Musikspelare, små handburna
Under 1990-talet funderade man mycket på hur man skulle kunna spela musik på mindre enheter som alla kunde bära med sig. Det fanns ju redan mindre radioapparater och små rullbandspelare, men det fanns inga små kassettbandspelare. Fram till nu hade man antingen en kassettradio som var ganska lätt och kunde bäras med överallt, eller så hade man vad som kom att kallas för en bergsprängare, som var mer eller mindre en hel stereoanläggning, som var bärbar. Det var ganska uppenbart att om man skulle lyckas med en mindre modell så måste man använda sig av formatet kassett på banden.
Walkman
Det blev företaget Sony som redan hade ett gediget gott rykte som tillverkare av avancerade rullbandspelare och annan stereoutrustning som blev först med att lansera en liten kassettradio. Den kom att få namnet Sony Walkman (Freestyle i Sverige) och var alltså den första kassettbandspelaren som man kunde bära med sig och den började säljas 1980. Den blev omgående en stor succé trots att det inte gick att spela in musik på den. Så småningom tillkom fler funktioner som radio och till och med högtalare.
Det har inte gått att ta reda på varför man valde namnet Freestyle i Sverige, men det var troligen ett så kallat reklamval. Freestyle lät helt rätt. I andra länder fanns andra namn också. Att det skulle ha berott på att det fanns en populär svensk grupp med det namnet verkar däremot inte troligt.
CD-spelare
I mitten av 1980-talet kom varianter av Freestyle med CD, men det skulle dröja många år innan den konkurrerade ut kassettvarianten. Det var inte förrän i slutet av 1990-talet som det skedde och då blev även CD-spelarna standard i alla andra sammanhang.
MP3-spelare, spelare med flashminne
Ett stort problem för att kunna lyssna på musik via ett flashminne var att filerna var för den tidens lagringskapacitet mycket stora, för att inte tala om problemen med att skicka musikfiler via nätet. Detta blev bättre när man utvecklade MP3-standarden som egentligen är en algoritm för att komprimera musikfiler utan att tappa för mycket i kvalitet.
De första handburna spelarna som använde sig av MP3 i stor skala var flashspelarna. Flashminne är ett minne som är helt elektroniskt och har alltså ingen hårddisk med pickup, vilket var en stor fördel för en bärbar enhet. De första dök upp i Sverige 1999 och kallades för just MP3-spelare. Nu var ju minnet fortfarande dyrt så de enklaste modellerna kunde bara lagra sex låtar och de mer avancerade tolv låtar. Det var ju i det senare fallet lika mycket som en LP, men det blev ingen större framgång ändå. Marknaden väntade på större flashminnen och framför allt billigare.
Ipod
Vad som till allas förvåning istället hände var att företaget Apple släppte sin variant av MP3-spelare 2001 med en fast hårddisk och när den kom till Sverige 2006 hade den 20 GB minne. Det var Toshiba som tillverkade disken, men det framgår inte hur man lyckades få den okänslig för stötar vilket var det största problemet med bärbara hårddiskar. Det var oerhört mycket mer än alla andra flashspelare och därmed var marknaden Apples.
Nuförtiden är ju alla smartphones utrustade med flashminne av tillräcklig storlek och alla andra musikspelare av mindre format med fast minne har fasats ut. Trots det fortlever iPod classic, men den har också flashminne sedan 2009.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Navigation och kronometrar
En av de stora frågorna under 1700-talet var hur man bäst skulle navigera på haven. Allt fler skepp färdades allt längre och det var mycket svårt att veta vid vilken longitud man var, alltså längdgrad. Längdgraderna går från pol till pol och bestämmer alltså hur långt väster- eller österut man är.
Startade skeppet resan från England och färdades västerut var det förhållandevis lätt att göra höjdmätningar mot solen och bestämma hur långt söder- eller norrut man var. Däremot var det väsentligt svårare att bestämma hur långt väster- eller österut man var, alltså att bestämma longituden eller längdgraden. Det enda kända sättet då var genom att mäta månens avstånd från vissa stjärnor och jämföra dessa mätningar med motsvarande mätningar som gjorts vid utgångsmeridianen, det vill säga den breddgrad man startade seglingen vid. Då krävdes det förstås att man såg månen, annars fanns det ingen hjälp att få. Detta var dock både komplicerat och otillförlitligt, men det var den metod som det vetenskapliga etablissemanget (Vetenskapsakademin) i England stödde.
