Separatorer för avskiljning av grädde
Det gamla sättet att få fram grädde var att låt mjölken stå tills grädden flöt upp på ytan och därefter skumma av den med en bunke, kopp, eller en så kallad gräddtjuv, som var en tratt som satt fast på en pinne. Det skulle drastiskt ändra sig med start 1887 då Gustaf de Laval uppfann mjölkseparatorn. Det finns andra som också påstås ha uppfunnit separatorn, men han fick i alla fall patentet i Sverige.
Det var från början en handdriven centrifug som kunde skilja grädden från mjölken på ett snabbt och effektivt sätt eftersom grädden är tyngre än mjölken så slungades den längre ut från mitten och kunde sedan separeras. Den främsta fördelen var att det nu gick mycket snabbare att få fram grädde och alla andra produkter som baseras på grädde, till exempel smör, som visade sig vara mest eftertraktat utomlands och blev snabbt en väsentlig exportprodukt med som mest ca 10 % av det totala svenska exportvärdet av verkstadsprodukter.
Gustaf de Laval var en mycket produktiv herre och skapade ett antal olika företag, varav AB Separator blev det mest kända och största. Det blev till och med Sverige största företag under en tid och vann stora exportframgångar.
Under 1900-talet kom varianter som var lufttäta (hermetiskt tillslutna) och som drevs av el med pumpar. Det företag som idag säljer separatorerna heter Alfa Laval och deras nye koncernchef säger i en artikel i Ny Teknik 7 december 2016 att separatorer är ett område de kommer att satsa mycket på att förbättra!
Man skulle kunna tro att det efter 20 år, alltså 1913 tillverkades en massa verkstadsprodukter som separatorn och det var väl delvis sant, eftersom den största exportprodukten var just separatorn som såldes för 14 miljoner kronor, därefter kom fotogen- och bensinmotorer med 7 miljoner sedan telefon- och telegrafapparater med 5 miljoner.
Totalt stod dock verkstadsprodukter bara för 8 % av den totala exporten. Trävaror stod för 38 % och gruvprodukter för 17 % medan jordbruksprodukter stod för 12 %. Även om industrialiseringen hade pågått många år så hade verkstadsprodukterna ur exportsynpunkt inte medfört några större fördelar för Sverige.
Publicerad med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se/nostalgi
Skiftnycklar, rörtänger, klövernötningsmaskiner
Rörtången uppfanns av Johan Petter Johansson 1888, men i motsats till vad många, framförallt svenskar, tror, så är skiftnyckeln inte uppfunnen av Johansson utan av en engelsk ingenjör som hette Richard Clyburn och det gjordes 1842. Däremot är det sant att svensken Johan Petter Johansson fick patent på en modell 1892 som faktiskt är i princip den modell som vi använder än idag. Dessutom var det den idag mycket kände ingenjören S A Andrée som godkände patentet. Fem år senare hade han förresten med sig en skiftnyckel i mässing för att inte störa kompassen på resan till Nordpolen, men den resan gick ju inte så bra ändå.
Johansson var verksam vid Munktells mekaniska verkstad, men han lämnade den redan 1886 för att öppna eget, Enköpings mekaniska verkstad. Han lyckades få patent på 118 olika produkter och är därmed en av de stora inom patentvärlden i Sverige. Han började i rätt tid för det var inte förrän 1884 som Patentverket uppstod och det blev bättre ordning på patenten i Sverige.
Han tillverkade ett tröskverk som kunde drivas av ånga som hade det något ovanliga namnet klövernötningsmaskin eftersom den användes för att nöta ner klöver. De idag mest kända uppfinningarna är nog sockertången, Triplexlampan som var ledad och utdragbar, designad för industrianvändning och som numera produceras igen, samt fläktar av olika typer.
