Spisar gjutjärn, ved, gas, el
Gjutjärnsspisen/vedspisen
Det anses att en manufakturist Sjöberg som 1831 fick patent på en sluten spis i gjutjärn var först i Sverige med att tillverka en gjutjärnsspis eller som den också kallas vedspis. Det blev sedan bland annat Samuel Owens Verkstad som tillverkade dem. Därefter följde både Motala verkstad och Bolinder AB efter. Fast det var först när Huskvarna 1885 började tillverka en förbättrad variant av spisen som man kan tala om en fullt fungerande och effektiv spis. Under 1890-talet såldes trots det bara mellan 10 000 och 15 000 spisar per år, vilket i sammanhanget inte var mycket, och det skulle dröja flera decennier innan den började bli allmän i bostäderna.
Gjutjärnsspisen var närmast en revolution vad gäller uppvärmning och matlagning. Den avgav mindre rök, var snålare på bränsle, höll värmen längre genom att värmen lagrades i gjutjärnet och den kunde också kompletteras med en varmvattenberedare. Dessutom blev matlagningen mycket enklare genom att ugnen nu också hade introducerats och att det fanns plattor som var utmärkta att koka och steka på och det gick mycket fortare, fast man var ju tvungen att köpa nya pannor och kastruller utan ben. En annan nackdel var att det blev mörkare så man fick ordna ljus på annat sätt och det var inte så billigt.
I och med att gasverk byggdes upp i början av 1900-talet som var avsedda för att tillhandahålla lysgas för gatubelysningen blev det snart uppenbart att man också skulle kunna använda gasen till spisar, och så är fallet i många städer även idag.
Gasspisen
Den mest kända svenska spisen efter Husqvarna torde vara Aga-spisen som uppfanns av Gustaf Dahlén och introducerades 1929. Bakgrunden ska ha varit att Gustaf Dalén, som blivit blind vid en olycka med acetylengas, brände sig på en vedspis, och därför bestämde sig för att göra en spis som man inte skulle kunna bränna sig på. Från början var den anpassad för att eldas med koks och hade den unika fördelen jämfört med en vedspis att den brann dygnet runt, dels eftersom koks är ett mycket effektivt sätt att lagra energi på, dels för att konstruktionen var speciellt anpassad för att behålla värmen. Därför räckte det med att fylla på den en gång per dag, vanligen på morgonen. Den var dessvärre inte billig och det var därför enbart de mer välbärgade som hade råd att köpa den. Ganska snart fanns den också i en gasvariant som sedan dess har blivit dess signum och är än idag. I England är det fortfarande så att den anses vara den bästa spisen, men i Sverige har den fört en tynande tillvaro. Husqvarna lyckades däremot att ta stora marknadsandelar, vilket inte är så förvånande eftersom de redan dominerade försäljningen av vedspisar.
Elspisen
Elspisen kom till Sverige något senare. Den introducerades 1923, men sålde inga volymer förrän under 1950-talet. 1955 hade ca 40 % av hushållen elspis och då främst för användning på landet och i villor eftersom det fanns gas i städerna som passade bättre genom att infrastrukturen redan var utbyggd. På landet gick man alltså direkt från vedspisar till elspisar. 1960 anses som det år då de flesta hade en elspis eller gasspis.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Strykjärn
Det är svårt att veta hur länge man använt någon form av värme för att släta ut tyger eller skapa veck, men det finns tecken som tyder på att det användes för Kristi födelse i Kina. Eftersom siden var det dominerande tyget bland överklassen är det dock tveksamt om man använde värme till siden, såvida det inte var för att skapa veck.
Man tror att det användes metallbehållare som fylldes med stenkol eller träkol. Det skulle dock dröja länge innan det blev populärt i Europa och då var det i samband med industrialisering i England runt 1750 och upptäckten av att stenkol fanns i överflöd överallt. Man hade visserligen redan tidigare förstått att man kunde elda stenkol, men det var först nu som det blev av någon omfattning.
Det fanns också en variant med ett så kallat lod, som var en uttagbar del av strykjärnet som man värmde upp över elden. Fördelen med den var dels att det inte gjorde något om den blev sotig eftersom man stoppade in den i strykjärnet. Värmde man ett solitt strykjärn över elden blev ju det sotigt och gick inte att använda för strykning utan rengöring först.
