Kommunikation under tidigt 1800-tal var inte lätt. Det som stods till buds var först hästar och sedan ångdrivna tåg. Det fanns förvisso optisk telegrafering som användes inom militären, men den bedömdes som opraktisk för längre avstånd.
I början av 1800-talet experimenterade man med elektrostatiska telegrafer och använde det vi kallar statisk elektricitet idag. Det dröjde dock till 1833, då Gauss och Weber tillsammans presenterade en elektromagnetisk telegraf, innan telegrafen blev någorlunda funktionell, men inte kommersiell. Den använde möjligheten att alstra induktionsström genom att föra en ledare över magneter. Principen för detta hade upptäckts 1820 av den danske forskaren Hans Christian Ørsted. Han var den förste att observera att elektrisk ström skapade ett magnetfält som påverkade kompasser. Så småningom insåg man också att magnetism kunde skapa ström genom arbeten av Michael Faraday. Detta ledde först fram till en telegraf som fungerade med hjälp en magnetisk nål, nåltelegrafen, och senare till den elektriska telegrafen.
Den ström som skapades av telegrafen var egentligen samma ström som en generator alstrade, men med andra frekvenser och längd. Strömmen kunde mätas av en galvanometer och riktningen av strömmen kunde också ändras och avläsas. Man insåg att det därför skulle var en stor fördel om de signaler man skickade var binära. Frågan är om inte just denna användning av binära tal omsatt i praktisk användning var den första betydelsefulla i världshistorien. Den ledde senare fram till att amerikanen Samuel Morse 1840 definierade ett binärt alfabet som använde långa eller korta signaler och 1845 antogs Morses system i USA. Nåltelegraferna fanns kvar en tid i Europa, men var inte lämpliga för morsealfabetet och försvann därför gradvis. I och med Morse kan man säga att telegrafitiden var inne och 100 år senare skulle vi bygga datorer med binärt språk.
Morse var också den som byggde den första verkligt praktiska telegrafen som ska ha varit klar 1837. Det blev den modell som alla så småningom använde, så även om han mest är känd för sitt morsealfabet var han också troligen den viktigaste personen när det gällde att bygga en bra telegraf.
1844 blev den första telegraflinjen enligt Morses design färdig mellan Washington och Baltimore och den blev sedan mönster för all telegrafering i framtiden. Därmed hade det första effektiva sättet att kommunicera introducerats på bred front och på ett sätt kan man nog säga att kommunikationsåldern hade inletts.
1847 uppfann Werner Siemens en telegraf som kunde skriva ut bokstäver i klartext. Samma år bildade han och Johann Georg Halske företaget Siemens.
Det gick alltså bara att sända korta eller långa signaler genom telegrafi, men man lyckades faktiskt skicka bilder redan 1862 i Frankrike och en sådan apparatur införskaffades även till Sverige 1929 och återfanns 1937 i Telegrafverkets museum och den finns säkert kvar där än idag. Av olika skäl, troligen mest kostnaden och att Posten blivit effektivare och snabbare med att leverera sin post, uteblev succén och redan efter ett par år försvann bildtelegrafen från marknaden.
I Sverige öppnades den första telegrafförbindelsen mellan Stockholm och Uppsala 1853. I samband med den bildades Telegrafverket som blev ett statligt verk under civildepartementet.
Nästa år drogs även en linje till Göteborg. Utbyggnaden kopplades av praktiska skäl ihop med järnvägsbyggandet. Man drog helt enkelt telegrafkablarna längs järnvägarna. Man drog även kablar över Atlanten med start 1857 och efter flera misslyckanden och enorma kostnader blev en fungerande kabel äntligen klar 1866.
Utvecklingen av antalet skickade telegram var inte våldsamt snabb. Efter drygt 20 år 1875 sändes det totalt 300 000 telegram i Sverige och efter 30 år, 1885, drygt en miljon. Det kan låta mycket, men eftersom det fanns ca 4,3 miljoner innevånare och av dem tre miljoner över 18 år, så skickades det inte ens ett telegram per person och år. (Strax före första världskrigets slut var det uppe i drygt åtta miljoner telegram.)