Försäljningsframgångarna var omedelbara när företaget B A Hjorth & Co. 1892 började sälja produkterna runt hela världen. Det var också då som namnet på produkterna från Enköpings mekaniska verkstad döptes om till Bahco efter B A Hjorth § Co. Dessutom började de sälja primusköket. 1899 byggdes den första fabriken och efter första världskriget tog tillverkningen av motordrivna fordon fart på allvar och med den försäljningen av skiftnycklar. AB Enköpings verkstäder blev den största tillverkaren utanför USA. Bahco hade ett enastående sortiment och gav ut en katalog med hela 800 sidor.
1954 bytte även företaget namn till Bahco. Idag återfinns Bahco Verktyg i SNA Europe.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Skogs- och trävaruindustri
Under 1600-talet blev landets viktigaste exporttillgång skogsbruket. Från skogen utvanns tjära och beck (en restprodukt vid framställning av tjära) som var mycket efterfrågade exportvaror. De användes för impregnering av trä och rep och för tätning av främst skepp. Sverige var dominerande i Europa på just denna handel. En annan framgångsrik exportprodukt var pottaska som användes till glasframställning, men även som ingrediens i tvål (genom kokning) och krut. Pottaska är en produkt man får vid förbränning av lövträd och kallas i sin första form också för lut som sedan förädlas till pottaska.
Även under 1700-talet fortsatte tjäran att vara en av de största exportprodukterna med 8‑10 % av det totala exportvärdet, men under perioden 1740–1760 infördes finbladiga sågar från Holland och det skulle innebära en ny möjlighet till export av trävaror. 1744 togs det första finbladiga sågverket som drevs av vattenkraft i bruk i Kramfors. Samtidigt blev det fritt fram att flotta i våra älvar och det tillsammans innebar att en ny industri kom att födas, trävaruindustrin, och den skulle få stor betydelse även i exportsammanhang.
Under 1800-talet utvecklades mer avancerade sågar med flera blad och man fick ett nytt alternativ för att skapa kraft förutom vatten, nämligen genom ångmaskiner. De kom att finnas både som stationära och som mobila och då kallades de lokomobiler. Detta innebar att man kunde placera sågarna oberoende av vattenkraft och dessutom flytta lokomobilerna mellan olika platser. Man införde även så kallad remdrift som enkelt uttryckt handlar om att via remmar överföra kraften från kraftkällan till maskinerna.
Den första ångsågen byggdes i Tunadal utanför Sundsvall 1849. Det var början till mycket goda tider för virkesförsäljning och ett antal sågerier uppfördes längs Norrlandskusten. Vid denna tid började man också att rensa älvarna så att flottningen kunde komma igång på allvar. Trävaruexporten femfaldigades och det välkända uttrycket ” Och hela hamnen som en spegel låg Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg” myntades av Elias Sehlstedt. Samtidigt fortsatte man att hugga ner träden i skogen. Det var först 1860 som den första sågen, som kallades stocksåg kom i bruk. Det var en såg för två personer och var så mycket effektivare än yxorna att det snart hade ersatt dem som metod för att fälla träd.
Inom träindustrin steg alltså mängden av sågade trävaror kraftigt, från 450 000 m3 1850 till 2 500 000 m3 1875. Mängden blev sedan mer eller mindre konstant, men mer bearbetade varor utvecklades istället. Nya metoder att framställa pappersmassa från skogen gjorde att tillverkningen av pappersmassa även ökade kraftigt. De första sulfitfabrikerna anlades på 1870-talet i Småland och skulle följas av många fler. 1900 stod Kvarnsvedens (namnet kom 1909) pappersbruk i Borlänge, som var det första riktigt stora pappersbruket, klart. Intressant nog hade samma bolag, fast det hette Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag då, byggt utställningshallen i järn till Stockholmsutställningen 1897 och nu hade man monterat ner den och satt upp den i Borlänge. Sverige blev därmed snart en storexportör av papper och pappersmassa.
