverkade alla konkurrenter lika små modeller.

Digitala systemkameror var länge ouppnåeliga för allmänheten, men när Canon 2003 lanserade Canon EOS 300D med ett objektiv på 18–55 mm för cirka 12 000 kronor kunde i alla fall entusiasterna köpa den. Upplösningen var 6,3 megapixel. Det var den första ekonomiskt överkomliga digitala spegelreflexkameran och den hade också den fördelen att tidigare objektiv i den så kallade EF-serien kunde användas. Hade man köpt en sådan analog kamera 1987 eller senare passade objektiven.

2006 lanserades den kamera som skulle bli betraktad som en massmarknadsprodukt, Canon EOS 400 D. Den kostade bara 7 000 kronor. Med 10,1 megapixel var den enligt många äntligen tillräckligt bra vad gäller upplösningen. Oavsett var de digitala bilderna trots det inte lika bra som diabilder och inte heller så bra som vanliga pappersfoton. Däremot kunde man ju själv ”framkalla” sina bilder eftersom systemkamerorna kunde ta bilder i råformat (den digitala versionen av icke framkallad film). Ljusa eller mörka bilder på grund av felaktig exponering var nu ett minne blott. Det krävdes inte ens ett fotoprogram för det kom ett sådant med från kameratillverkarna. Ville man ha ett mer avancerat fotoprogram var Photoshop det vanligaste alternativet. Det generella råformatet DNG fanns dock inte ännu, så man fick använda tillverkarnas filformat. 2007 standardiserades DNG.

Den stora förändringen med avancerade digitala systemkameror var att det inte kostade något att ta många foton, bortsett från minnet, men ännu mer att fotograferandet i sig bara blev en liten del och att hanteringen i fotoprogram blev en stor del. Med god kunskap i Photoshop kunde nästan alla bilder göras bra.

I och med att priset nu hade sänkts blev efterfrågan för första gången riktigt stor även på digitala systemkameror. Många hade en kompaktkamera med sig överallt och en systemkamera när man ville ha bättre bilder i råformat.

Intressant nog fanns det enbart ett fåtal kameror som klarade 16:9-formatet trots att det funnits för TV i många år. Testsändningarna i TV började redan 1999, men det var först 2007 som man helt gick över till 16:9. Canon EOS 400 D hade inte det formatet utan man fick nöja sig med 4:3 så sent som 2007.

Nu skulle man kunna tro att eftersom allt fler hade mobiltelefoner med kameror så minskade kameraförsäljningen, men så blev det inte, dels för att de inbyggda kamerorna inte var tillräckligt bra, dels för att det ännu inte var särskilt populärt att fotografera. I dessa tider utan sociala medier betraktades en tillställning där man fick se på andras semesterbilder som något man helst ville undvika. Det skulle dröja tills Apples iPhone introducerades i Sverige 2009 innan man började använda sin mobil för att i större utsträckning ta kort för att skickas som MMS eller för att överföras till datorn. Samtidigt utrustades allt fler kameror med USB, Blåtand, WiFi etc.

2010 startade Instagram och det blev populärt att lägga upp foton på webben, men det var först 2011 som man kunde göra det från en iPhone och 2012 från en Android-mobil. Sedan dess har mobiltelefoner också haft riktigt bra kameror. När Nokia kom med Lumia 1020 med 40 megapixel kunde man konstatera att den tog bättre bilder särskilt i ljussvaga miljöer än vad systemkamerorna gjorde bara några år tidigare. Nu hade också videoinspelningskvaliteten blivit riktigt bra.

Eftersom alla nu behövde ha tillgång till WiFi innebar det också att allt fler kameror fick det. Nikon hade visserligen försökt redan 2005, men det blev en flopp, troligen mest av den anledningen att det inte fanns tillräckliga många platser med WiFi, men nu fanns det många WiFi, eller hotspots som de kallades ibland.

2016 har det mesta blivit bättre, men några tekniksprång har inte skett. Däremot har det blivit populärt att ha en kamera på sig och fotografera det man gör. Särskilt populärt har det blivit med hjälmkameror för att inte tala om selfies, men det är en annan historia.

Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se