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Telegrafi, trådlös, radio, telex, fax och mejl
Bakgrunden till trådlös telegrafi var förståelse om hur elektricitet och magnetism fungerade tillsammans som utarbetades av först Faraday och sedan av Maxwell. Med Maxwells lagar som grund gjorde Heinrich Hertz praktiska tester och bevisade att det fanns elektromagnetiska vågor som färdas med ljusets hastighet. Han byggde en anordning för att alstra just sådana vågor och den kom att kallas gnistsändare. Det var en sådan apparat som italienaren Guglielmo Marconi använde när han arbetade med att skicka meddelanden trådlöst. Hertz lyckades framställa radiovågor 1886, men inte ens 1890 hade han insett vitsen med radiovågor eftersom han sa:
” I do not think that the wireless waves I have discovered will have any practical application.”
Det var nog historiens värsta felanalys.
Gnistsändaren skapade en hög spänning genom ström från batterier och när den urladdades över ett gnistgap uppstod inte bara gnistan utan en elektromagnetisk våg som sedan via en antennliknande anordning fortplantade sig i rymden och kunde tas emot av en annan antenn. Dessa vågor kom att kallas radiovågor. Detta var det första steget till att faktiskt skapa radioutsändningar till radioapparater, men för tillfället var det bara något man kunde spekulera om. Däremot visste man att gnistsändaren kunde användas för att skicka morsealfabet. Det skulle senare visa sig att tekniken inte var tillräckligt bra för att fungera för tal, musik med mera.
Den som i stället för Hertz drev utvecklingen vidare blev Marconi, och 1895 hade han gjort en fungerande sändare samt mottagare och 1898 visade den sig fungera över engelska kanalen och 1900 klarade man av att sända över Atlanten till USA.
Sättet att skicka morse var att använda en telegrafnyckel för att skicka och sluta skicka vågorna. Det är säkert många som sett gamla filmer när ”gnisten”, radiotelegrafisten på fartyg, skickade sina meddelanden via sin telegrafnyckel.
Det har länge ansetts att det var Guglielmo Marconi som skapade den första fungerande radiotelegrafin (och därmed radion) och det är sant, men numera anses det vara baserat på Nikola Teslas arbeten. Marconi arbetade nämligen hos honom under ett antal år och ska då ha tillgodogjort sig Teslas upptäckter. Det finns också ett domstolsbeslut i USA från 1943 som ger Tesla äran av att ha uppfunnit principerna för radio.
De första proven med trådlös telegrafi i Sverige gjordes vid Flottan 1899. Kustradiostationer uppfördes sedan och det öppnades för allmän korrespondens med fartyg 1910. Telegrafverket öppnade sin första kustradiostation 1911 i Göteborg, följd av flera stationer utmed svenska kusten. Även flera fasta radioförbindelser med utlandet öppnades.
I Sverige skulle det dröja till 1925 innan den första trådlösa telegrafförbindelsen kunde upprättas med USA, men det var fortfarande med signaler och morsealfabet. Detta kallas också radiotelegrafi, men har inget att göra med den radio som vi lyssnar på idag. Det skedde i Grimeton öster om Varberg. Vid byggandet av den radiostationen var en svensk civilingenjör, Ernst Alexanderson, djupt involverad. I Sverige fanns ingen utbildning om radiotelegrafi så han utbildade sig i Tyskland och tog sedan anställning på General Electric och Radio Corporation of America, RCA, där han lärde sig tekniken. Han fick i uppdrag att tillverka en apparat som kunde skapa radiovågor. Lösningen blev en maskin som fick namnet ”Alexanderson´s alternator”. Det var en av de första apparaterna som kunde skicka morsesignaler via radiovågor av typen långvåg genom att använda en elmotor som drev en generator med hög frekvens. Kortvåg skulle komma först i slutet av 1930-talet. Det ska ha byggts ett antal radiostationer främst i Europa med Alexanderson´s alternator, men den i Grimeton är den enda som finns kvar.