Industrialiseringen i Sverige anses ha börjat på allvar 1850 och det medförde att en mängd företag bildades, men det skulle dröja innan produkter från verkstadsindustrin konkurrerade med trävaruindustrin. 1913 stod verkstadsprodukter för 8 %, jordbruksprodukter för 12 %, gruvprodukter för 17 % och trävaror för 38 % av den totala exporten.
Inom skogsindustrin hände det inte mycket i form av tekniska nyheter i början av 1900-talet. Däremot började man tänka på uthållig avkastning, något som låter bekant även i våra dagar, fast idag finns det mer skog i Sverige än någonsin tidigare.
Skogsarbetarna levde ett hårt liv och bodde i erbarmliga provisoriska trähus. 1920 kom dock en lag som ledde till vissa förbättringar vad avsåg boendet för skogsarbetarna, men det dröjde till 1938 innan lagen var tillräckligt tydlig för att verkligen skapa förbättringar.
Sågning och huggning var fortfarande de enda arbetsmetoderna. Det fanns visserligen motorsågar, men de var så tunga att de aldrig kom till användning. Det var först i slutet av 1950-talet som de blev tillräckligt lätta för att kunna användas. Motorsågen under 1960-talet användes till att fälla träden och yxan för att kvista stammarna. Transporterna under 1950-talet sköttes till 80 % av hästar och med flottning. 1955 var kulmen då det flottades ca 170 miljoner stockar. Som en jämförelse var flottningsvägarna dubbelt så långa som det totala järnvägsnätet 1960, men de skulle minska med 90 % till 1970. Under 1960-talet slutade man alltmer med flottning och började använda lastbil istället, men 1975 flottades fortfarande ca 21 miljoner stockar.
Därefter dröjde det till 1980-talet innan skogsmaskiner kom som kunde göra allt arbete. De kallas idag för skördare. Sågverksindustrin utvecklades ganska långsamt och mycket av arbetet var manuellt, men 1929 dök en del nya produkter upp, träfiberskivor, masonit och plywood, som skulle få mycket stor betydelse för små snickerier och inom byggnadsindustrin.
Inom massaindustrin skedde ovanligt lite teknisk förnyelse. I stort sett var det bara storleken och hastigheten som ändrades. Däremot ökade mängden beroende på den ökande efterfrågan och tillverkningskapaciteten steg kraftigt. En ny produkt började också att tillverkas under namnet konstsilke eller viskos, alltså ett tyg framställt av pappersmassa. Sverige blev faktiskt ledande tillverkare i Europa av konstsilkesmassa och tillverkar fortfarande mycket viskos.
Under 1930-talet blev pappersmassan den främsta exportartikeln, trävaror den tredje och papper den fjärde. Tillsammans svarade skogsnäringen för 40 % av exporten som inte var mycket mer än tidigare, men det faktum att pappersmassan var störst medförde högre priser än obehandlat trä.
Det kom att finnas en mängd olika produkter som utvanns från skogen. Bland dem kan nämnas sulfitsprit, inte att förväxlas med träsprit. Sulfitsprit var en tysk uppfinning och gick ut på att ett ton färdig pappersmassa av gran kunde omvandlas till 75 liter 90 % etanol, alltså nästan ren sprit. Den kunde också användas för att framställa ättika och för att förbrännas. Den började tillverkas 1919 och fanns på marknaden några decennier framåt.
Runt 1950-talet började man framställa celluloid. Den användes till lack samt för att göra tallolja. Just tallolja är tydligen fortfarande en populär produkt. Denna beskrivning kan man hitta på nätet 2015:
”De positiva hälsoeffekterna av tallolja tillskrivs som antibakteriella, smärtstillande, urindrivande, energigivande, antiseptisk, och med aromatiska egenskaper. Dessutom är såpa basisk vilket bidrar till detoxeffekten.”
