Potatisskalare
För att vara en så pass allmän produkt i svenska hem och även i amerikanska hem, så är vår traditionella potatisskalare ovanligt dåligt dokumenterad. Man kan hitta att det fanns tillverkning på 1930-talet i bland annat Bolinders fabriker, men de modellerna hade inte rörliga skärdelar utan var helt fasta. I Svensk Industrikalender från 1947 anges tre tillverkare, varav Bolinder är en.
Vi vet i alla fall att det bildades ett företag vid namn AB Mekano (Mekanoverken) av Oscar Lundin och Sune Sjöberg från företaget Lindén Internationals hemsida. Just Lindén köpte Mekanoverken 1998.
Mekanoverken presenterade sin potatisskalare 1953 och sedan dess har den sålts i fler än 40 länder och betraktas allmänt som en succé. Varför den heter just Jonas tycks ingen veta.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Påsklämmor
Påsklämman som kom att kallas Twixit togs fram av företaget Lindén International, samma företag som säljer potatisskalaren Jonas. Den släpptes på marknaden 1987 och tillverkades av Inca Plast som i sin tur sålde den till IKEA och därmed var en världsvid succé klar. Den lär ha sålts i över en miljard exemplar. Nu finns också en efterträdare som har hällfunktion och hur den kommer att mottas återstår att se.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Radioapparater och radiosändningar
Frågan är om inte radion var den nya apparat som fick mest uppmärksamhet bland allmänheten. Det är svårt att egentligen säga vilka dragkrafter som fanns för att skapa radio, men troligen fanns det lika stort intresse från vanligt folk och beslutsfattare och det gjorde att utvecklingen och framförallt införandet gick fort i Sverige. Det blev inte alls fallet när TV blev aktuellt.
Idén med radio är egentligen självklar, även om man kanske först inte tycker det. Man visste att om man talade så skapades ljudvågor. Man visste också att våra öron via hjärnan kunde omvandla vågorna till det som vi uppfattar som mänskligt tal. Man visste också att talets hörbarhet påverkas av avståndet, vinden och andra ljud och att det färdades i 300 m/s. Nu gällde det bara att skapa något som ersatte munnen och öronen och som kunde färdas blixtsnabbt genom luften och helst även genom olika material.
Genom uppfinningen av telegrafen och därefter radiotelegrafen hade man förstått vilken betydelse som radiovågor kunde få för att sända meddelanden över långa avstånd. Vad man däremot inte kunde sända var mänskligt tal och det var inte heller rimligt att sända till många olika personer eftersom det krävdes att man hade en dyr mottagare och det fanns inte många privatpersoner som hade råd med en sådan.
Vad man behövde var ett nytt sätt att skapa radiovågor och det kom att bli amplitudmodulering, AM. Det innebar att man kunde sända tal och ljud för första gången. Det fanns förstås många svårigheter att lösa för att få till en lämplig sändare och det arbetet blev mest framgångsrikt genom de apparater som en amerikan, Reginald Fessenden, skapade. I hans samarbete med General Electric anlitades svensken Ernst Alexanderson som 1904 skapade den troligen första så kallade alternatorn för att sända AM-signaler. Vad han egentligen gjorde var att bygga en generator som kunde leverera högfrekventa signaler vilket krävdes för att få en stabil signal. Redan 1906, på julafton, sände Fessenden ut ett kort radioprogram med både tal och musik och det anses vara världens första radioutsändning och den kunde höras flera hundra kilometer bort. Notera att Ernst Alexanderson även var medaktör vid den första TV-sändningen. En av de tidigaste radiopionjärerna i Sverige lär ha varit K G Eliasson som redan 1903 som examensarbete på Chalmers Tekniska Högskola byggt en kopia av Hertz tidiga apparat.
Sedan hände inte så mycket eftersom dels första världskriget kom i vägen, dels för att radiorören inte var tillräckligt utvecklade. Alternatorerna var också för stora och dyra och kvaliteten inte tillräckligt bra för ljudradio. Däremot fungerade de bra för morsesignaler och det var just en sådan alternator som installerades i Grimeton utanför Varberg 1925 för att sända över atlanten till USA.
