Informationsblad för hembygdsgårdar

Blixtlås

Vilken omfattning försäljningen hade är svår att fastställa och troligen var det först när företaget Goodrich introducerade blixtlås på sina galoscher 1923 som tillverkningen ökade. Det var för övrigt Goodrich som skapade namnet zipper, blixtlås på engelska. En annan tillämpning var att tillsluta tobakspungar. 1925 kom de till användning för första gången i kläder genom företaget Schott NYC som tillverkade läderjackor och faktiskt fortfarande gör det.

Under 1930-talet började de marknadsföras för användning i barnkläder därför att barnen själva skulle kunna klä på sig. Helt accepterat för vuxna blev blixtlåset först 1937 då tidningen Esquire skrev att ”blixtlåset var den nya skräddardetaljen för män”. Esquire var den mest ansedda tidningen för herrmode med så prominenta medarbetare som Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald. Därmed öppnade sig massmarknaden.

Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se

Bostäder allmänt

Boendet och standarden på bostäderna förändrades inte märkbart under 1700-talet. Noterbart är att det fortfarande inte fanns något annat sätt att tända elden i stugan på än att använda stål eller flinta och fnöske. Fnöske var oftast förkolnat linne, men det kunde också vara en svamp, fnösksvampen, som är ett slags ticka. Det skulle dröja till 1800-talet innan tändstickan med fosfor uppfanns.

Under 1800-talets början var byggnaderna fortfarande av trä, även i städerna, och en eller två våningar höga. Stadsplanering hade ännu inte införts och man byggde därför ostrukturerat. Med tiden kom de förödande bränderna, som uppstod då och då, att få många städers styrande att dels se till att man byggde i sten eller tegel, dels att man byggde med mer mellanrum mellan husen. Det blev också förbjudet att bygga trähus högre än två våningar, vilket man lyckades undvika i Göteborg genom att bygga den första våningen i sten och sedan två våningar i trä. Husen kom att kallas landshövdingehus efter den landshövding som godkände varianten.

I Skåne började man en bit in på 1800-talet att bygga tegelhus med tegelpannor även till ”vanliga” människor. I övriga Sverige fortsatte man att bygga i trä fast med tegelpannor, men allteftersom vann teglet framgång över stora delar av landet och vid seklets slut fanns det omkring 500 tegelbruk med en kapacitet på runt 400 miljoner stenar per år. Det var ingen liten industri som uppstod. I slutet av 1800-talet var det den industri med flest anställda i Uppsala som var en stor industriort under senare delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet.

Teglet kom också att få stor betydelse för lantbruket eftersom man började tillverka dräneringsrör av tegel som var både prisvärda och effektiva. Det kom att utöka arealen av odlingsbar mark väsentligt. Tegelrör kom också att få stor betydelse för VA-näten i städerna där man började bygga vattenledningar och senare även avloppsledningar.

I många byar började man måla husen röda och man kan då anta att Falu rödfärg var ett vanligt alternativ. Det var nu i mitten av 1800-talet som man började slå ihop alla små uthus som tidigare var vanliga och istället byggde stora ekonomibyggnader/lador.

Tidigare var parstugan den vanligaste hustypen, men nu började man med att bygga med mer djup och också med två våningar.

Runt 1850 var torpen som flest. Då fanns det cirka 100 000 torp i Sverige. Ett torp hade en mindre areal för att odla gröda och för att hålla husdjur, men torparna var också tvungna att tillhandahålla dagsverken till ägaren av marken. Statarna var däremot anställda och arbetade enbart åt markägaren och bodde i vad som kallades statarlängor, som var flerfamiljshus av synnerligen låg standard. Mot slutet av 1800-talet kulminerade den boendeformen. Backstugesittarna som ofta hade de enklaste husen och var fattigast var de som inte hade vare sig anställning som statare eller hade egen jord som torparna. De flesta som bodde så var bland de mest fattiga, men det kunde också röra sig om hantverkare som inte ägde jord.

Först 1874 kom en byggnadsstadga för rikets städer och därmed en plan för hur bebyggelsen skulle se ut. I slutet av 1800-talet började man bygga stenhus främst i Stockholm. Östermalm är ett exempel på det. För bönder på landet och för arbetare i staden var det en bedrövlig situation genom att de enda bostäder som fanns var enkla, trånga och kalla. Helt enkelt förfärliga, och i staden blev den ökade inflyttningen ett bra ekonomiskt skäl för profithungriga byggare att bygga nya lika dåliga bostäder till dyra priser. Oftast bodde hela familjen i ett rum och i de flesta fall var man fler än 10 personer i familjen. Lika illa var det på landet.

Uppvärmning i städernas borgarlägenheter var numera oftast kakelugn eftersom Carl Johan Cronstedts kakelugn från 1775 hade fått stor spridning. Det fanns också torrdass inomhus. På landet och i arbetarlägenheterna var det öppen eld som stod för värmen och dasset var utomhus. Vattnet fick man hämta på gården i bästa fall.