Dessutom framställde man formalin för tillverkning av konsthartser/plaster och terpentin. 1900-talet innebar alltså att skogens användningsområden ökade väsentligt.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Skolan, läskunnighet, skrivkunnighet
I Sverige hände det intressanta att under tiden 1527–1600 så blev den rådande katolicismen omvandlad till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan och svenskarna blev protestanter. Inom protestantismen ville man att folket skulle kunna läsa bibeln och när Gustav Vasa 1541 gav ut en tryckt bibel på svenska blev det ett starkt skäl till att folk i allmänhet skulle lära sig att läsa. Bibeln fick också till följd att man nu för första gången hade ett gemensamt språk i Sverige och att alla kunde göra sig förstådda med varandra åtminstone skriftligt.
Under senare delen av 1800-talet anser man att läskunnigheten var på minst 90 % av hela befolkningen, vilket troligen var överlägset mest i världen. Under hela 1800-talet skulle katekesen vara obligatorisk och i många fall mer eller mindre den enda boken vid sidan av psalmboken och bibeln. Den första ickereligiösa boken som användes var ”Läsebok för folkskolan” som gavs ut första gången 1868 och sedan i reviderade varianter ända fram till 1950-talet.
Skrivkunnigheten var fortfarande betydligt sämre, men nu hade man infört så kallade sandbänkar i skolan som användes för att träna skrivning. Pennor var för dyra att använda för att inte tala om papper. Man använde även griffeltavla och krita och suddade med hartass enligt Sollentunas skolmuseum.
Det var i början av 1800-talet som många socknar började med skolundervisning och byggde skolor med anställda lärare. Eftersom det företrädesvis var präster som var lärare fick yrket hög status. Prästerna var ju det andra ståndet efter adeln.
Undervisningen bedrevs till stor del enligt Lancastermetoden som innebar att de äldre eleverna var med och undervisade de yngre för att minska på kostnaderna. Först 1842 kom beslutet om allmän folkundervisning som egentligen innebar att även fattiga hade rätt till skolundervisning, men det innebar inte att de mer bemedlade (rika) barnen gick i en sådan skola. De undervisades antingen hemma eller gick på en privatskola innan det var dags för läroverksstudier. Hade man bara gått folkskolan kom man inte in på läroverken. 1894 kom det första beslutet om att folkskolans tredje årskurs skulle vara tillräckligt för att kunna fortsätta studierna på läroverken.
Det fanns inte några tekniska hjälpmedel alls om man inte räknar abakusen som ett sådant. En abakus är en kulram som använts sedan urminnes tider för att räkna. Man skulle kunna tro att de hade räknestickor också, särskilt eftersom de ska ha uppfunnits redan under 1600-talet, men så var inte fallet. Inte nog med att räknestickor skulle ha ansetts alldeles för dyra för att köpas in. Det stred även emot principen att alla skulle lära sig grunderna i matematiken och då fick man inte ta genvägar via räknestickor. Just när det gäller räknestickan och dess användning kan man nog undra över om det verkligen fanns räknestickor i större omfattning före 1960-talet. Skälet till det är bland annat att man kan hitta science fiction-tidningar från 1950-talet som visade upp räknestickor på sina omslagssidor. Exempelvis kan man se det på omslaget på aprilnumret från 1951 av ”Astounding Science Fiction” som var en stor amerikansk tidning. Räknestickan var alltså science fiction under 1950-talet!
Tittar man på kursplaner tycks det klart att räknestickor fanns i högre matematisk eller teknisk utbildning kanske redan på 1800-talet. I realskolan blev det inte allmänt förrän på 1960-talet eller sent 1950-tal. Från 1965 är det däremot ett tydligt krav att eleverna ska kunna använda de grundläggande funktionerna som räknestickor har.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Skomakare skotillverkning
Tillverkningen under 1800-talet av mer avancerade skor än träskor gjordes av skomakarna som fanns i nästan alla socknar och förstås i städerna. Skomakarna var med i skrån som alla andra hantverkare och därigenom skyddade från konkurrens. Byskomakaren besökte gårdarna som ingick i byn. Vanligen stannade han tills alla på gården fått ett årsbehov av skor tillgodosett.