1920 var i alla fall tekniken klar och efter en pristävling i Svenska Dagbladet 1922 kom den att kallas rundradiosändningar. Fram till dess användes den engelska termen ”broadcasting”. Från hösten 1923 fanns det ett program som man kunde lyssna på i Stockholm. Det programmet var intressant nog reklamfinansierat.
Ovan nämnde Eliasson startade 1925 sändningar från Vallgatan 8 i Göteborg. Märkligt nog hade han lyckats få tillstånd till att starta en privat sändare, men troligen med hänsyn till det problem som uppstod då telefonsystemen blev privata bestämde man samma år att bara staten fick sända och att man var tvungen att betala licens om man ville lyssna. Därmed fick man från 1925 ett monopol som skulle visa sig vara kvar mycket länge i Sverige. Myndigheten som fick ansvaret kom att kallas Radiotjänst.
Man skulle kunna tro att Radiotjänst blev ett statligt företag eftersom monopolet var statligt, men så var det inte. Det ägdes av tidningar, nyhetsbyrån TT och radioindustrin. Det fanns även flera andra radioföretag styrda av Radiotjänst, men inget som sände över hela Sverige.
En starkt bidragande orsak till att radio var intressant var förstås möjligheten att kunna lyssna på i stort sett allt, men också det faktum att det var enkelt att bygga en mottagare och att den dessutom inte behövde el. Modellen kallades kristallradio eller kristallmottagare eftersom det var en kristall av något halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid, som användes. Man kopplade helt enkelt en antenn med AM-sändningar till kristallen som i sin tur gav ut en signal till hörlurarna. Eftersom den inte använde el kunde man inte heller ha externa högtalare, så hörlurar fick användas.
När det stod klart att rundradio skulle införas bildade flera industriföretag och banker Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Företaget kom snart att inrikta sig på att tillverka radioapparater som fick namnet Radiola och de första var av typen kristallmottagare. 1927 köpte L M Ericsson ut de andra ägarna och tog också in Marconiföretagen som ägare. Uppstarten var mycket snabb och antalet anställda var redan samma år cirka 800. Märket Radiola kom sedan att stå för god kvalitet ända till 1964 då tillverkningen lades ner.
Som nämnts ovan startade de reguljära sändningarna 1925 över hela landet och eftersom det 1927 blev klart med byggandet av en stor sändare i Motala hördes radiopionjären Sven Jerring börja sina program med ”Stockholm Motala” från då och till 1944. Det beräknades att med den nya sändaren kunde man nu nå ut till cirka en tredjedel av befolkningen.
På 1930-talet kom elektronröret till allmän användning i radioapparater och eftersom det krävde ström kunde också högtalare anslutas. Det lär ha varit företaget AGA som redan 1927 var först med nätansluten radio med inbyggda högtalare. Så står det i alla fall på deras hemsida, men det är oklart om Ericsson håller med om det.
Nu kunde folk för första gången i stugorna samlas runt en radio och lyssna gemensamt och det gjorde man. Detta var ju första gången det inte krävdes en större investering för att lyssna till musik, teater, andakter och nyheter.
Antalet radiolicenser ökade förstås, och ganska så snabbt vilket framgår av nedanstående lista.
1943 nådde man två tredjedelar av befolkningen. Skälet till detta var att utbyggnaden av nätet gick ganska långsamt. Inte att intresset var lågt.
De första sändningarna bestod av ett par timmars program varje kväll och innehöll konserter, andakter, teater och nyheter.
Sven Jerring blev den förste hallåmannen och han startade även Barnens brevlåda där han kallades för farbror Sven. Programmet sändes faktiskt ända fram till 1972.
Programutbudet ökade sakta och även sändningstiden. Grammofonmusik börjar att spelas 1928.
1933 hade man kommit upp i åtta timmars sändning per dag.
Dagens Eko startade 1938. Det är det äldsta radioprogrammet i Sverige och det sänds fortfarande. Detta år läste en kvinna för första gången upp nyheterna och det blev förstås folkstorm och klagomål från dem som inte tycker att kvinnor är lika mycket värda som män.
Efter andra världskriget utökas programutbudet bland annat med underhållning, sport och skolradio.
1946 startade Frukostklubben med Sigge Fürst. Den underhöll ända fram till 1978 med av någon oklar anledning ett tre års uppehåll 1951–54.
1947 får vi för första gången höra Lennart Hyland. Han var en mycket uppskattad radioman, men blev närmast idol när han så småningom kom till TV.