Intressant nog var inte det engelska parlamentet särskilt imponerat av vetenskapsmännens synpunkter utan tillsatte 1714 en kommitté med uppgift att finna ett bättre sätt att mäta longituden. De erbjöd ett mycket högt belopp till den eller dem som kunde lösa uppgiften.
Det fanns två tänkbara vägar, antingen förbättrade man måntabellerna eller så skapade man en tillförlitlig klocka som skulle kunna fungera på ett rullande skepp. Vitsen med en tillförlitlig klocka var att om man åkte från England till Amerika till exempel 12.00 så visste man att solen stod i söder. Efter en dags resa kontrollerade man just klockan 12.00 i vilket väderstreck solen stod och kunde då räkna ut hur långt man färdats i västlig riktning.
De klockor som fanns tillgängliga var pendelklockorna, men de fungerade väldigt dåligt när de var i rörelse. De var dessutom känsliga för temperaturförändringar och fukt. Med andra ord fungerade de knappast alls på en båt och kunde därför inte användas för att fastställa longituden.
Det gällde alltså att uppfinna en klocka/kronometer som inte påverkades av att färdas på ett skepp. Nu skulle man tro att det fanns gott om vetenskapsmän som ville ta sig an utmaning att tillverka en tillräckligt tillförlitlig klocka, men så ofta i sådana här sammanhang kom det att handla om prestige och eftersom de mest framstående vetenskapsmännen, inklusive Isaac Newton, menade att det var metoden med måntabeller som gällde, kunde de ju inte ändra sig.
Det blev istället en outbildat snickare och klockmakare som tog sig an uppgiften och det var också han som lyckades bäst. Han hette John Harrison och presenterade sitt första förslag 1730 och som därefter efter mycket långt och hårt arbete lyckades framställa en tillförlitlig kronometer 1759. Trots att vetenskapsakademin var mycket kritisk så tog James Cook med sig en sådan klocka på sin andra världsomsegling 1770 och var han blev mycket nöjd med hur den fungerade.
Problemet var att den kostade nästan lika mycket som ett mindre skepp och därför fortsatte man länge att använda månmetoden. Dessutom motarbetades klockmetoden av dem som trodde på månmetoden, bland andra Isaac Newton. Det gick faktiskt så långt att man vid ett tillfälle konfiskerade Harrisons kronometer och låste in den för att ingen skulle kunna bevisa att Newton och andra hade fel. Några pengar fick Harrison inte heller förrän den engelske kungen trädde in och skipade rättvisa. Det finns ett TV-program i tre delar som i detalj beskriver den långa kampen och kan tjäna som bevis på alla motverkande krafter som finns när nya uppfinningar görs.
Programmet från 2000 heter ”Longitud” och kan ses gratis på den här länken:
https://www.ovguide.com/tv/longitude.htm
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Nya material under 1800-talet
Harts, ebonit
Harts är det ämne som nu för tiden förknippas med föregångaren till plasten. Harts är dock enbart ett annat namn för sav eller kåda. En särskild sorts harts är den som uppstår när indiska lacksköldlöss angriper vissa träd, till exempel fikusar. Den heter shellack och fick märkvärdigt många användningsområden, till exempel i grammofonskivor av 78 varvs modell (stenkakor) som började säljas allmänt i början av 1900-talet, ytbehandlingsmedel för livsmedel som numera heter E-904, och kanske viktigast av allt som tillsats till vulkaniserat gummi, det som kom att kallas ebonit. Eboniten uppfanns under 1840-talet och blev sedan använd till elektriska apparater som radioapparater under 1900-talet, men under 1800-talet användes den främst till smycken, prydnadsföremål och liknande.
Celluloid
Nästa material som vann framgång var celluloiden som uppfanns 1862. Den var också en harts i betydelsen att den kom från växtriket. Den består av cellulosa, som är huvudbeståndsdel i växternas cellväggar. Lin och bomull är nästan ren cellulosa, samt kamfer, som också är en harts. Upptäckten av celluloid skedde därför att en tävling hade utlysts för att hitta ett ersättningsmaterial till elfenben som användes i biljardbollar. Den användes också för en rad andra olika ändamål varav mest känd är film samt bordtennisbollar som fortfarande tillverkas av celluloid. Minst känt är kanske användningen som ersättning för tänder.