När lagen om näringsfrihet hade kommit 1864 fanns det möjlighet att öppna egna skomakerier och det dröjde inte så många år innan den första skofabriken öppnades 1873 i Vänersborg av Anders Fredrik Carlsson. Företaget kunde redan 1889 producera 700 par skor om dagen. Driften var industrialiserad genom importerade skomaskiner och hela 170 personer arbetade där. Inte nog med det, man installerade också elektriskt ljus i lokalerna samma år. Då var det båglampor som gällde. Annars blev Närke det område i landet där flest skoindustrier startades. Den första där var Örebro skofabrik som startade sin verksamhet 1895. Samma år startade Anton Johanssons skofabrik i Åbytorp i Kumla och följande år kom fler efter. Från 1930–55 fanns det upp till 140 skofabriker i Kumla, eller kanske snarare skotillverkare. Ett riktigt eldorado med andra ord.
Det finns ett häfte med text och bilder från 1850 som beskriver och visar bilder på olika yrken. Häftet heter ”Den nyttige bilderboken eller vandringen genom verkstäderna”. I den får man veta att skomakarens verktyg består av pryl, syl, kniptång, hammare, spännrem, becktråd, borst, putsträ, tillskärarebräde, läster och stöfvelblock etc.
Konsten att tillverka en sko börjar med lästen, det vill säga den form som ska efterlikna foten. Vanligen tillverkas den i trä och används sedan för att skära till det skinn som ska användas med hjälp av verktygen som nämns ovan. Under 1850-talet var allt arbete förstås manuellt och man hade inte heller börjat använda symaskiner. Det är en aning oklart när så skedde, men troligen parallellt med symaskinen för textilsömnad, vilket innebär att den började användas runt 1860–1880 i Sverige. Det finns också en manual för original-patent-elastique-symaskiner som såldes av J. A. Nyström 1881 digitalt hos Kungliga biblioteket. Från innehållet i den kan man dra slutsatsen att maskinen var ganska ny.
Sedan skulle det inte dröja länge innan skomaskiner blev mer allmänna. Det fanns visserligen redan i mitten av 1860-talet en konstruktion av en amerikan som hette Lyman Reed Blake, men det var troligen först när sonen till uppfinnaren av vulkaniserat gummi Charles Goodyear jr. 1876 kom med sin modell som dessa blev tillgängliga i Sverige. Berättelsen om hur det gick till finns att läsa på www.shoegazing.se.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Skrivdon, pennor
För att skriva förr använde man en fjäderpenna. Det är som det låter en fjäder som härdats för att bli hård. För att skriva doppade man den i bläck. Fjäderpennor hade funnits sedan 300-talet f. Kr. Visserligen fanns det redan under 1600-talet blyertspennor och därefter stålpennor under 1700-talet, men ingen av dem kom till Sverige i någon volym att tala om. Nu var det visserligen inte alla som kunde skriva, men det stora flertalet av svenskarna kunde faktiskt läsa, vilket i ett internationellt perspektiv var mycket ovanligt. Det berodde på att klockaren i församlingen redan i slutet av 1600-talet fick till uppgift att lära barnen, i första hand, att läsa, och att det faktiskt fanns skolor i de flesta områden i Sverige samt att bibeln var översatt till svenska.
Reservoarpennor
Fram till senare delen av 1800-talet använde man stålpennor som doppades i bläck för att sedan användas för att skriva på papper. Eftersom det var svårt att få lämplig mängd bläck behövde man använda så kallade läskpapper för att suga upp det bläck som inte sögs upp av pappret. Skrivarna hade också särskilda manschetter runt handlederna för att inte få bläck på sina kläder. Kort sagt, det var ganska kladdigt att skriva med bläck. Lösningen kom när man lyckades göra en penna som dels kunde innehålla själva bläcket och också portionera ut det i lämplig omfattning, reservoarpennan var född och företaget Waterman i USA började masstillverkning 1880.
