Mobiltelefoner och handdatorer

Mobiltelefoner och handdatorer

Redan under 1940-talet fanns det lösningar för att ringa med ”mobila” telefoner, företrädesvis monterade i bilar eftersom de var för tunga att bära, men det fanns mycket stora restriktioner vad gäller antalet samtidiga samtal och var dessutom mycket dyrt så inget hände egentligen.

På 1960-talet blev det bättre vad gäller kapaciteten och uppkopplingen, men å andra sidan tillät man för många abonnenter så i realiteten fungerade det inte nu heller. Det gick inte heller att ringa någon annanstans än i det område där man hade köpt abonnemanget. Det fanns ingen nationell samordning alls och det i sin tur beredde marken för en pan-nationell lösning NMT som beskrivs längre ner.

Det pågick olika utvecklingar i många länder och i Sverige började det med MTA, som står för MobilTelefonsystem A som introducerades i Sverige 1953 och fanns kvar till 1963, men det hade bara 125 abonnenter som mest och får betraktas som ett testsystem. Mobiltelefonerna vägde dessutom minst 40 kg! Därefter kom MTB 1965 som avvecklades 1983, och som visserligen hade några tusen användare, men inte kunde kopplas till fasta telefoner utan växelhjälp. Nu vägde telefonerna ”bara” nio kg. Sedan kom en variant MTD 1971 som fick upp till 20 000 användare. Fortfarande utan automatik till fasta nätet, men i övrigt var allting automatiskt. MTC skulle senare kallas NMT, se nedan, men eftersom de nordiska länderna inte kunde komma överens startade man MTD i Sverige först.

Ett generellt problem var att kunna sända till många olika mottagare samtidigt och lösningen på det kom att kallas cellulära system. Man kan lätt tro att det har något att göra med telefonernas uppbyggnad, och i USA kallas mobiltelefoner för just cellphones, men det var sändnings- och mottagningsområdet som delades in i små celler och på så sätt ökade kapaciteten i näten. Det är därför som det finns så många master med mobilsändare och så få radio- och TV-sändare.

I Japan var man först med en cellulär lösning redan 1979 och 1981 var det dags för det första helautomatiska biltelefonsystemet i Norden och det kom alltså att kallas NMT, där N markerade att det var ett nordiskt system.

Ett problem som uppstod med NMT-systemet var att om man slog in numret på samma sätt som för en analog telefon när man åkte bil, alltså att det uppstod en signal för varje siffra man slog, kunde det hända rätt ofta att man tappade kontakten med sändaren innan man slagit klart. Lösningen blev att buffra siffrorna i mobiltelefonen och sända dem på en gång. Det var nu som det tillkom en grön knapp som sedan dess finns på alla mobiltelefoner. Detta hände 1979 och det var Laila Ohlgren som kom på lösningen. Hon ska för övrigt vara den första kvinnliga ingenjören på mobilavdelningen på Televerket i Farsta. Hon blev sedan också den första kvinnan att 2009 få ta emot det mest prestigefyllda teknikpriset i Sverige, Polhemspriset.

Särskilt mobila var inte telefonerna i början och kallades just därför för biltelefoner. Det skulle dröja en bit in på 1990-talet innan namnet blev mobiltelefon. I och med NMT blev telefonerna mindre och vägde nu 3–4 kg och var alltid fast monterade i bilarna och kopplade till bilens externa antenn. Det var främst batteriet som tog plats fast det räckte bara en halvtimme ändå. Dessutom kostade telefonerna 30 000 kronor styck som är 84 000 kronor i år. Det var med andra ord ganska få personer som hade dessa biltelefoner och av dem nästan inga privatpersoner.

Genom NMT-systemet kunde man från 1987 bygga det som kallades ficktelefoner som hade en vikt på strax över ett halvt kilo. Priset var dock inledningsvis detsamma 30 000/84 000 kronor, men sedan rasade det snabbt.

I slutet av 1980-talet lanserades uttrycket yuppienalle med hänvisning till att det bara var yuppies som hade råd att köpa dem. Det var också nu som mobilsvar blev tillgängligt för första gången. 1985 fanns det ungefär 70 000 biltelefoner i Sverige och NMT var världens största sammanhållna mobila nätverk, alla kunde ringa till alla och till det fasta nätet. Historien upprepar sig alltså eftersom förhållandet var likartat vad gäller de första telefonerna i slutet av 1800-talet. Svensken anses av omvärlden vara tystlåten, men uppenbarligen gäller det inte när vi talar i telefon.