Alexanderson hade redan tidigare gjort avtryck i historien när han var med och konstruerade en fullt fungerande radiosändare, som i motsats till radiotelegrafi faktiskt kunde sända tal och musik. Redan på julafton 1906 gjordes en experimentell sändning av julmusik i USA som kunde höras många mil bort och enligt amerikanska Wikipedia anses denna sändning vara den första radiosändning med underhållning som hade sänts på AM-bandet. Observera att radiorör inte var tillgängliga då.
Alexanderson var också en stark drivkraft bakom den första TV-sändningen med bra ljud och bild som gjordes från hans arbetsplats på General Electric i Schenectady i New York 1927. 1928 startades den första TV-stationen där. Han har 345 patent i USA och är därmed den enskilde svensk som har flest patent efter Alfred Nobel som har 355 stycken.
Telex
På 1920 talet sökte man efter lösningar som skulle eliminera kravet på radiotelegrafister som kunde morsekod och som kunde skickas till en eller flera mottagare. Flera framgångsrika försök gjordes, men det var först efter andra världskriget som produkten telex kom ut på en större marknad. Det var ett slags skrivmaskin, teleprinter, som skapade morsekod som mottogs på en smal pappersremsa som perforerades med hål som sedan översattes i en annan apparat till läsbar text. I gamla filmer ser man ofta journalister använda den tekniken. Det var en dyr tjänst och kom därför enbart att användas av företag och offentliga inrättningar. Den första linjen i Sverige installerades mellan TT-kontoren i Stockholm och Göteborg 1930. Wikipedia skriver att den första teleprintern installerades 1945, men troligen menas att den var den första som man inte använde morse till. Utvecklingen fortsatte och toppåret 1988 fanns det cirka 20 000 teleprintrar i Sverige. Inte förrän 2000 stängdes den sista telexstationen i Sverige.
Telex var alltså fröet som sedan skulle utvecklas till fax, mejl och sms. Intressant nog fanns det redan då ett slags förkortning av vanliga ord precis som inom sms idag.
Faxmaskiner
Märkligt nog är faxen en av de uppfinningar som det är svårast att hitta information om trots att de allra flesta av oss vet vad det är och många har dessutom använt faxar. Varför det är så, är svårt att förklara. Det finns mycket skrivet om telex, men sedan tar det slut.
Förutom att telex-apparater var dyra hade de en stor nackdel, de kunde bara skicka genom morsekod. Xerox presenterade en lösning som visade sig vara bra 1964 då man för första gången kunde skicka hela sidor. Så småningom fungerade det som att kopiera och skicka. Av någon anledning fick det inget genomslag. I Sverige finns noterat på företaget Brothers hemsida att de började sälja faxar 1987. I Bra Böckers uppslagsverk från 1984 finns inte fax med som ord, däremot telex och teletex, som kan sägas vara den datoriserade varianten av fax.
Produkten blev i alla fall en mycket stor succé och i stort sett varenda arbetsplats hade snart en och under 1990-talet blev den också vanlig hos privatpersoner. Det finns fortfarande massor av faxar kvar och ett skäl till det är att man normalt godkänner ett underskrivet avtal som kommer via faxen som ett originalavtal, medan ett sänt per mejl inte godkänns.