1950 introduceras vinylskivor i Sverige och Radiotjänst börjar spela dem.
1951 startar Lennart Hylands populära underhållningsprogram Karusellen.
1955 startar en andra radiokanal P2.
1957 byter Radiotjänst namn till Sveriges Radio.
1958 börjar TV-tittandet att öka och därmed minskar radiolyssnandet för första gången i hemmen, men eftersom alltfler nu hade råd med bilar och därmed fick möjlighet att lyssna på bilradio kompenserades minskningen avsevärt.
1959 började det bli vanligt med bärbara radioapparater med transistorer istället för rör. Namnet transistorradio var fött. Det året såldes över 500 000 apparater. Särskilt bland ungdomen blev de en succé. På samma sätt som man hade samlats vid vevgrammofonerna i början av 1920-talet samlades man nu vid transistorradion fast man fick förstås låna familjens radio, att köpa själv var inte att tänka på eftersom priset var för högt. Det första företaget i Sverige som tillverkade en transistorradio var AGA 1957.
I hemmet var annars små och oansenliga apparater standard, men efter några år började det dyka upp radiogrammofoner som i likhet med en del TV var utformade som möbler och byggda i trä. De hade lanserats redan under 1940-talet, men då var de för dyra för allmänheten.
1960 blev Hylands hörna en stor succé som radioprogram.
1961 kunde man för första gången lyssna på det som kom att kallas melodiradio, alltså vanlig musik som folk i allmänhet tyckte om och inte bara högstämda konserter. Anledningen var dock inte att SR ville det, utan det var ett resultat av att de privata radiobolagen Radio Nord och Radio Syd sände sådan musik från fartyg utanför Sveriges gräns. Inom Sverige var det ju monopol på radio. Samma år flyttades Hylands hörna till TV och skulle sedan bli alla tiders mest sedda program, inte för att det fanns mycket annat att titta på, men i alla fall.
Tio i topp startades också med Lill Lindfors som programledare och det var det första programmet som enbart riktade sig till ungdomar och nu steg intresset för transistorradio än mer bland ungdomarna. Det var inte ovanligt att alla lekar avslutades när det på lördag var dags för tio i topp och alla unga samlades för att lyssna.
1962 startar svensktoppen och även nattradio, men som de flesta vet utan nyheter.
1963 introducerade företaget Philips kassettradion som innebar att man nu kunde ha med sig en liten radio med inbyggd bandspelare och att man dessutom kunde spela in radio på den. Bandets båda sidor räckte till en timmas inspelning vilket var mer än de flesta LP-skivorna klarade av. Kassettradion blev en revolution, särskilt bland ungdomen, som nu kunde ha med sig en kassettradio för att lyssna på de låtar man spelat in när helst man önskade. På 1960-talet och framåt var många sysselsatta med att spela in musik från radioprogram till sina kassettbandspelare. På så sätt fick man sin egen spellista, fast så kallades det inte då. Ett besvärligt problem i sammanhanget var att man inte vill få med reporterns röst, så det gällde att vara snabb med knapparna. Det var ju dessutom gratis medan skivor var dyrt, riktigt dyrt. En LP-skiva med en populär artist kostade ca 40 kr vilket är runt 400 kr idag, men mer intressant var att veckopengen låg runt fem kr och då förstår man hur dyr en LP var för den tidens ungdomar.
1964 startar en tredje radiokanal, P3.
1965 införs regionala sändningar.
1970-talet. Det blev nu populärt att ha en riktigt stor radio, det som vi senare kom att kalla bergsprängare. Det var en stor radio med stora högtalare. Att ha just en sådan på stranden en varm sommardag var bland det bästa den tidens ungdom kunde tänka sig, särskilt om man spelade på hög volym. Den gjorde sig naturligtvis också mycket bra i tonårsrummet, där den säkert störde många föräldrar och grannar.
Under 1970–80-talet såldes i princip all musik både som kassettband och som vinylskiva. Kassetterna fanns också kvar i mindre omfattning under hela 1990-talet. De hade ju den finessen i likhet med rullbandspelarna att man kunde spela in på dem.