De första strykjärnen på 1700-talet var alltså ihåliga och det skulle egentligen dröja tills vedspisen slog igenom runt 1850-talet som de homogena strykjärnen som var gjorda helt i järn slog igenom. Orsaken var förstås att dessa var enkla att värma upp genom att placera dem på en vedspis. Det fanns även smarta varianter av vedspisar med särskilda hyllor längs skorstenen för att ställa strykjärnen på.
Under senare delen av 1800-talet kom också andra uppvärmningsmetoder till att användas som till exempel olika varianter av sprit och olja.
Gemensamt för alla varianterna var att man inte kunde ställa dem i från sig eftersom hela strykjärnet var uppvärmt. Av den anledning kom det att tillverkas strykjärnshållare.
Under 1930-talet började elektriska strykjärn att bli tillgängliga. De ska vara de elektriska apparater som först blev vanliga i de svenska hushållen. Det kan man förstå eftersom ett strykjärn rimligen var betydligt billigare än till exempel en dammsugare. Däremot kan det förefalla en aning förvånande att det var många som var intresserade av att stryka sina kläder. Naturligtvis var övre borgarklassen det eftersom den dels hade fina kläder, dels anställda som skötte sådana saker, men hur var det med arbetarna och bönderna? Det är svårt att hitta någon svensk statistik om hur vanligt det var med elstrykjärn, men troligen var det bara överklassen som hade det inledningsvis. Det krävdes ju dessutom ström som många inte hade på 1930-talet.
På den här tiden fanns inga egentliga vägguttag för ström. Däremot fanns det ett uttag för att skruva i en glödlampa. Det enda sättet då för att få ström var då genom att koppla in sig på det glömlampsuttaget och därför uppfann man en omkopplare som kunde skruvas fast och som sedan avgav ström till det elektriska strykjärnet. Det fanns också en mängd olika varianter på hur man kunde använda strykjärnet till annat, till exempel fanns det en variant som hade utfällbara fötter så att man kunde vända på den och använda strykjärnet som en kokplatta.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Symaskiner
Tillverkning av symaskiner för privatbruk kom igång runt 1850 genom Isaac Singer i USA och blev en stor succé. Singer var också först med att införa avbetalningar, vilket gjorde att många fler kunde köpa en symaskin och det fanns också stor efterfrågan på deras syarbete inte bara lokalt utan från diverse fabriker. Därför gjordes flera försök för att starta svensk tillverkning bland annat i Mora, men det var inte förrän Husqvarna Vapenfabrik klev in 1872 som det fanns förutsättningar för en stor industri.
Den första modellen som hette Nordstjärnan, blev en stor besvikelse och Husqvarna fick istället försöka kopiera Singers maskiner. Framgången skulle faktiskt dröja till 1883 då man presenterade modellen Freja för hemmabruk som kunde sy raka sömmar och den såldes sedan i olika varianter i nästan 40 år.
Husqvarna införde ett system med avbetalningar som liknade det som konkurrenten Singer hade infört tidigare. De använde ambulerande säljare, men etablerade också försäljningskontor i alla större städer. Det kunde alltså hända att fruarna arbetade hemma i det enda rummet som fanns att tillgå på den tiden. Rummet blev alltså kök, vardagsrum, arbetsrum och sovrum.
Med symaskinen följde att hemsömnad nu kunde expandera och blev en viktig inkomstkälla, främst i områdena kring Borås och Norrköping.
Husqvarna visar på sin hemsida all utveckling som skett från den första symaskinen till i dag och genom att branschen i övrigt utvecklades på liknande sätt får man överblick över hur utvecklingen var som helhet för symaskinerna.
Symaskinen drevs fram till 1920-talet med trampor och först därefter med el från 1934. Den modellen från Husqvarna blev snabbt en succé och såldes i över en miljon exemplar. Zig Zag-modellen kom 1947.
Från 1961 fanns modellen Husqvarna 2000 och den hade färgkodade inställningar och automatisk matning. 1972 kunde man också presentera den första modellen som inte behövde smörjas och det var en stor fördel eftersom det var ganska lätt att olja ner tyget med de gamla modellerna. Redan 1979 kom det symaskiner med en mikrodator för att styra sömnaden. 1989 kom LCD-skärmen som visade sömmen. 1998 kunde man spara mönster på en diskett för senare användning. 2004 kom pekskärmar och USB-portar.