Emalj
Emalj är ett smält glas- eller glasliknande material på en metallyta som blir både vacker och smutsavvisande. Kostnaden för att göra emaljerade föremål hade minskat under senare delen av 1800-talet och fick till följd att Kockums startade tillverkning av emaljföremål 1884. Det fanns ett stort behov av mer hygieniska och lättskötta hushållsvaror så efterfrågan blev omgående stor. Tidigare hade man använt trä, bleckplåt, eller dyr koppar och ännu dyrare porslin. Nu fanns ett billigare och bättre alternativ. Företaget tog namnet Kockums Emaljerverk AB 1893 och etablerade sig i Ronneby.
Produkterna de tillverkade var av olika färger och varianter och det skulle dröja till 1930-talet då den färg som vi numer kopplar till emaljkärl, den ljusgula gärna med grön rand kom och blev mycket populär. Det var inte bara i Sverige som försäljningen gick bra, exporten blev också mycket framgångsrik. Det var inte förrän plasten blev ett billigare och lättare material som försäljningen minskade. I början av 1970-talet lade man därför ner produktionen.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Paketerad och konserverad mat
Konserver
De traditionella sätten att bevara mat var att torka eller salta den och i viss utsträckning kyla ner den på olika vis. Detta skulle ändras för man hade redan under 1700-talet testat att upphetta mat och innesluta den i vakuum, och då insett att maten höll sig mycket längre i vakuum än i vanlig luft, men det var stora svårigheter med att få behållarna lufttäta. Det dröjde till 1800 talet när den franske sockerbagaren Nicolas Appert visat att det fungerade med glas med ett särskilt lock och han byggde faktiskt en fabrik 1804. Napoleon var starkt pådrivande i det här arbetet eftersom det skulle lösa många problem när det gäller att ge soldaterna i fält bra mat. Det fanns ett problem med Apperts lösning för soldaterna, för de glas som användes var för ömtåliga och gick ofta sönder. Detta problem skulle emellertid lösas av engelsmannen Peter Durant som 1810 fick patent på sin metod att använda plåtburkar istället och så var den moderna konservburken född.
Man förstod att uppvärmning av maten och frånvaron av luft hade en konserverande effekt, men man förstod inte varför. Det var först 1865 som förklaringen kom då kemisten Pasteur visade att det fanns bakterier som orsakade försämringar i maten och att de dog vid upphettning. Man insåg också att frånvaro av syre innebar att inga nya bakterier heller skulle kunna bildas.
Den första fabriken som tillverkade konservburkar i Sverige öppnades 1869 i Stockholm och även om försäljningen till allmänheten blev begränsad lyckades man redan efter ett par år sälja till försvaret och det var ärtsoppa i de burkarna, och många blev det.
Bland folk i allmänhet var det dock konservering med ättika, vinäger, salt och socker i glasburkar som gällde. Följaktligen var just ättika en stor produkt för producenterna. I slutet av 1930-talet började efterfrågan efter färdigkonserverad mat att öka eftersom husmödrarna inte ville lägga ner den tid det tog att konservera själva och därför att färdiga produkter började bli billigare. Den då största tillverkaren av ättika var belägen i Eslöv och beslöt att kontraktera en Herbert Felix från Tjeckoslovakien där man redan var i full gång med att tillverka färdigkonserverad gurka. 1939 startade man, och redan året därpå steg produktionen lavinartat. Företaget kom att få namnet Felix som finns kvar än idag. Deras framgångar medförde att konserverad mat lagd i en lag blev standard i de flesta hushåll och senare gav sig Felix också in i marknaden för djupfryst.
Flaskor
Fram till ungefär 1900-talet såldes varorna antingen genom att man vägde eller mätte upp dem i förpackningar som kunderna hade med sig. För mjölk var den vanligaste förpackningen bleck/tenn. I mjölkboden förvarades mjölken i 25 eller 50 liters mjölkkannor som kyldes i stora isbad och som man sedan fyllde i bleckflaskorna.
Det fanns alltså ingen paketering av mat och mjölk, men redan i slutet av 1880-talet hade mjölk börjat säljas på glasflaska i vissa områden särskilt i Stockholm och Göteborg. Förmodligen var en stor anledning till att man började med glasflaskor baserad på hygieniska hänsyn eftersom det var känt att dålig mjölk kunde ge TBC och inte på att det var bättre eller enklare för konsumenterna.