1977 börjar man med lokalradio från 24 olika lokationer runtom Sverige. Dessutom sänder man för första gången i stereo hela tiden. Något senare kunde man faktiskt lyssna på Trollflöjten i stereo på P2 samtidigt som den sändes i TV. Det var en fantastisk upplevelse, säger de som var med då. Sedan skulle det dröja till 1988 innan man införde stereo i TV.
1979 gjordes försök med närradioföreningar av olika slag.
1980-talet. Nu kom de riktiga bergsprängarna med radio och med dubbla kassettband för kopiering och med en massa olika knappar för att ställa in musiken.
Samtidigt kom det små radioapparater som man kunde ha med sig i fickan, men det blev aldrig en större efterfrågan på dem. Troligen eftersom Sony släppte sin minimala bandspelare Walkman, Freestyle i Sverige, 1980, då man kunde lyssna på den musik man ville utan prat.
1986 införs nyhetssändningar på natten. Den direkta anledningen till det var att Olof Palme hade mördats och att mycket få fick veta det före morgonens nyhetssändningar. De flesta fick till sin bestörtning höra sorgemusik när de satte på sina radioapparater, men visste inte varför.
1987 tillkommer det ytterligare en kanal som sänder lokalt och får namnet P4.
1993 blev det tillåtet att starta privata radiostationer som får sända reklam. Sverige var annars det enda land i Europa tillsammans med Albanien som inte tillät privata radiostationer. Den första stationen som började sända var NRJ, som faktiskt var en fransk radiostation som heter Nouvelle Radio Jeunesse. Man kan ju konstatera att det inte är mycket som skvallrar om det arvet i dagens NRJ/Energy.
1995 fanns det för första gången radio via internet. Det är P3 som sänder några program inklusive trackslistan, men det var inte många som kunde lyssna på det via internet. Bredband var inte uppfunnet då.
1999 anses vara det år då de första privata radiostationerna började med att sända på webben, dock ingen av de stora. Det skulle dröja flera år innan antalet sändningar ökade.
2000 startar hela P3 på internet, medan P2 enbart sänder musik.
2001 var troligen Nokia först med en mobilkamera som hade inbyggd radio som man dessutom kunde spela in på. Modellen hette Nokia 5510. Den möjligheten har i stort sett försvunnit idag och kan troligen bero på att operatörerna hellre vill att vi lyssnar via internet eftersom det är det de tjänar pengar på.
2005 blir alla lokala kanaler tillgängliga på internet. Poddradio startas. Dessutom startas den första hemsidan anpassad för den tidens mobiltelefoner och handdatorer.
2007 får webbradion sitt genombrott. Det är premiär för två nya webbkanaler med julmusik dygnet runt: SR Bjällerklang och SR Klassisk jul.
2009 fortsätter satsningen på webben med allt fler direktsända kanaler.
2011 startar en renodlad nyhetskanal på webben.
2012 finns det för första gången appar att ladda ner för att lyssna på radio i smarttelefonen för dem som anser att appar behövs för att lyssna via nätet.
2015 började P1 för första gången att sända dygnet runt.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Remdrift i fabriker
Det var under 1800-talet som det började växa fram gjuterier som ofta hade en mekanisk verkstad. Tidigare drevs svarvar och borrmaskiner med manuell kraft. Ångmaskinen blev nu en källa som man ville utnyttja. För att kunna överföra kraften från en ångmaskin till respektive arbetsställe utvecklade man ett system med remmar som kallades central remdrift. Så här beskrivs den i Wikipedia:
”En typisk remdrift i en verkstads- eller fabriksmiljö kunde bestå av centrala drivaxlar som löpte i taket, vilka sedan drev olika maskiner via vertikala rep eller drivremmar. Genom att ha olika storlekar på de drivande hjulen kunde separata utväxlingar uppnås för olika behov av hastighet eller moment. De vertikala remmarna löpte så länge som de låg i ingrepp med ett roterande drivhjul i taket och de olika maskinerna kunde kopplas in genom att remmen lades på eller sträcktes upp, eller att kopplingar slogs till.”
Remdriften orsakade varje år ett stort antal skador genom att arbetarna fastnade i remmarna. När elmaskinerna kom kunde man anpassa varvtalen mycket enklare och var inte heller bunden till remsystemet i taket utan kunde placera maskinerna där det var lämpligast. Elmaskiner skulle dock inte bli vanliga förrän under 1900-talet.