Kulspetspennor
Det fanns dock många nackdelar även med reservoarpennan och man försökte hitta på en bättre lösning. Den förste som lyckades var ungraren László Bíró som tog sitt första patent 1938 på vad han kallade en kulspetspenna. Den fungerade dock enbart om man höll den vertikalt. 1943 hade han uppfunnit en bättre variant som fungerade även lutande och som hade bättre bläck. Han startade industriell produktion och fick en stororder från RAF, engelska flygvapnet, ganska omgående eftersom de upptäckt att pennan fungerade även i flygplan på hög höjd. Ordern var på 30 000 enheter vilket i sig pekar på vilken omfattning luftkriget hade. Kostnaden per styck var hisnande 7 £, som är cirka 1 600 kr idag. Dessvärre lyckades han inte fortsätta tillverkningen och hans patent blev uppköpt av det franska företaget BIC som lanserade en variant för konsumentmarknaden 1950. Sedan dess har de faktiskt sålt mer än 100 miljarder pennor.
I Göteborg startade företaget Ballograf redan 1947 med bakgrund i kontorsvaror och med avsikt att tillverka och sälja kulspetspennor. Företaget blev framgångsrikt och lyckades också med några viktiga förbättringar varav ljusäkta bläck, som kom 1956, var viktigast. Fram till nu var det inte tillåtet i formella sammanhang att skriva med bläck som inte var beständigt och det uteslöt stora delar av den juridiska och offentliga dokumentationen, men nu ökade tillverkningen kraftigt och det är säkert många som sett pennorna med texten ”Tillhör Statsverket” på sidan, som ett bevis på att pennan var godkänd.
Nu var inte företaget svenskt så länge för redan 1959 köpte BIC det, men behöll tillverkning och försäljning i Mölndal dit företaget hade flyttat. 2004 sålde dock BIC både tillverkningen och namnet till Nordenchefen och därmed fanns det ånyo en svensk penntillverkare.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Skrivmaskiner
De första försöken att tillverka en skrivmaskin lär ha gjorts så tidigt som 1714 av engelsmannen Henry Mill och det ska sedan ha resulterat i uttrycket paper mill vilket ju faktiskt blir papperskvarn på svenska och betyder byråkrati. Oavsett blev det ingen produktion av hans maskin. Under följande år gjordes många försök att få till en fungerande skrivmaskin i form av små ”pinnar” med bokstäver på undersidan som trycktes ned mot pappret. Det kom också ganska snart bollvarianter med samma princip och då vred man på bollen för att få fram rätt bokstav.
Den första fungerande skrivmaskinen anses vara den variant som den danske prästen Rasmus Hansen tillverkade 1870 på institutionen för dövstumma som han arbetade på. Han kallade den skrivkula och det ser den ut för också. Det är en halvsfärisk konstruktion som ser ut som en nåldyna fast med smala bultar istället för nålar och gjord i mässing. Den anses också vara den snyggaste och den dyraste på antikmarknaden. 2002 såldes en sådan på auktion för 120 000 euro. Just en sådan dök upp i ett program med Leif G W Persson utan att någon förstod dess värde förrän experter från Antikrundan hörde av sig.
Hansens skrivkula var mycket avancerad för sin tid och hade pappersmatning och vagnretur för ny rad. Vagnretur har ju idag blivit enter. Den hade till och med en elektromagnet som styrde funktioner i skrivkulan.
Mest intressant är kanske att utvecklingen vid den här tiden var inriktad på att hjälpa stumma att kommunicera, inte att ersätta skrivarna (personerna som skrev) som fanns vid de flesta verksamheter.