Publicerad med medgivande av Anders Angervall, http://andersangervall.se/nostalgi
Telefoner, telefoni
De tidiga telefonerna fungerade så att man hade ett membran som man talade in i så att det började svänga på grund av ljudvågorna. Detta i sin tur påverkade en elektromagnet som skapade elektricitet som gick genom ledningen och träffade sedan motsvarande komponenter i den mottagande delen. Här har vi alltså ett exempel på hur upptäckten av elektricitet leder till helt oanade användningsområden.
Den person som egentligen uppfann telefonen var tysken Philipp Reis som tillverkade en fullt fungerande telefonapparat 1861 och dessutom demonstrerade den 1863 på fysikaliska föreningen i Frankfurt am Main. Han lyckades dessvärre inte skapa något egentligt intresse för telefoner trots många försök. Tiden var helt enkelt inte redo för telefoner än.
När så en modell av telefonen patenterades av Alexander Graham Bell 1876, och eftersom Bell var en ovanligt driftig affärsman som också hade infrastrukturen färdig, gick det väldigt snabbt att bygga upp en fungerande telefoni. Redan 1877 började man sälja telefoner i Sverige. Första gången någon ringde i Sverige lär ha varit i augusti 1877 och samtalet gick mellan Grand Hotel och en Telegrafstation i Stockholm.
Henrik Tore Cedergren var förresten en av de första som köpte telefon, eller rättare sagt två telefoner, för att kunna ringa mellan sin butik och sin bostad. Ännu fanns inget telefonnät. Det skulle börja byggas först 1880 genom Bells bolag med just Henrik Tore Cedergren som VD. I den första telefonkatalogen fanns 121 abonnenter varav Aftonbladet var en och Slottet en annan, men mest var det lokala firmor som var med. Märkligt nog var inte Cedergren med som personlig abonnent. 1880 kostade det motsvarande en halv årslön för en arbetare att ha ett abonnemang, men det skulle snart ändras.
Myndigheterna såg inte möjligheterna med telefoner och fortsatte att betrakta dem som ett lokalt verktyg att användas mellan två parter. Det i sin tur gav möjlighet för det privata företaget Stockholm Bell Telefonaktiebolag att expandera. 1883 lämnade VD:n Cedergren Bell och bildade ett nytt helsvenskt företag, Stockholms Allmänna Teleaktiebolag. De båda bolagen konkurrerade med varandra via priset vilket ökade försäljningen drastiskt och fick till följd att Stockholm 1885 ansågs vara världens telefontätaste stad med minst 5 000 apparater.
Inledningsvis var det inte möjligt att ringa långdistanstelefonsamtal (rikssamtal), men från 1888 hade det blivit möjligt och Telegrafverket som tidigare varit ointresserat försökte nu på alla vis få kontroll över telenätet och lyckades också med det eftersom de privata telefonbolagen var intresserade av att kunna ta del av de utbyggnader som gjordes genom Telegrafverket. Intresset från allmänheten var omgående mycket stort och överbelastning av nätet blev ett problem redan vid starten.
1889 fanns det 20 000 telefoner i Sverige totalt och marknaden skulle explodera år 1900.
Lars-Magnus Ericsson är ju den person som de flesta svenskar kopplar till telefonens införande i Sverige, men han hade inledningsvis inget att göra med telefoner, även om det finns en berättelse om att han som 17-åring gjort en kopia av en telefon, troligen den som tysken Reis byggt 1861. Så småningom blev han anställd på ett företag som reparerade telegrafer, Öller & Co. Efter en längre studieresa i bland annat Tyskland lämnade han företaget och startade tillsammans med en kollega en liten verkstad i Stockholm 1876, samma år som Bell tog patent på telefonen. 1878 gjorde han sin första telefon som baserades på Bells standardtelefon. Av någon anledning hade Bell inte sökt patent på sin uppfinning i Sverige, så det fanns inga legala hinder för att kopiera Bells telefon. Så småningom förbättrade han Bells telefon och sålde allt fler. Föga känt är att hans hustru Hilda kom att spela en central roll i företagets verksamhet. Hon kom att i hög grad fungera som administrativt ansvarig, fast hon arbetade hemma för att samtidigt ta hand om barnen. Lika lite känt är nog också det faktum att hon kom att arbeta med att linda de spolar som ingår i telefonapparater och det ledde också till att L M Ericsson anställde allt fler kvinnor för den typen av arbete. När företaget firade att de tillverkat 20 000 telefoner gjorde man en minneskarta med foton på alla anställda, men inga kvinnor fanns med, inte ens Hilda.