Det första företaget som ska ha använt glasflaska var Mjölkbolaget Audhumbla 1884, men de sålde inte till konsumenter. Om någon undrar är Audhumbla en ko som figurerar i asatro. Det första företaget som sålde till konsumenter var Mejeriaktiebolaget Victoria som startade sin verksamhet 1889. Båda dessa företag låg i Stockholmsområdet, men sedan började företag i Göteborg att ta över och under 1930-talets senare del såldes 75 % av all mjölk där i glasflaskor. För resten av landet skulle det dröja till efter andra världskriget innan glasflaskor blev vanligast.
Flaskorna var mycket arbetade och hade i de flesta fall text i relief på samma sätt som gamla Coca-colaflaskor. Så småningom blev flaskan brun för att inte mjölken skulle utsättas för ljus som påverkade smaken negativt och flaskan fick också en kapsyl av stanniol (tunt bleck/tenn). Kapsylerna hade dessutom olika färg beroende på vad flaskan innehöll. Röd färg stod för grädde, silver för standardmjölk och grön för skummjölk, föregångaren till lättmjölk. Flaskan skulle faktiskt finnas kvar ända till 1970-talet. Parallellt med flaskförsäljningen handlade man fortsatt mjölk i egen flaska, fortfarande gjord av bleck.
Mjölk såldes inte som vilken vara som helst, utan av hygieniska skäl blev den en av de produkter som inte fick säljas i torghandeln och därför öppnades det en mängd mjölkbodar. Mjölken var ju en färskvara och därför kom det att finnas snart sagt en mjölkaffär i varje kvarter. Det innebar också att eftersom man ansåg att mjölk enbart kunde transporteras en mil innan den blev sur fanns det minst 1 000 kor inom stadsmurarna i Stockholm och under 1930-talet ca 2 000 butiker. Det dröjde fram till 1953 innan det blev tillåtet att sälja mjölk tillsammans med andra varor.
Tetra Pak
1952–53 introducerades förpackningen Tetra Pak för mjölkprodukter, i första hand grädde, som då hade formen av en tetraeder och såg ut som en liten pyramid. Efter några år fanns den även för mjölk. 1963 kom den nuvarande fyrkantiga formen som kallas Brik. Det är något oklart vem som egentligen uppfann förpackningen. På företaget Tetra Paks hemsida står att det var baserat på en idé av Ruben Rausing, en av grundarna av företaget Åkerlund & Rausing som hade blivit framgångsrika på 1930-talet genom att tillverka pappersförpackningar för mjöl som tidigare enbart såldes i säckar. Andra källor, till exempel Ingenjörsvetenskapsakademien, menar att det var medarbetaren Erik Wallenberg som redan 1944 kom med idén. Företaget Tetra Pak bildades 1951 som ett dotterbolag till Åkerlund & Rausing och har sedan introduktionen av Tetra Pak kommit att dominera stora delar av förpackningsindustrin för flytande livsmedel och gör så fortfarande.
Redan 1965 var produktionskapaciteten över fyra miljarder förpackningar per år. 1977 var antalet över 20 miljarder. 2001 kom förpackningen med en skruvkork som gjorde att man för första gången kunden öppna en förpackning utan sax, eller starka nypor, men trots de uppenbara fördelarna med det säljer bland andra Arla fortfarande förpackningar utan skruvkork. 2003 kom ett förpackningssystem som medförde att tidigare vätskor som enbart kunde paketeras i antingen glas eller som plåtkonserver också kunde paketeras i ”papper”. 2008 tillverkades 140 miljarder förpackningar.
Paketering allmänt
Det skulle trots allt dröja in på 1940-talet innan lösviktsförsäljningen började minska påtagligt. En av de tidigaste paketeringarna gjordes av Mazetti med sin ögonkakao redan 1905. En annan känd är sardinerna med Gustav V på locket, som kom i slutet av 1930-talet.
Avgörande för att man i större skala paketerade varorna var troligen att tillverkarna ville skaffa sig ett marknadsvärde genom att skapa ett varumärke. Efter andra världskriget skulle också snabbköpen öka i antal och påskynda kraven på att ha kända varumärken eftersom det nu var konsumenten som valde själv vilken vara hen ville ha. Sveriges första butik låg vid korsningen Odengatan och Roslagsgatan i Stockholm. Här öppnade” Konsum Stockholm” 1947 Sveriges första "snabbköp". Wikipedia skriver 1941, men det är ganska säkert fel.