Nu kan man fråga sig vad branschen trodde om möjligheterna att bli riktigt stor. Svaret finner man i Bengt G. Mölleryds bok ”Så byggdes en världsindustri – entreprenörskapets betydelse för svensk mobiltelefoni” från 1996. Där skriver han:

”Det fascinerande med denna utveckling är att ända fram till mitten av 1980-talet var det inte någon – varken i Sverige eller internationellt – som trodde att mobiltelefoni skulle bli någon affär att räkna med.”

Det är rätt intressant att få veta att man alltså inte trodde på framtiden för mobiltelefoner i mitten av 1980-talet.

Efterfrågan blev större, särskilt när priserna började gå ner, och redan 1991 fanns det 500 000 biltelefoner. Av den siffran skulle man kunna tro att biltelefoner var vanliga, men så var det inte. Det var bara 10 % av de yrkesverksamma som hade biltelefon och av dem var de flesta egna företagare eller chefer. Vanliga säljare eller servicetekniker som reste hade inte biltelefon, inte ens på ”finare” säljföretag som IBM, men det var i alla fall den högsta procentuella andelen i hela världen.

NMT var ett system som rätt ofta tappade kontakten med mottagarna, men framförallt var det många gånger svårt att höra vad som sades på grund av en massa knaster, men det skulle bli bättre senare med GSM, se nedan.

1993 introducerades en personsökare som kallades ”Minicall”. Den fungerade så att man först köpte en apparat som inte var mycket större än en tändsticksask och som kunde sättas fast med en klämma på till exempel bältet. Priset var några hundralappar och därmed överkomligt för många. I början fungerade den så att om någon ringde till personsökaren så kunde man se vilket telefonnummer som ringde och i den enklare varianten kunde den uppringande lämna ett siffermeddelande, men inga bokstäver, så man var tvungen att ha ett slags kod för att siffrorna skulle kunna förstås. 1 kunde kanske betyda bråttom, 2 jag är hemma nu och så vidare. I den dyrare varianten kunde man via sin tonvalstelefon/knapptelefon, lämna ett textmeddelande också. En stor fördel med personsökare var att frekvensen kunde gå igenom byggnader vilket inte NMT-frekvensen kunde.

Det fanns många olika mobiltelefoner att köpa, men de var fortfarande för dyra för att vanligt folk skulle ha dem, så Minicall var ett billigt sätt att komma i kontakt med den man sökte oavsett var i Sverige de var, och de fungerade som sagt även inomhus. Ringa tillbaka gjorde man antingen via telefoner inomhus eller via telefonkiosker utomhus. Det fanns närmare 50 000 telefonkiosker i början av 1990-talet. För att förenkla för dem som ringde via telefonkiosker införde Telia ett telefonkort 1990, och 1993 fanns det 9 000 telefonkiosker som kunde ta emot telefonkort och det ökade snabbt så att i princip alla kunde ta emot telefonkort. Redan 1992 såldes det två miljoner telefonkort. De var dessutom konstnärligt utformade vilket medförde en viss samlarmani bland dem som tyckte om det.

Telefonkort var alltså vanliga 1994 då det såldes 100 000 Minicall. Just detta år kan vi se den första varianten av att föräldrar använder elektronik för att få bättre koll på sina barn. Man gav dem helt enkelt en billig Minicall och ett telefonkort. Nu kunde man för första gången alltid komma i kontakt med sina barn och dessutom veta att barnen nästan alltid befann sig i närheten av en telefon eller telefonkiosk. Inte förrän 2015 försvann den sista telefonkiosken.

Minicall blev också populär bland dem som arbetade utanför sin vanliga arbetsplats. Många hade visserligen mobiltelefon, men eftersom det på den här tiden var otänkbart att ha på mobiltelefonen under ett möte kopplade man sitt mobilsvar till minicallenheten som man hade satt på vibration. På så sätt kunde man se om någon viktig person hade ringt en utan att behöva ha på mobiltelefonen.

De fanns dock andra som fortsatte att använda Minicall eftersom den var så liten och smidig. Läkarna är en sådan grupp, räddningsarbetare en annan. Den används också för olika typer av maskinstyrning. Dess stora fördel är som nämnts ovan, förmågan att nå fram överallt även inom byggnader.

Runt 1997 minskade användandet av Minicall eftersom Tele2/Comviq lanserade ett betalkort till GSM-telefoner. Nu behövde man inte ha ett dyrt abonnemang som för övrigt tidigare varit inbakad i priset för telefonen. Någon jättesuccé blev det inte därför att mobiltelefoner fortfarande kostade mer än 10 000 kronor i dagens valuta, så varianten med telefonkort för barn fortsatte att vara lika populär.