De första åren gick bra och L M Ericsson blev en stor leverantör till Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag, SAT, men redan under 1890-talet tornade problemen upp sig. Först började Telegrafverket med att tillverka egna telefoner 1894 och 1896 gjorde även SAT det. Följden blev att L M Ericsson förlorade nästan hela sin svenska marknad och det var säkerligen skälet till att han redan år 1900 vid 54 års ålder drog sig tillbaka. Oavsett var L M Ericsson nu ett stort företag med nästan 1 000 anställda och de tillverkade runt 50 000 telefoner om året. De flesta för export. Det uppskattades att det fanns 75 400 telefoner i Sverige 1900.
Telefonapparaterna
De första telefonerna som kom 1878 var gjorda för att hänga på väggar. Mikrofonen satt i en lur och högtalaren i en annan. Alternativt satt mikrofonen fast i väggdelen. För att ringa vevade man en vev några varv för att få en iväg en signal till växeln och prata med växeltelefonisten. Denne kopplade så samtalet och därefter skulle man veva igen för att signalera till den uppringde att man ringde, och sedan skulle man avslutningsvis veva för att växeln skulle förstå att samtalet var avslutat. Nummerskiva behövdes inte eftersom man alltid ringde till den bemannade växeln eller enbart till en annan telefon med egen ledning emellan.
L M Ericssons telefoner var alltså egentligen kopior av Bells telefoner vad avser funktionerna, men de ansågs snyggare och mer gedigna, och tack vare det vann man också en större upphandling i Gävle och kunde sedan börja med att erövra marknaden i Sverige.
Bordsmodellerna kom något senare och L M Ericssons första kom 1881. Den var utformad som en piedestal och telefondelen satt ovanpå piedestalen. 1884 kom en uppdaterad variant med svängbar mikrofon.
Sedan dröjde det ända till 1892 innan nästa stora genombrott kom. Då hade L M Ericsson konstruerat den första telefonen med mikrofon och högtalare i samma lur. Den hade också ett speciellt utseende med fyra ben som kom folk att kalla den för taxen. Den blev en stor succé och den skulle säljas i ytterligare 40 år.
En cylindrisk variant kom 1893. Även denna modell fick ett smeknamn, kaffekvarnen. Den blev en stor exportsuccé, främst i Kina och Ryssland.
L M Ericsson AB hade alltså tappat sin hemmamarknad i slutet av 1800-talet, men de var fortfarande lyckosamma internationellt. L M Ericsson själv hade lämnat företaget 1900 och det var alltså inte han som gjorde företaget riktigt stort i det internationella perspektivet. Snarare var det nog Ivan Kreugers påverkan genom att han hade aktiemajoriteten i Ericsson under 1900-talets början och fram till sin död 1933, då Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank lyckades överta aktierna.
Företaget fusionerades 1918 med SAT under namnet Allmänna telefonaktiebolaget L M Ericsson. Abonnentdelen såldes till Telegrafverket som hette så till 1953 då det bytte namn till Televerket.
Redan 1900 fanns det 89 000 abonnemang i Stockholm. Det var flest av alla städer i världen och överlägset mest i förhållande till folkmängden. Om den siffran stämmer var det alltså fler abonnemang än telefoner, (se ovan) men man kan misstänka att det fanns många direktimporterade telefoner som inte återfanns i den officiella statistiken. Totalt i Sverige fanns det 126 000 abonnemang år 1900. 1919 fanns det 364 000 telefonabonnenter i Sverige på knappt sex miljoner innevånare, men det var långt kvar tills telefonen var allmän.
När det gäller internationella nät var direktförbindelsen med Tyskland klar 1919, medan London och Paris fick direktkoppling först 1927. Stockholm-Göteborg blev klar 1923 och sedan fortsatte utbyggnaden i princip längs de elektrifierade järnvägarna.