Mejl
Möjligheten att skicka meddelande mellan olika användare på samma dator eller server hade funnits sedan 1960-talet. I mer generell betydelse kom mejl att börja användas i mitten av 1980-talet i Sverige. IBM hade infört mejl till alla anställda 1986, men det var verkligen inte många andra som hade följt efter och det krävde också att man hade tillgång till ett internt system eftersom ingen litade på de få allmänna som fanns, till exempel AOL i USA. Under tiden från 1986 till 1998 började de flesta att använda mejl. När det 1993 blev möjligt att använda internet för att skicka mejl fanns förutsättningarna för en större ökning, men eftersom inte internet i Sverige blev allmänt förrän 1996–97 dröjde det till dess i Sverige. Dessvärre finns ingen statistik på mejl-användandet att finna på nätet.
Ett av de första fria mejlprogrammen var Hotmail som skapades 1996 av Sabeer Bhatia och Jack Smith. Hotmail såldes till Microsoft 1997 och finns fortfarande kvar i mejladresser, men själva programmet heter numera Outlook. Hotmail fanns i Sverige 1998, troligen även Yahoo mail, men de kan ha funnits tidigare. Aftonbladet skrev i oktober 2000 att det fanns 1,6 miljoner Hotmail-konton vilket torde innebära att de flesta hade mejl då.
2003 släppte Google sitt G-mail och blev en tuff konkurrent till Yahoo mail och Hotmail.
Fram till att GSM släpptes 1996 med möjlighet att ta emot datatrafik var man tvungen att vara fast inkopplad för att läsa sina mejl. Mobiltelefonerna med GSM kunde användas som modem, men fort gick det inte. Nästa steg kom när HP med flera släppte sina handdatorer med inbyggda WiFi runt 2002 och sedan med inbyggt GPRS-modem 2004. Det innebar att man kunde titta på sina mejl överallt där det fanns GPRS. Samma år släppte Tele 2 den nya standarden 3G och därmed ökade möjligheterna på allvar, men det var inte förrän runt 2007 som det blev vanligt med att kunna titta på sina mejl via mobilen (använd som modem) eller via handdatorn.
Nästa steg kom när iPhone och androidmobilerna kom ut på marknaden, men eftersom internetanvändning via telefoner var låg inledningsvis kan man nog säga att mejl via smartmobil blev vanligt först 2013–14.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Television, TV
Mekanisk television
Begreppet television var från början något oklart, men kom att betyda möjligheten att sända rörliga bilder, initialt via en telefonkabel. Man visste förstås redan att om man hade ett antal bilder med små förändringar kunde man genom att snabbt bläddra igenom dem skapa illusionen av rörelse. En apparat för att visa just det fanns förresten utställd i passagen i Stockholm vid Birger Jarlsgatan så sent som 1930.
Nu gällde det att komma på hur man skulle kunna överföra rörliga bilder. Möjligheten till det grundades på att den mycket välkände svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius 1817 hade hittat grundämnet selen. Ingen förstod dock vilken betydelse som selen skulle ha i det här sammanhanget. Det dröjde faktiskt till långt efter Berzelius död, nämligen 1873 då Willoughby Smith gjorde en revolutionerande upptäckt. Det visade sig nämligen att det elektriska motståndet i selen förändrades av ljus. Den förste som kom med en produkt som utnyttjade detta var Werner Siemens några år senare. (Werner Siemens var grundaren till nuvarande Siemens och pionjär inom en mängd områden, bland annat den elektriska telegrafen). Det han uppfann fick namnet selenfotometer. Den användes förövrigt av Alexander Graham Bell när han uppfann fototelefonen som senare skulle blir fiberoptik.
När det gäller television så var utvecklingen till en början delvis mekanisk och just därför kallas denna första utveckling för mekanisk television. Den person man gärna ger äran för att ha skapat den första televisionen var en tysk student, Paul Gottlieb Nipkow, som 1885 fick patent på sin Nipkow-skiva. Han hade upptäckt att om man hade en roterande skiva och på denna hade borrat identiska hål med konstant mellanrum kunde man fånga en liten del av den rörliga bilden genom varje hål. Därmed hade han upptäckt idén bakom våra tiders pixlar. Finessen var att ljuset leddes till en fotocell med selen och därmed kunde den pixeln elektriskt överföras till en likadan Nipkow-skiva och en annan fotocell som då så att säga bakvänt visade bilden, alltså med samma metodik som gäller för radio.