Hansens skrivmaskiner såldes i ett litet antal, men till stora delar av världen, och när så den industriella tillverkningen av Sholes och Gliddens skrivmaskin startade 1874 i vapenfirman Remingtons lokaler, som redan tillverkade symaskiner, blev volymen mellan 1874 och 1878 runt 5 000. Deras skrivmaskiner liknade symaskinerna, samma bord, samma dekorationer. Man skulle kunna tro att avsikten var att sälja skrivmaskinerna till kvinnor. Nu fanns också för första gången ett tangentbord och även en huv som sedan skulle bli standard över hela världen. Det var också Sholes som introducerade qwerty-tangentbordet.
Den populära uppfattningen om varför tangenterna inte satt i bokstavsordning, nämligen att man skrev så fort att tangenterna fastnade i varandra, är idag ifrågasatt och i Smithsonian.com-numret den 3 maj 2013 sägs att det finns två troliga orsaker till att det blev qwerty. Den ena är att tangentbordet från början var alfabetiskt och att det ändrades för att telegrafisterna ansåg att det skulle vara snabbare att skriva med qwerty. Den andra är att man helt enkelt vill låsa in användarna i sitt eget system. Hade en maskinskriverska, som säkert kunde vara en man, lärt sig skriva på en Remington med qwerty bytte man ogärna bort den för något annat märke, och det är väl inte otänkbart. Apple har ju med stor framgång använt detta koncept och flera andra företag också.
Remington hävdade att man i slutet av 1880-talet hade sålt 100 000 skrivmaskiner. Noterbart är att texten skrevs på baksidan av pappret så att man inte kunde se vad man skrev.
Redan 1890 hade det svenska klockföretaget Halda börjat med att tillverka skrivmaskiner. Det var först 1895 som någon uppfann en skrivmaskin då man kunde se vad man skrev och en sådan såldes av Halda just 1895 enligt Teknisk Tidskrift från 1941, Industriell ekonomi och organisation. Det kan ha varit så, men vad gäller Remington så införde man inte dessa skrivmaskiner förrän 1908.
Från 1880 skapades ett större antal olika skrivmaskiner och marknaden ökade allt eftersom maskinerna blev billigare.
Från 1900 börjar det bli riktigt rörigt vad avser skrivmaskinsutvecklingen, fast egentligen började det redan 1895 då det påstås att det svenska företaget Halda började tillverka och sälja en modell som hette Underwood och att den blev den största konkurrenten till Remington. Fast Underwood var ett amerikanskt företag som 1900 tillverkade den första modellen som skulle bli framgångsrik, enligt amerikanska Wikipedia. Underwood hade dessutom varit underleverantör till Remington tidigare. Man kan kanske anta att Halda tillverkade Underwoods maskiner antingen som kopior eller på licens. Teknisk Tidskrift 1941, Industriell ekonomi, skriver inget om Underwood, men å andra sidan skriver den heller inget om vad den första modellen hette.
I alla fall ansåg Teknisk Tidskrift 1941 att framgången var stor för Halda från 1914 både inom Sverige och utomlands och det är ju ingen tvekan om att det fanns och fortfarande finns många Halda skrivmaskiner i Sverige. 1938 övertogs företaget av AB Åtvidabergs Industrier, sedermera Facit för att därefter säljas vidare, men själva tillverkningen av skrivmaskiner i Sverige upphörde 1993.
Under 1930-talet hade det blivit allmänt med skrivmaskiner på kontoren och det blev ett nästan enbart kvinnligt yrke, precis som telefonistens. Troligen fanns det runt 50 000 skrivmaskiner i Sverige då och det skulle tiodubblas fram till mitten av 1960-talet. Just under 1960-talet började det bli vanligt med elektriska skrivmaskiner. Ungefär var tredje som såldes var elektrisk, men de var för dyra för att ha hemma.