Nedan anges utvecklingen vad avser antalet telefoner.
1920 250 000
1940 600 000
1960 1 700 000
För att förstå hur vanligt det var med telefon behöver vi veta hur många hushåll som hade telefon, men de enda siffror som finns att tillgå är procentuella andeler av den totala befolkningen som hade telefon.
Statistiken nedan är dels hämtad från finska statistiska centralbyrån och avser Helsingfors. Källa: Turpeinen, 1981, procentuell andel telefoner i förhållande till hela befolkningen. Bredvid finns statistik från hela Sverige från SCB vilket bekräftar siffrorna.
Helsingfors Sverige
1910 5 % 3 %
1920 - 5 %
1930 - 8 %
1940 14 % 10 %
1950 20 % 17 %
1960 30 % 30 %
1970 48 % 50 %
1980 70 % 80 %
Om man antar att många hade telefon i sitt arbete och att genomsnittsfamiljen var fem personer tycks det rimligt att först 1960 hade de flesta tillgång till telefon.
Telefonerna kunde antingen ringa varandra, eller till en växel. I städerna byggdes ganska stora växlar med många telefonister. I USA hade man redan dragit slutsatsen att unga män inte var lämpliga för att sköta arbetet, inte främst för att deras röster hördes sämre, utan för att de inte var tillräckligt trevliga. I Sverige anställdes därför enbart kvinnor. Det hade ju också den fördelen för telefonbolagen att de hade lägre löner än männen.
Den första automatiska växeln installerades redan 1892 i USA och uppfinnaren ska ha haft som drivkraft att eliminera just de otrevliga manliga telefonisterna. I Sverige kom den första automatiska växeln först 1924 och det var L M Ericsson som levererade den. En anledning till att det tog så lång tid var att högt uppsatta personer som borgmästare Lindhagen i Stockholm menade att det var orimligt att staten överlät åt de enskilda medborgarna att dels hålla reda på en massa onödiga siffror, dels att dessutom behöva peta in dem på en apparat. Han klagade också på tutandet i luren som han tyckte var förfärligt jämfört med en trevlig telefonists röst. Andra invändningar var att det inte gick att ringa om det var mörkt. Detta var förstås inte ovanligt, så låter det alltid när nyheter introduceras. I början av 1950-talet var så nästan 70 % av alla växlar automatiska.
En kabel för telegrafi fanns redan 1866 över Atlanten, men det skulle dröja till 1956 innan man hade tekniken på plats för att kunna överföra telefonsamtal så långa sträckor som till USA. Tekniken som användes var koaxialkablar, avancerade kopparkablar. Det tål att tänka på att det alltså inte gick att samtala med någon som befann sig på andra sidan Atlanten före 1956. All kommunikation skedde alltså tidigare genom telegram via morsekod.
Ungefär samtidigt började man testa om radiolänkar som användes för att sända TV också kunde fungera för trådlös telefon och redan 1955 fanns en sådan förbindelse installerad mellan Ystad och Bornholm.
Yrket växeltelefonist fick trots den låga betalningen en ganska hög status, särskilt på landsbygden och man kan väl ana att det berodde på att få människor hade så god kunskap om innevånarna i bygden som telefonisterna.
Det skulle faktiskt dröja ända till 1972 innan den sista manuella växeln försvann. Märkligt nog finns det ett foto i boken ”Industrins guldålder 1945–1975” som visar en manuell växel som används av alarmcentralen med numret 90 000 så sent som 1974.
Det fanns en del tjänster som använde sig av telefonin. En av de populäraste var ”Fröken Ur” som introducerades 1913 som då och i 21 år framåt var en livs levande fröken som meddelade tiden. Därefter blev det en inspelad röst. Väckning och telefonvakt samt nummerbyrån var andra tjänster.
Från 1978 började man använda digitala växlar enligt modellen som L M Ericsson tagit fram, AXE. Det systemet skulle sedan bli Sveriges största exportsuccé någonsin och L M Ericsson hade dessutom redan året innan tagit sin första stora order till Australien och en riktigt stor till Saudiarabien.
En bit in på 1980-talet började man använda fiberoptik, alltså speciellt utformade glasfibrer, och den utvecklingen har fortsatt fram till idag.