Svensken Ernst Alexanderson som var mycket aktiv inom trådlös telegrafi var också en stark drivkraft bakom den första TV-sändningen med bra ljud och bild som gjordes från hans arbetsplats på General Electric i Schenectady i New York 1927. 1928 startades den första TV-stationen där och det är väl det datum som får anses starta TV-eran. Att en svensk hade en så stor betydelse framgår inte av svenska uppslagsverk, men på http://www.edisontechcenter.org/ står följande om Alexanderson:
“Alexanderson, pioneer of television:
In 1926 Alexanderson was working on sending images over radio (facsimile radiotelegraphy), it was through this work that he saw a way to make television (video) transmission work. While some history texts like to look for a single inventor of television it is not really possible to isolate one person. What is clear is that Alexanderson played a key role in making the invention happen. Despite his great intelligence and vision, he later said that he never envisioned the huge social impact of television broadcast.”
Sedan finns ett foto med: “Alex at his home doing the first home television reception in the world in October 1927”.
Inte nog med det: han är en av medlemmarna I USA:s National Inventors Hall of Fame och han har fått Institute of Electrical and Electronics Engineers (IEEE)'s Medal of Honor och American Institute of Electrical Engineers medalj och Edison-medaljen. Det enda som skulle kunna slå detta var om det fanns ett nobelpris för praktisk elektronik, men det gör det ju inte. Lite förvånande är alltså Ernst Alexanderson efter Alfred Nobel den mest kände ”ingenjören” i USA. I Sverige däremot, vet knappast någon vem han är.
Utvecklingen fortsatte långt in på 1930-talet och det var framförallt en skotte som hette John Logie Baird som drev utvecklingen framåt både vad avser själva sändningarna och nymodigheter som färg och stereo. Han låg bakom BBC:s första sändningar, men det slutade med att han mer eller mindre fick sparken efter att ha försökt införa reklam. Det i sin tur ledde till att han blev anställd i Tyskland istället. Väl där bildades 1929 ett bolag med hans namn och med företagen Bosch, Zeiss och Loewe som medintressenter. Året därpå 1930 visades den mekaniska televisionen för speciellt inbjudna svenskar på Röda Kvarn i Stockholm. Bland gästerna fanns Jules Sylvain, Anders de Wahl och Fridolf Rhudin, som ju alla många år senare skulle uppträda i TV, men inte i den mekaniska varianten.
Erik Bergsten som avslutade sina 30 år som programledare för Tekniskt magasin 1987 berättade i program 4, 1987 att man fortfarande i Tyskland 1936 ansåg att det nya mediet mest var lämpligt för tvåvägskommunikation. Där fanns alltså en klar parallell till hur Telegrafverket i Sverige såg på telefonen när den kom.
Nu blev dock inte mekanisk television någon större framgång eftersom kvaliteten inte var tillräckligt bra och priserna för höga. Det är kanske därför som nämnde Alexanderson inte är ihågkommen.
Elektronisk television
Parallellt pågick en utveckling som kom att kallas den elektroniska televisionen och den skulle visa sig ha bättre kvaliteter. Den började egentligen 1897 då tysken Ferdinand Braun skapade en funktionell skärm som kallades CRT, som står för katodstrålerör. Alltså den teknik som finns i det som vi i dag kallar tjock-TV eller CRT-skärmar. Vitsen med en CRT var att man i bakändan kunde skicka in negativt laddade elektroner som sedan kunde styras till en skärm på framsidan genom att använda magneter och där träffa ett fosforskikt. Det blev alltså den elektroniska motsvarigheten till Nipkow-skivan. Så småningom blev resultatet att man kunde använda en CRT både för att ”spela in” och visa.