Utvecklingen till elektriska skrivmaskiner startade redan i början av 1900-talet, men ett viktigt datum är 1941 då IBM presenterade den första elektriska skrivmaskinen med proportionellt avstånd mellan typerna/bokstäverna på samma sätt som tryckeriernas maskiner arbetade. För första gången blev nu ett brev från en skrivmaskin lika snyggt som ett tryckt. Nu var förstås de här maskinerna för dyrbara för att köpas allmänt och det var först 1961 då IBM lanserade sin smått revolutionerande skrivkula som det skulle bli volym i försäljningen. Skrivkulan var förvånansvärt lik den modell som Hansen gjorde 1870.
Under 1960-talet kom möjlighet att lagra dokumenten på band och under 1970-talet på magnetkort/minneskort. Det var dock inte frågan om disketter eftersom de inte var tillgängliga ännu, utan det handlade om mycket dyrare lösningar.
Något som kanske inte verkar så viktigt, men faktiskt var det, var introduktionen av korrigeringsband. Det var ett stort problem att skriva fel. Fram till mitten av 1950-talet fanns inget annat att göra än att skriva om texten på ett nytt papper. Det var då en amerikanska vid namn Betty Graham skapade en vit färg som kunde målas över felet på pappret. Detta var förstås enklare, men risken fanns hela tiden att färgen skulle lossna. Den produkten kom att kallas Liquid paper och började säljas 1956 i USA.
Några år senare gjorde någon i Västtyskland en vitfärgad pappersbit som man kunde lägga över den bokstav som skulle korrigeras och sedan slå på tangenten igen så att bokstaven blev vit. Det förutsatte förstås att man lyckades placera tangenten på precis samma ställe som där den slog mot pappret första gången och det var inte lätt. Namnet på det företag som uppfann denna metod blev Tipp-ex, ett namn som säkert många känner igen. 1965 hade Tipp-ex i Västtyskland troligen köpt Liquid paper från Betty Graham för från det året såldes produkten under namnet Tipp-Ex också.
Därefter kom det inbyggda korrigeringsbandet som innebar att om man skrev fel, var det bara att backa till felet och trycka på en korrigeringstangent. Den var verkligen efterlängtad av maskinskriverskorna.
I Sollentuna kommun är noterat att de första eldrivna skrivmaskinerna kom 1954, och det är inte otänkbart att de var producerade av IBM i Vällingby. Produktionen där lades ner 1961. Det dröjde till 1970-talet innan de flesta verksamheter köpte elskrivmaskiner och de som hade möjlighet köpte IBM Selectric. Privat var det fortfarande manuellt som gällde.
Därefter kom maskiner med en liten LCD-skärm och minnen. I slutet av 1970-talet hade mikrodatorerna blivit så billiga att man började bygga vad som då kallades ord- och textbehandlingssystem (OTB). Det var helt enkelt en dator med ett program för ordbehandling och en högkvalitativ så kallad skönskrivare (daisy wheel) kopplad till den. Den mest kända OTB-produkten kom i början av 1980 och var Displaywriter från IBM. Philips och framför allt Wang var också stora. Wang var tidigast på marknaden. Den här teknikutvecklingen med särskilda mikrodatorer för ordbehandling blev sällsynt kort eftersom det just i början av 1980-talet kom generella mikrodatorer. IBM släppte sin persondator i Sverige 1983 och därmed ville ju kunderna ha även ordbehandling i sin dator, inte i en separat maskin.
De följande åren började man alltså byta ut skrivmaskiner mot persondatorer, men det var ingen snabb förändring. Det skulle dröja till mitten av 1990-talet innan de flesta hade gått över till PC med en kopplad skrivare.
Intressant att notera är att man inte införde obligatorisk maskinskrivning i skolan, just när det borde varit uppenbart att alla i framtiden skulle behöva kunna skriva snabbt på ett tangentbord. Lika intressant är att sedan mitten av 1980-talet då de flesta hade ett tangentbord kopplat till en dator så handlade utbildningen enbart om att lära sig om datorer, trots att de flesta genom att skriva snabbare skulle ha kunnat öka sin produktivitet med 10–15 %.
De sista tillverkarna av skrivmaskiner lär ha försvunnit 2011.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 