När det gäller produktionsteknik i början av 1800-talet var det mesta byggt i trä och arbetet manuellt. Detta gällde även de tidiga ångmaskinerna, där allt utom cylinder, kolv och ventiler var i trä. Allteftersom ersatte järn träet, men det var främst inom textilindustrin som industriella metoder fanns att tillgå.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Räknemaskiner
Här bör Willgodt Odhners räknesnurra nämnas. Han var svensk, men arbetade för Ludvig Nobel i Ryssland där han utvecklade en räknemaskin som blev klar och fick patent 1878. 1894 byggdes en fabrik och fram till 1917 tillverkades 30 000 maskiner med rysk text. Odhner själv dog 1905, men hans barn förde arvet vidare och efter ryska revolutionen överfördes verksamheten till Göteborg och framgångarna kom snabbt. Odhners räknesnurra skulle faktiskt bli den framgångsrikaste av alla och dominerade den världsmarknaden fram till 1970 då de digitala räknemaskinerna kom. Den fungerade så att alla matematiska uträkningar utfördes genom att veva fram additioner eller subtraktioner med en vev.
Miniräknare, fickkalkylatorer, räknedosor
Fram till 1975 fanns det bara ett sätt att räkna ut avancerad matematik om man inte hade tillgång till en räknesnurra eller en stor elektrisk räknemaskin, och det var att använda en räknesticka. Det ansågs synonymt med att vara ingenjör att alltid ha en räknesticka i bröstfickan. I skolan var det tillåtet med räknesticka, men inte med några andra hjälpmedel än tabeller.
Utvecklingen mot allt mindre processorer, microprocessorer och små LED-skärmar ledde i början av 1970-talet till att man kunde tillverka små räknemaskiner som drevs av batterier. De fick flera olika namn, såsom miniräknare, räknedosa och fickkalkylator. 1974 fanns det fortfarande inga att köpa i Sverige, men de fanns utomlands, bland annat i USA, och kostade runt 11 000 kronor i dagens penningvärde, men de var alltså inte tillåtna på skolorna. 1975 introducerades de i Sverige och priset var då nere på bara 3 000 kronor i dagens valuta. På hösten samma år tillät de tekniska högskolorna användning av miniräknare i undervisningen och också på proven.
I och med deras intåg var det för alltid slut, inte bara med räknestickorna, utan även för räknesnurrorna. Miniräknarna blev allt mer avancerade, men inte ens de mest avancerade som kunde räkna med formler kunde lagra data. Det skulle dröja till 1980 innan en fickkalkylator från Hewlett-Packard lanserades som hette HP 29 C. C:et stod för continuous (memory) och var alltså den första varianten där man kunde skriva in en formel och lagra formeln för återanvändning. Däremot gick det fortfarande inte att lagra resultatet av formeln, men oavsett var det verkligen ett stort framsteg, särskilt inom byggbranschen och det utsättningsarbete som behövde göras under hela byggnationen.
Miniräknarna såldes i enorma antal. Alla behövde ha en och just miniräknarna får nog anses vara den nya produkt som accepterats snabbast av allmänheten.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Under större delen av 1800-talet slaktades djur i städerna under ohygieniska förhållanden, ofta på de torg som också användes för all annan handel, till exempel Hötorget i Stockholm. Till slut insåg de styrande att något måste göras. Så här skrev kammarherre Claes Hermelin om Hötorget 1878:
”Man ser massor av köttstycken av diverse slag och former hänga eller ligga kringkastade i en behaglig oordning. En lång rad av svartnande huggkubbar nedsölade av blod påminner om en urskog. En hög av hornbesatta, blodiga, ångande hudar, blodiga kalv- och fårhuvuden med glasaktiga, melankoliska ögon framkallar minne av illustrationen av massakrer i sydöstra Europa. In i fruntimrenas lilla köttkvarn – en amerikansk uppfinning – läggs varjehanda saker med något kött och faller sedan ut och ned i ett kärl.”
Notera att just köttkvarnen som nämns ovan troligen var den enda tekniska uppfinningen som introducerades i slakthanteringen och att det var så sent som 1878. Det verkar alltså som om den minst utvecklade näringen var slakterierna.