Någon gång under början av 1920-talet började arbetet med att tillverka en fullt fungerande television med CRT-teknik. I en TV-dokumentär från 2016 med titeln ”Genierna som förändrade världen” (American Genius av National Geographic Channel 2015) beskrivs utvecklingen på ett något annorlunda sätt jämfört med Wikipedia.
I den versionen handlar det om jätteföretagets RCA:s kamp mot en enskild amerikansk uppfinnare som hette Philo Farnsworth och vilka synnerligen tvivelaktiga metoder som RCA använde.
Farnsworth var en ung lantarbetare som var fascinerad av radio och hade som många andra drömmen om att kunna fånga film precis som man fångar ljud i en mikrofon och sända ut den till mottagare. Skillnaden mot andra som funderade på detta var att han kom på en modell som skulle visa sig fungera. Det sägs att han blev inspirerad av plogfårorna, men det låter mer troligt att han tänkte sig en apparat som precis som en människa läser rad för rad i en bok för att på så sätt förstå helheten. Möjligheten att läsa in film linje för linje och sedan ställa samman det till en helhet var en revolutionerande tanke.
Han gjorde redan vid tidig ålder en ritning på hur man elektroniskt skulle kunna läsa av linjerna på en bild och sända dem till en mottagare. Han gav en kopia av den ritningen till sin lärare och det skulle sedan visa sig vara ett bra drag när diskussionen om vem som uppfann den moderna TV:n blev aktuell.
Han fick intressant nog mycket tidigt kontakt med en investerare av rang, en järnvägsmogul, och genom denne en stor summa pengar. Han använde en CRT-skärm, men fick inte de negativa elektronerna att fastna på skärmen. Han testade olika beläggningar för att åstadkomma en positiv laddning och fann att cesium hade rätt egenskaper. Det kan låta märkligt, men cesium var faktiskt också ett grundämne som upptäcktes av Jacob Berzelius, så hans upptäckter låg inte bara bakom den tidiga televisionen utan även den moderna. Tyvärr fick han aldrig veta det.
Farnsworth lyckades med detta 1928 och investerarna ville genast sälja, men han ville inte bli rik med en gång, han ville först bli berömd och sedan ännu rikare. Han ansökte genast om ett patent. RCA ägde de flesta patenten, om inte alla, för radiotillverkning och deras VD David Sarnoff lär ha blivit förskräckt och genast bestämt att RCA också måste lämna in en patentansökan, men problemet var att de inte visste hur man skulle tillverka en fungerande TV. Lösningen blev att 1929 anställa ryssen Vladimir Zworykin som ansågs vara den mest kunnige på CRT-tekniken och som hade erfarenhet från Marconis företag i Ryssland och från andra ryska forskare. Intressant nog så arbetade han ett tag på L M Ericsson i Sverige innan han flyttade till USA i början av 1920-talet och började på Westinghouse. Man kan ju fundera på vad som hade hänt om han hade stannat kvar i Sverige.
Farnsworth vann patentstriden bland annat för att han kunde visa upp skissen han hade gett sin lärare i tonåren och fick 1930 ett 17-årigt patent som tycktes täcka in alla varianter av TV-apparater. Principen var att med en kamera skanna in linjer av det man fotograferade som sedan träffade ett fotokänsligt material (cesium) som därefter avgav elektroniska signaler som överfördes till mottagaren (TV:n). I TV:n eller CRT-monitorn finns en elektronkanon som skjuter in elektroner (i linjer) mot baksidan av bildskärmen som är belagd med fosfor som då lyser upp. När det gäller färg-TV har bildskärmen pixlar (små områden) som vardera innehåller en röd, en blå och en grön del. Kombinationen av dessa tre ger alla färger som finns.