GSM kom i bruk 1992, men det skulle dröja några år innan försäljningen tog fart. GSM var betydligt bättre än NMT, men det var fjärran från den fasta telefonens tillförlitlighet. Det fanns dock något annat som lockade med GSM, nämligen möjligheten att skicka data, vilket ju intresserade alla dem som hade börjat med mejl. Man kunde koppla sin dator till mobiltelefonen som då fungerade som ett modem och kunde nå stordatorn/servern och mejlen, men då fick de vara små mejl. SMS skulle komma senare runt 1996–97, och det blev framförallt populärt bland ungdomar eftersom det var billigare än att ringa. 1996 kostade ett mobilsamtal 6 kronor per minut, medan ett SMS kostade 2,50 kronor styck. Det dröjde dock till slutet av 1990-talet innan de flesta använde SMS.

Observera att fram till 1995–96 var biltelefonerna oftast monterade i bilar och det var inte förrän 1996 som man började prata om mobiltelefoner allmänt. Det var också nu som sändningarna började bli så bra att man kunde använda mobiltelefoner i bilar utan att koppla in dem på bilens antenn.

Fram till 1999 var det telefoni och SMS som gällde, men 1999 lanserade Nokia en mobil med namnet 7110. Det var en mobil med WAP-interface. WAP var en standard för hur mobiler skulle kunna skicka och ta emot mejl. Hastigheten på överföringen var bara 9,6 kb per sekund och det medförde förstås att om inkorgen i mejlprogrammet var full tog det evigheter att ladda ner mejlen och dyrt blev det också. Dessutom kunde man inte använda mobilen under tiden. Fördelen mot tidigare var att man inte behövde sin dator för att läsa mejlen.

När GPRS, som är en snabbare variant av GSM, började bli vanligare under 2001 kunde man få hastigheter på upp till 20 kb/s. Det blev förstås en stor skillnad, men fortfarande kunde man inte ta ner lite större filer. Man behövde också köpa en ny mobiltelefon som klarade GPRS.

Nästa steg för utformning av mobiltelefoner kom 2001 när Nokia lanserade sin 9210 Communicator. Den var utformad på ett helt nytt sätt. Den fungerade liggande istället för stående och kunde vikas ut i en del med skärmen och en del med tangentbordet. Den var alltså som en liten bärbar dator. Nu kom också en hel del nya funktioner som fax, mejl, internet-koppling via WAP, adressbok, kalender, office-program, räknare och förstås spel. Den innehöll till och med en MP3-spelare och stereohörlurar. Det fanns däremot inte Blåtand som Ericssons modell T68, den första mobilen med färgskärm, hade, men den var i övrigt inte alls i klass med Nokias 9210 Communicator. Att inneha en Nokia 9210 var få förunnat men så länge det inte fanns synkronisering med företagets mejl var användbarheten ganska begränsad, men statusen i att ha en Nokia 9210 var mycket hög.

Blåtand var däremot något som skulle komma att få en enorm betydelse när det gällde att koppla ihop apparater av skilda sorter. Det är en trådlös kommunikation som enkelt kan byggas in i till exempel mobiltelefoner, datorer, skrivare, tangentbord, möss, hörlurar, och mikrofoner med mera.

Det kan ju vara kul att veta varför standarden heter Blåtand och så här ska det ha gått till enligt Wikipedia.

”Jim Kardach från Intel hade läst en historiebok om just Harald Blåtand och tyckte att det var ett passande namn för att binda ihop en arbetsgrupp han deltog i, som bestod av medlemmar från Intel, IBM, Ericsson och Nokia, samtliga med blå logotyp. Vikingakonungen Harald Blåtand enade Norge och Danmark och var känd som en stor talare och duktig på att få människor att enas och prata med varandra. Symbolen för "bluetooth" är två stiliserade runor; H-rune.gif("H") och Runic letter berkanan.svg("B").”

2002 kom Nokia 7650 med kamera i mobilen och diskussionen började om man verkligen fick ta med sig sin mobil in till verksamheter som kunde ha företagshemligheter. Inledningsvis var det faktiskt förbjudet att besöka Ericsson med en kameramobil.

2003 kom Ericssons variant med kamera. Det var Sony Ericsson T610 och den blev den första kameramobilen som tillverkades i stora kvantiteter. Förutom kameran fick man GPRS och MMS (möjlighet att skicka foton) samt Blåtand. Nu började alltså eran när mobilanvändarna började skicka MMS till varandra på allvar. Utan GPRS var det inte praktiskt möjligt att skicka MMS.

2004 var det dags för 3G som innebar att man nu för första gången kunde hämta ner stora dokument till sin mobil. Surfande var dock fortfarande något som inte fungerade särskilt bra. Det fanns ju visserligen fortfarande WAP, men det var inte tillräckligt grafiskt avancerat och det fanns också en windowsvariant för handdatorer, men handdatorer hade inte telefoner ännu.