Telefoner och telefonväxlar
G. A. Betulander började redan på 1800-talet med att skapa en automatväxel och även en automattelefon. Den första var klar 1900 och var utrustad med en nummerskiva. 1913 kom en automattelefon med spakar istället för nummerskiva, som möjliggjorde att man kunde se vilket nummer man slagit. Företaget som Betulander skapade var tidigt med i upphandlingar om automatväxlar och kom till slut att bli uppköpt av L M Ericsson.
L M Ericssons första apparat med fingerskiva, som nummerskivan alltmer nu kom att kallas, kom 1915 och det året fanns det mer än 170 000 telefoner i Sverige.
I början av 1920-talet fick Telegrafverket monopol på all telefoni i landet och det innebar också att de ansvarade för vilka telefoner som erbjöds allmänheten. Det var faktiskt så att Telegrafverket ägde telefonerna och att man enbart hyrde dem långt in på 1900-talet, faktiskt ända till 1986 då man tillät privata telefoner som var testade för Televerkets nät, så kallade T-märkta telefoner.
Bakelit var ett material som hade patenterats redan 1909 och nu skulle L M Ericsson ta fram den första telefonen gjord i bakelit. Den kom 1931 och var ansedd som en mycket modern telefon med sin integrerande design och kom faktiskt att tillverkas ända till 1962. Detta innebar också övergången till industriell tillverkning av telefoner. Det skulle visa sig att man kunde tillverka en kåpa av bakelit på sju minuter vilket var mycket snabbare än tidigare och det kom att påverka priset nedåt och därmed förstås efterfrågan uppåt.
Den första knapptelefonen kom 1952. Det intressanta med den, förutom knapparna, var att de satt på samma ställe på nummerskivan som förut, men den rörliga delen var förstås borta.
Ericofonen i plast presenterades 1956 och såldes till 1982. Den kom snart att kallas kobran och blev en omedelbar succé. Totalt såldes runt 2,5 miljoner apparater. Nu kom också en sladd som kallades tygspunnen. Det innebar att sladden var som en spiral istället för en slät vanlig sladd men den var fortfarande av tyg. Intressant nog gjorde designen av kobran att det inte fanns plats för någon ringklocka och inledningsvis var man alltså tvungen att ha en annan telefon med ringklocka. Detta ändrades senare då man skickade med en separat ringklocka som sattes på väggen. Det fanns också en knappsatsmodell som såldes till 1984, men den fick man inte koppla in på Televerkets nät.
1962 var det dags för den första dialogtelefonen och det var också första gången LM Ericsson tillverkade en telefon av plast. Den ersatte den gamla bakelittelefonen och var helt nydesignad i övrigt också.
1978 var det dags för Diavoxen, en knappsatstelefon med plastsladd för första gången. Den togs fram eftersom de första digitala växlarna skulle tas i bruk just 1978. Det var L M Ericssons AXE-system.
I början av 1990-talet kom telefoner med telefonsvarare till de analoga telefonerna, men det blev aldrig någon större efterfrågan på dem.
Det var ett stort problem för många att inte veta vem det var som ringde eller om någon hade ringt när man inte kunde svara. Man kunde ju inte se telefonnumret. Detta problem löstes (delvis) av att Telia 1998 lanserade en så kallad nummerpresentatör. Det var en liten dosa som kopplades in före telefonen i telefonjacket och på en liten skärm visade dels vilket nummer som ringde, dels sparade numret. Visste man vem det var som hade numret kunde man alltså välja att svara eller inte, och också i efterhand se vilka som hade ringt. Kände man inte igen numret fanns ingen hjälp förrän långt senare då Telia började lista alla telefonnummer i nummerordning i telefonkatalogen.
I slutet av 1990-talet blev det ganska populärt med att ha en trådlös telefon hemma. Telefonerna kallades DECT-telefoner och kopplades in på det analoga nätet. Nu fick man fördelen av att kunna prata överallt i hemmet och till och med i trädgården, men man fick också uppleva nackdelen av att inte veta var telefonen var.
Sedan dess har det egentligen inte varit någon utveckling av telefonen annan än den som bestämts av uppkopplingssättet, alltså IP-telefoni i olika former. Utvecklingen går dessutom mot alltfler som enbart har mobiltelefon, men det beskrivs inte här.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
| 