Under krigsåren började det också bli vanligare med konservburkar, särskilt med fiskprodukter som ansjovis, sill och kaviar. Det fanns också grönsaker och frukter och förstås ”Försvarets ärtsoppa”.
Ölburkar hade funnits sedan 1930-talet, men det var först 1955 som de lanserades i Sverige. Den första svenska starkölsburken var St Eriks Three Towns Exportöl från Stockholms Bryggerier. På den tiden ansågs det som ett styrkebevis att kunna klämma ihop en burk med bara en hand. Sedan 1981 tillverkas dock alla ölburkar i aluminium och man fick finna andra sätt för att visa sin styrka.
Den stora förändringen kom först när man introducerade djupfrysta varor i Sverige i slutet av 1940-talet, men framförallt under 1950-talet. Det skulle dock dröja in på 1960-talet innan tillräckligt många hushåll och affärer hade skaffat frysboxar, vilket medförde att sortimentet utökades och volymen blev stor. Det skulle faktiskt dröja till 1980-talet innan mer än 50 % av hushållen hade frys, även om de flesta hade frysfack i kylskåpet.
I slutet av 1950-talet kom vakuumförpackade varor och bland de första var kaffe från ICA. I mitten av 1960-talet såldes nästan allt kaffe vakuumförpackat och så görs det fortfarande.
Sedan hände inte mycket innan gasförpackningar eller som man vill kalla det, skyddande atmosfär, introducerades 2007–2008. De ansågs vara bättre än vakuum, men det finns inga fakta som tyder på det. Däremot har man lagt in syre i köttförpackningar för att köttet ska bli rödare och därmed uppfattas som färskare, vilket ju är direkta motsatsen till annan konservering där man eliminerar syre så mycket som det går.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Papperstillverkning
Redan på 1500-talet anlades det första pappersbruket i Sverige, men det skulle dröja ända till 1700-talet innan man i större omfattning började anlägga små pappersbruk i södra och mellersta Sverige. Dessvärre fanns inte råvarumaterialet för att göra fint skrivpapper i tillräcklig mängd i Sverige så det fick importeras från Holland. Råvaran var nämligen linnelump och man inser lätt att just avlagda linnekläder inte fanns i någon större omfattning i det fattiga Sverige, så det fick bli något som kallades gråpapper, som är ett poröst papper, samt påsar och strutar. Oavsett fanns det nu en papperstillverkning av omfattning för första gången. Någon industriell tillverkning var det dock inte frågan om. Allt arbete skedde manuellt. Maskiner skulle dyka upp först 1830.
Den stora pappersrevolutionen började i mitten av 1800-talet. Då anlades de första träsliperierna i södra Sverige och några årtionden senare även i norra Sverige. Metoden att mekaniskt mala ned vedfiber till massa och sedan framställa papper betydde att man kunde tillfredsställa den ökade efterfrågan på papper. Tiderna då man sökte efter linnelump var äntligen över.
1874 kunde Carl Daniel Ekman i Bergvik i Hälsingland för första gången framställa sulfitmassa (pappersmassa) för tillverkning av papper från trä genom kokning med kemikalier. 1879 blev också sulfatmodellen tillgänglig. Det innebar att Sverige nu kunde bli en stor tillverkare av pappersmassa och papper som medförde att fabriker etablerades över hela landet och att exporten kunde ökas väsentligt. Runt 1900 var tillverkningen 300 000 ton årligen och skulle sedan 10-dubblas fram till 1950. Sulfitmetoden var långt in på 1900-talet den dominerande formen för framställning av pappersmassa. Därefter skulle sulfatmodellen bli större främst genom bättre metoder, men det var först på 1940-talet som man kunde producera vitt papper.
Sulfitmodellen gav en ljusare massa och luktade bättre än sulfatmodellen. Därav frasen som säkert många hört, ”Sulfat luktar skit, sulfit luktar mat”. Sulfitmassan var också enklare att bleka för att få det eftertraktade vita pappret. Sulfitmetoden gav dock svagare papper än sulfatvarianten och det var i princip enbart gran som kunde användas.
Den kanske viktigaste konsekvensen av att vi kunde framställa billigare papper blev att det också blev billigare att trycka tidningar och just tidningar skulle spela en stor roll i att föra ut kunskap och annonser om nya varor.