Det såg nu ut som om tillverkningen skulle kunna börja och det fanns till och med kontrakt på tillverkning, men RCA valde två olika vägar för att stoppa Farnsworth, dels genom att stämma honom och hävda att RCA genom Zworykin redan hade patent, dels och framförallt genom att meddela alla som ville tillverka de nya TV-apparaterna att de då inte skulle få använda RCA:s patent för radioapparater. Ingen vågade ta risken med att enbart tillverka TV-apparater eftersom de alla redan tjänade stora pengar på att tillverka och sälja radioapparater.
Det här kriget pågick fram till 1939, men RCA försökte också att tillverka en TV som inte behövde Farnsworths patent och lyckades med det och presenterade den lösningen på världsutställningen i New York samma år. RCA insåg dock att den inte var lika bra som Farnsworths och till slut gav de upp och erbjöd sig att köpa patentet. Dessvärre bröt andra världskriget ut och det fick i sin tur RCA att ta tillbaka sitt erbjudande eftersom man helt riktigt bedömde möjligheterna att sälja TV-apparater under krigstid som mycket små. Följden blev att inget hände förrän efter kriget och då skulle Farnsworths patent gå ut 1946. RCA:s bidrag till TV-utvecklingen var alltså att stoppa den i 17 år. NBC var förresten det företag som började TV-sändningarna först och det var ägt av RCA.
I Sverige är det officiella startåret för TV-sändningar 1956 men 1957 hade bara någon promille av befolkningen tillgång till TV. 1958 var det uppskattningsvis bara 8 % av hushållen som kunde se på TV och 1958 bör därför betraktas som startåret i reell betydelse för TV-sändningar i Sverige. I olika media förekommer siffror på antalet TV-apparater som är helt orimliga. Närmast sanningen kommer nog SVT själva som skriver nedanstående på länken nedan.
http://www.svt.se/omsvt/fakta/var-historia/mer-tv-historia
”Den 1 oktober 1956 hade 1.000 personer betalat tv-avgiften på 25 kronor. En månad senare var antalet fyrdubblat och i juni 1957 var det 10.000 personer. Den kurvan prydde många tv-medarbetares rum.”
Enligt statistisk årsbok från SCB var antalet licenser per 1000 innevånare enligt följande:
1956
|
1
|
1957
|
10
|
1958
|
33
|
1959
|
81
|
1960
|
99
|
1963
|
223
|
1967
|
282
|
1973
|
339
|
1986
|
393
|
Om man antar att de flesta betalade licens och att medelhushållet var på tre personer betyder det att 1960 hade 30 % av hushållen TV och 1967 närmare 90 %. Som synes är starten långsam och även om det sändes fotbolls-VM 1958 så var det alltså inte mer än 8 % av hushållen som kunde titta på sin egen TV. Först i början av 1970-talet hade nästan alla TV.
Inledningsvis var det inte lätt att få en bra bild på sin TV. Ofta var det dålig mottagning och det berömda rullandet pågick ofta. Uttrycket ”myrornas krig” fick illustrera hur det också kunde se ut i rutan. Det var många som riskerade livet genom att på taket försöka ställa in antennen. Med tiden blev det bättre, men det var inte förrän på 1970-talet som det blev tillräckligt bra.
Intressant nog fanns det en svensk TV-tillverkare i Gävle redan under 1950-talet, nämligen AGA, som alltså hade gett sig in även på detta område. De började tillverka TV-apparater i serieproduktion redan 1954, för export förstås. Fabriken såldes 1966 till Philips som även hade tillverkning i Norrköping. Annars var Luxor jämte Philips de stora tillverkarna i Sverige. Philips lade ner tillverkningen 1987 och den sista tillverkaren Luxor försvann 1992.
Under 1950-talet var TV-apparaterna inte större än 14 tum även om det fanns undantag. De var förstås dyra i början och också utformade som möbler. Helst skulle det inte synas att det var en TV, så det förekom ofta luckor, men på 1970-talet var den trenden borta.
I slutet av 1970-talet kostade en enkel 26 ” TV runt 15 000 kr i dagens valuta, men det var mindre än hälften jämfört med den första tiden.