2005 kom så Nokia med en WiFi-anslutning till sin Communicator och därmed var de begränsningar som GPRS hade ett minne blott, fast det krävdes förstås att det fanns ett WiFi- nätverk inom räckhåll och 2005 fanns det inte många sådana.

Handdatorer

Produkten blev snabbt populär och det var verkligen status att ha en sådan även om den inte var så snabb jämfört med en almanacka i pappersformat. Många minns säkert kollegor som stod med sina pekpennor och letade efter lediga tider i kalendern i evigheter.

År 2000 såldes det faktiskt hela 250 000 handdatorer, men ingen av dem hade ännu telefonfunktion. I en artikel i Affärsvärlden 2001 står följande:

”Förra året såldes 250 000 handdatorer i Sverige. I år räknar analysföretaget IT-research med att det säljs 400 000 handdatorer. Företaget anser att datorföretagen har trumf på hand gentemot telefontillverkarna eftersom de framtida mobiltjänsterna handlar om att koppla upp sig på nätet, använda e-post och multimedia och liknande som man ofta använder datorer till.”

Detta var visserligen sant, men det skulle visa sig att det inte alls blev datorföretagen som lyckades på denna marknad och intressant nog inte någon av de riktigt stora mobiltelefonbolagen heller.

2001 var det vanliga sättet att arbeta med en handdator att synkronisera den med sin PC. Så här skriver Aftonbladet om detta i en artikel just 2001:

”Genom att synkronisera den – koppla ihop den med din vanliga dator – kan du få med dig inte bara en kalender och ett kontaktregister, utan också din mejl, Word- eller Excelfiler som du jobbar med, databaser, pdf-filer och mycket annat. Jobba med dokumenten, boka möten och svara på mejl. När du synkar nästa gång kommer alla dina ändringar att föras över till din vanliga dator och du kan fortsätta att jobba där du var.”

Aftonbladet erbjuder också ett program som kan installeras i PC:n och som sedan laddar ner Aftonbladet som därefter kan synkroniseras med handdatorn. Så här skrev de om det.

Det var så det började. Man synkroniserade information från internet via sin PC eller direkt från PC:n. Det fanns inte trådlös kommunikation eller telefon och det var alltså Palms operativsystem och Windows som gällde. Man kallade inte programmet app, men det var just det som vi kallar app idag.

Compaq/HP hade vid den här tiden börjat marknadsföra en handdator under namnet iPAQ som kom att bli den huvudsakliga konkurrenten till Palm, men det fanns massor av andra också. Notera användningen av litet i, det som många senare skulle associera med Apples produkter. Men namnet iPAQ användes faktiskt första gången år 2000 och avsåg inte ens en handdator då.

2002 började det bli vanligt med integrerad WiFi, vilket gjorde att man inte behövde synka via datorn längre, men det var fortfarande snålt med tillgängliga nätverk.

2004 öppnade Tele2 ett 3G-nät och de första mobilerna kom ut på marknaden med 3G vilket medförde att runt 400 000 mobiler med 3G såldes det året, men det innebar inte att man började surfa på internet. Däremot var det en stor fördel för dem som hade handdatorer eller mobiltelefoner som kunde ta ner mejl alternativt fungera som ett modem till en bärbar dator.

2005 eller möjligen sent 2004 var det möjligt att köpa en handdator från HP, iPAQ h6315, som hade nästan allt, även global telefoni och GPRS. Den hade kamera, Blåtand, MP3-spelare, kamera, WiFi, bra internetinterface och till och med ett riktigt tangentbord. Dessutom hade den en bildskärm som var vida överlägsen de bästa idag vad det gäller att fungera i stark belysning som solsken. Man kunde till och med låta solen lysa direkt på skärmen och fortfarande se vad den visade. 2007 fick den också 3G ett år före iPhone.

Nu fanns det alltså en handdator som vi så småningom skulle kalla smartphone, men den sålde inte särskilt mycket ändå. Vad berodde det på?

Ja, det kan inte vara priset för den kostade runt 600 dollar i USA och förmodligen mellan fem och sex tusen i Sverige. Alltså hälften av vad en mobiltelefon kostade 1996. Däremot kan det säkert vara så att många IT-avdelningar inte ville ha in ytterligare en komponent att supporta och det där med att komma ut på internet var inte så viktigt för de flesta, men den vanligaste invändningen mot handdatorer var storleken. Under tiden från den första fyrakilos biltelefonen och framåt hade storleken spelat en stor roll. Ju mindre desto bättre var parollen. Kunde man inte ha den i bröstfickan var den för stor. I mitten av 2000-talet var det mer sant än någonsin. Inte ens när GPS inkluderades i handdatorerna blev det något uppsving och fram emot 2005 minskade marknaden kraftigt. 2006 var handdatorer inte längre intressanta för den stora massan.