Papperstillverkningen var främst inriktad på tidnings-, omslags- och finpapper. Antalet anställda i näringen var 1949 runt 40 000. Alltså en ansenlig industri. Efter Kanada och Finland var Sverige nu världens tredje största exportör av papper 100 år efter att man med svårighet samlade ihop linnelump för att tillverka papper.
En stor del i denna framgång berodde på bildandet av SCA, Svenska Cellulosaaktiebolaget 1929. Det var en sammanslagning av ett tiotal mindre skogsföretag. 1930 började man bygga en massafabrik i Östrand som blev Europas största. 50 % av deras produktion exporterades till USA.
Det var som i så många andra sammanhang Ivan Kreuger som låg bakom sammanslagningen, som innefattade sågverk, massafabriker samt verkstäder och kraftbolag. Redan från början var omsättningen stor och det fanns 6 500 anställda. Vid Kreugers död 1933 övertog Handelsbanken hans aktier, inte Wallenbergarnas Enskilda Banken som i flera andra fall. SCA fortsatte sedan att utvecklas ända till våra dagar och Sverige har behållit sin starka ställning inom trävaruindustrin.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Plaster Bakelit
Den moderna plasten kan sägas ha uppstått när man för första gången skapade en syntetisk polymer (harts/kåda är en naturlig polymer) vilket var 1905 då belgaren Leo Baekeland blandade fenol, formaldehyd och trämjöl. Produkten kom att kallas bakelit och blev patenterad 1909. Den mest kända tillämpningen av bakelit kom att bli i L M Ericssons telefoner.
Eftersom egenskaperna liknande hartsernas kom man att kalla dessa nya syntetiska hartser för konsthartser och fortsatte att göra det fram till 1950–1960-talen. I språkbruket under tidigt 1900-tal var det att med konst framställa något likvärdigt med det vi kallar artificiellt eller konstgjort idag.
Nya plaster
Under 1920-talet började man förstå hur konsthartser var uppbyggda med sina långa molekylkedjor och det innebar att nu togs en mängd nya plastmaterial fram enligt tabell nedan:
PVC 1927
Plexiglas 1936
Polystyren 1938
Polyamid 1938
Alla dessa plaster blev mycket betydelsefulla, men frågan är om inte polyamiden, som kom att kallas nylon, fick mest uppmärksamhet. Kriget kom visserligen emellan, men redan 1945 startade tillverkning av nylonstrumpor i Sverige och efterfrågan blev enorm.
Under andra världskriget utvecklades tillverkningen av plaster/härdplaster och i Sverige blev Perstorps Industrier dominerande med 10 000 olika produkter av plast, åtminstone enligt deras hemsida http://www.plastenshus.se/.
Nästa stora steg var att tillverka produkter av de nya termoplasterna som kom på 1950-talet. Typiska produkter var färgglada koppar, termosar, tallrikar och bestickslådor och så har det fortsatt.
Perstorpsplattan
Det var redan 1951, som Perstorp lanserade en plastlaminatskiva som sedan kom att kallas perstorpsplattan och som blev en gigantisk succé. Perstorps industrier stammar från Skånska Ättiksfabriken i Perstorp och det är faktiskt ämnet formalin som utgör basen i både ättikssprit och i perstorpsplattan. Dessutom ingår papper och plast.
Den populäraste varianten blev den som Sigvard Bernadotte designade. 1994 lade man ner produktionen, men återupptog den igen 2005, för i första hand export till Ryssland. 2007 försvann dock all tillverkning från Sverige. Företaget Perstorp finns trots det ännu kvar idag, men med inriktning på mer kemiskt utvecklade produkter.
Carl Munters som uppfann kylskåpet utan rörliga delar tillsammans med Baltzar von Platen funderade mycket över ett problem som uppstod med deras kylskåp i varmare länder. Den isolering som de tidiga kylskåpen hade var kork, och kork har dessvärre den nackdelen att den suger åt sig fukt och då minskar isoleringsförmågan nästan till noll. Han kom då på att jäsa en plast för att få den porös (med luftbubblor) och därigenom isolerande. Han kallade produkten skumplast. Materialet kom sedan att användas i både porösa och hårda varianter under bland annat namnet frigolit och cellplast. Idag finns den i en mängd olika sammanhang och är särskilt viktig vid husbyggande som både isolering, underlag och stöd för grundplattor, men det är i förpackningar av olika slag som den används mest och förstås i kylskåp.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 