Den första egentliga förändringen av TV-sändningarna var att det infördes färg-TV 1968. Sedan kom en ny kanal TV2 1969 och det fanns för första gången anledning att fundera på om det inte kunde finnas ett sätt att byta kanal utan att behöva gå fram till TV:n. Behovet av fjärrkontroller hade alltså uppstått. Det är svårt att hitta information om när fjärrkontroller blev vanliga, men troligen skedde det under 1980-talet. På AGA museum finns information som visar att de hade fjärrkontroll redan 1961 eller tidigare till vissa av sina modeller, men det var nog bara utvalda modeller för utlandet. En sak som däremot kan verifieras är att 1990 hade 72 % av TV-apparaterna fjärrkontroll. Samma år hade 56 % av hushållen videobandspelare och 37 % satellitmottagare.
Vi fick också stifta bekantskap med att ha en extra apparat bredvid TV:n för att kunna se TV2 och det har ju bara blivit värre med tiden. Fler apparater och fler fjärrkontroller.
Nästa steg blev att införa stereo och det hände 1988 med ett system som heter Nicam. Det fanns visserligen redan stereoapparater på den svenska marknaden, men de hade fel system.
När det gäller hur sändningarna kunde tas emot var det först enbart antenn som gällde, men 1986 blev det vanligt med kabel-TV och 1987 parabol-TV och då startade även den första svenska TV-kanalen som var reklamfinansierad, TV3. Observera att det var förbjudet att sända reklam i Sverige så sändningarna kom från utlandet. När TV4 började sändas 1991 var det fortfarande inte tillåtet att sända reklam under programmen, bara mellan dem. Därefter slöts diverse avtal som successivt gav möjlighet att sända reklam även under programmen. Först 2010 blev det fritt fram för reklam enligt de regler som gäller i EU.
När det gäller utformning av själva TV-apparaterna hände inte särskilt mycket annat än att de blev större. Ganska snart blev 26 tum den vanligaste storleken.
Under 1997 började det säljas platta skärmar till datorer. De byggde på LCD-teknik, alltså flytande kristaller som redan användes i klockor och miniräknare och en utveckling av LCD med TFT, tunnfilmsteknik. Storleken var på 14 tum och många trodde nog att den snabbt skulle bli en TV också, men de skulle dröja. Istället blev det först visst intresse när SVT 1999 började med bredbildformatet 16:9 i vissa program och samtidigt kunde man köpa film på DVD-skivor med 16:9-format. Intresset fanns alltså, men det var alldeles för dyrt för de flesta med den tidens lösning som var plasma-TV. Det fanns ett alternativ som var billigare och sämre som hette bakprojektor, men den sålde inte bra heller.
LCD-TFT var inledningsvis för dyra att tillverkas i stora storlekar, medan plasmatekniken inte fungerade så bra för att tillverka små skärmar. De fungerade inte heller så bra för program med mycket snabba rörelser, typ sportprogram. CRT-var fortfarande bäst på skarp bild och skulle vara så till åtminstone 2002. Detta fick till följd att tillverkarna erbjöd ända upp till 36” CRT-TV. En sådan vägde 100 kg och kostade runt 30 000 kr i dagens valuta 2002, vilket var ungefär hälften jämfört med en 42 tums plasma-TV som kostade 60 000 kr 2002. TFT fanns inte att köpa i de storlekarna. Först 2004 fanns det tillräckligt stora och billiga TFT, men den kallades inte så i TV-varianten utan det fick bli LCD-TV istället. Under 2007–2009 försvann nästan alla CRT och det fanns bara LCD-skärmar att köpa.
Utvecklingen sedan dess har varit att få bättre bild och tunnare skärm genom teknikerna LED och OLED, skarpare bild, 3D och andra finesser, men även att bygga in en dator i TV:n.
Själva utsändningen av TV blev delvis digital redan från 1999, men det var först 2007 som det analoga nätet släcktes ned.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 