I början av 1900-talet fanns det förstås inte badrum i arbetarbostäder och det var bara någon procent som hade tillgång till det totalt. I bästa fall fanns en gemensam badstuga på landet eller en badinrättning i staden dit man kunde gå för att bada, men det var inte många som förstod vitsen med det. Oftast fick det bli en lättare rengöring i ett kar eller en balja som oftast var gjord av zink.

Man får ha i tankarna att vid 1900-talets början var vedspis standard, det fanns kallvatten i bästa fall och inget badrum alls. Dasset stod på gården. Den pågående utvecklingen under 1920-talets senare del och framåt var alltså en verkligt stor förändring.

Det hade redan tidigare byggts bostäder genom arbetarrörelsen, men i begränsad omfattning. 1916 bildades dock SKB, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, med avsikt att bygga billiga men bra lägenheter för arbetarfamiljerna. De flesta lägenheterna var på ett rum och kök och standarden var hög för den tiden. Till exempel hade alla lägenheter vattentoaletter och i källaren fanns tvättstuga med pannmur, alltså en gryta där man värmde upp tvättvattnet genom vedeldning. Gemensamma tvättstugor var inte vanligt på den här tiden och SKB var en av föregångarna.

1923 bildades HSB, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening, med samma syfte som SKB. De första husen byggdes 1924 och i lägenheterna fanns varmt och kallt vatten, dusch och gas- eller elspis. 1925 införde HSB badrum med badkar som naturligtvis ansågs onödiga av myndigheter och långivare, men HSB stod på sig. De installerade också en vattentoalett i badrummen. De byggde gemensamma tvättstugor i husen från 1926. På 1930-talet infördes sopnedkast i alla nya HSB-fastigheter. 1935 blev kylskåp standard i nyproducerade fastigheter. Detta var mycket modernt med den tidens mått. Problemet var dock framförallt att det byggdes ett försvinnande litet antal nya bostäder och att det också krävde viss ekonomi för att ha råd att flytta in.

I villorna och husen på landet var utvecklingen liknande. När det gäller toaletter var det dock i normala fall omöjligt att koppla dem till avlopp eftersom avloppssystemet inte var utbyggt alls utanför städerna. Lösningen blev då antingen en egen ledning till närmsta vattendrag eller en egen tank nedgrävd på tomten. En sådan tank kallas septiktank och var standard vid nybyggande åtminstone från 1960-talet i stora delar av landet.

Trots dessa förbättringar ansågs bostadsstandarden under 1930-talet vara en av de sämsta i hela Europa. Den vanligaste lägenheten var på ett rum och inredningen av låg klass. 70 % av alla bostäder saknade fortfarande bad eller dusch i början av 1930-talet. 40 % hade inte centralvärme. Centralvärmen fungerade så att man värmde upp vatten, och ibland till och med till ånga, som sedan cirkulerades i rör och element i huset och den tekniken finns ju även idag i nybyggda lägenheter. Man eldade med ved i bostadsfastigheter med lägenheter, medan koks var vanligast i villorna. Olja skulle inte bli ett alternativ förrän på 1960-talet.

Det fanns flera intressenter som motarbetade införandet av badrum och toaletter. Badrum ansågs onödiga, särskilt för arbetarklassen, och toaletterna skulle ju behöva dyrt vatten, men framförallt skulle de som tjänade pengar på avföringen genom att sälja den som gödsel mista sin inkomst.

Runt 1945 började nybyggandet av bostäder att nå 50 000 per år och fortsatte att öka ända fram till toppåret 1970 då 110 000 bostäder byggdes. Det behövdes verkligen. 1945 såg det ut så här med hushållens innehav i procent av viktiga funktioner för god standard jämfört med 1960 och 1970.

Ett stort problem vid byggandet av kök var att det inte fanns någon standard, vilket ibland medförde att köken inte blev ändamålsenliga och framförallt att man inte kunde massproducera kök för att få ner kostnaderna. 1950 fastställdes så för första gången en svensk köksstandard som sedan kom att användas vid all ny-, till- och ombyggnad.

I HSB-lägenheterna 1960 fanns det i alla fall el-, eller gasspis, fläkt, kallt och varmt vatten vid en diskbänk, kylskåp, badrum med toalett och de införde även en extra toalett för lägenheter med fler än tre rum.

Trots att man mellan 1945 och 1960 hade byggt 800 000 bostäder så hade bostadsbristen blivit ännu värre och politikerna beslöt därför att starta projektet ”Miljonprogrammet” 1965 vilket innebar att 100 000 bostäder skulle byggas per år i tio år och medförde införandet av prefabricerade byggnadselement för att öka byggtakten och få ner kostnaderna.

1970 var det bara 7 % trångbodda. 40 % saknade fortfarande badrum och kylskåp, 30 % hade ingen toalett inne i bostaden, 25 % hade inte centralvärme. Mycket hade hänt sedan 1930, men det var fortfarande inte bra och på landet var det värst och i husen byggda före 1930-talet i staden som inte hade renoverats.

I slutet av 70-talet började man bygga helkaklat i badrummen i framförallt villorna och bostadsbristen var nästan borta.