Det framfördes kritik mot de två befintliga slakterierna i Stockholm vilket fick till följd att de stängdes i mitten av 1800-talet, men det blev det förstås inte bättre av. Ett stort steg framåt var när man enligt utländsk förebild skapade Sveriges och Nordens första saluhall och genom detta underlättade de hygieniska förhållandena samtidigt som kunderna på ett trevligare och enklare sätt kunde köpa sin mat. Det var Hötorgshallen som var först, redan 1882. Intressant nog var det en kommunal anläggning vilket visar på de styrandes intresse för hygienen. 1888 öppnades den privata Östermalmshallen. Nu fanns bättre möjligheter att köpa färskt kött under hygieniska förhållanden, men det var i första hand för omedelbar konsumtion. Det innebar inte heller att slakten på torgen försvann.
Slakterier
Under 1800-talet var alltså förhållandena kring slakten förskräckliga och det var först när Stockholm 1902 förbjöd slakt på allmän plats som första steget mot bättre hygien togs. Året innan hade man mot en ersättning av två öre per infångad råtta fått 146 885 råttsvansar som bevis på att råttorna dödats. Det var kanske det som fick de ansvariga att äntligen ta tag i hygienfrågan kring mathanteringen.
I USA hade man sedan länge haft moderna slakthus med djurkropparna hängande på ett slags löpande band. 1904 fick så Sverige sitt första moderna slakthus i Malmö. Troligen introducerades även kylmaskinen då. Stockholms slakthus var klart först 1912, samtidigt förbjöds privata slakterier.
Stockholms slakthus fick också de senaste bekvämligheterna, toaletter, el och gas, centralvärme, varmt och kallt vatten. Man anslöt även avloppet från toaletterna till Stockholms avloppssystem. Det fanns också en diskussion om att man skulle rena sitt eget avfall från slakten, men man kom fram till att det inte behövdes.
Man köpte in ångmaskiner från Götaverken för att driva kylhuset och för att värma upp vatten. Kylmaskinen levererades av Ludwigsbergs verkstad, samma företag som hade levererat den första kylmaskinen till Münchenbryggerierna 1892.
Slaktverksamheten kulminerade 1939 då 98 000 djur slaktades. Därefter minskade omfattningen för att slutligen 1991 läggas ner, men det var betydligt senare än motsvarande slakterier i Malmö och Göteborg som lades ner redan 1969. Slakten övertogs istället av privata aktörer som SCAN.
Slakterierna idag fungerar tekniskt sett till stora delar likadant som 1888 då Östermalmshallen öppnades. Skillnaden är att bandsågar, köttkvarnar och skärmaskiner drivs med el och att isen har ersatts av kylskåp och frysar.
Saluhallar, torghandel
1905 antogs en matvarustadga som innebar kontroll av hela kedjan inom livsmedelshanteringen och snart fanns motsvarande föreskrifter i hela landet. 1911 förbjöds försäljning av mjölk på gator och torg med målet att minska tuberkulosen, men det var först 1939 som pastörisering för att få bort bakterier blev obligatorisk. Att det dröjde så länge berodde säkerligen på att man druckit mjölk sedan urminnes tider utan att bli sjuk, men då var det förstås färsk mjölk. Den ökande urbaniseringen medförde att transporternas längd ökade och därmed blev mjölken också mindre färsk och kunde alltså orsaka tuberkulos, särskilt bland barn.
I syfte att minska torghandeln öppnades flera nya saluhallar under kommande decennier. Samtidigt blev reglerna hårdare för vad man fick sälja. 1914 förbjöds försäljning av kött och fisk samt mejerivaror allmänt och brödprodukter. Det fanns också restriktioner för att sälja olika varor i samma butik. Ett tydligt resultat av detta var etableringen av särskilda mjölkbodar och man räknar med att det fanns runt 2 000 på 1930-talet. Det etablerades också charkuterier i snart sagt varje gatuhörn och på landet. Handelsbodarna på landet behöll visserligen sin kundkrets, men fick stark konkurrens eftersom de enbart undantagsvis sålde färskvaror. Just denna uppdelning i skilda affärer skulle finnas kvar långt in på 1960-talet då lanthandlare började att bredda sitt sortiment. Man räknar med att från 1980 erbjöd de flesta gamla lanthandlare ett fullt sortiment. Trots det finns fortfarande specialbutikerna kvar här och där.
Publicerad med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se/nostalgi
| 