Armerad betong
Betong och cement var på romartiden vanliga byggmaterial, men som med så mycket annat försvann den kunskap som behövdes för att tillverka cement och betong och det var inte förrän på 1400-talet som metoderna återupptäcktes och först 1844 patenterades de i England under namnet portlandcement. 1908 introducerades armerad betong på bred front i Sverige genom Ivar Kreuger, Henrik Kreuger och Paul Toll vid grundandet av byggnadsbolaget Kreuger & Toll AB. Ivan Kreuger är ju i våra dagar inte känd för sin byggverksamhet i första hand, men han var faktiskt civilingenjör i både väg- och vattenbyggnadsteknik och i maskinteknik och det redan vid 20 års ålder. Han var alltså mer eller mindre ett geni. Han hade arbetat i USA och där lärt sig att bygga i betong. Företaget Kreuger & Toll AB blev mycket framgångsrikt och byggde bland annat Stockholms stadion, Nordiska Kompaniet (NK), Danvikshem och grundläggningen för Stockholms stadshus. Ett av de större industribyggena var Slakthuset i Stockholm som byggdes av Skånska Cement.
Det var dock först när man uppfann vibratorn som intresset ökade på allvar. Genom att vibrera betongen med en stav kunde man få homogen konsistens och utfyllnad. I Sverige började man använda tekniken i mitten av 1930-talet. Metoden var en förutsättning för den massiva betongbyggnaden i form av dammar, vägbanor, tunnlar och broar som nu kom igång i USA och Europa och även i Sverige.
Därefter uppfanns betongstationen som innebar att man tillverkade betongen vid en station och därigenom fick dels effektivare framställning, dels bättre betong med kontrollerad kvalitet. Det medförde också att man behövde betongbilar. I mitten av 1940-talet började det slå igenom men först i slutet av 1950-talet blev det en allmän metod och är det fortfarande.
I Sverige har betongen kommit att bli den dominerande formen av byggnation för flerbostadshus och till plattorna för villor. Stålet har aldrig slagit igenom. I princip det enda stålhuset som byggts i Sverige är Wenner-Gren Center i Stockholm.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Banker
Banker hade funnits i eviga tider, men under 1400-talet särskilt i Florens utvecklades de till att bli en stor verksamhet. I Sverige var det inte mycket som hände förrän den första svenska kungliga kungörelsen om bankverksamhet kom 1824. Det hade förvisso funnits personer och företag som sysslat med pengar och deras utlåning, men inte i omfattande grad. 1846 kom så en lag om privata banker och deras rätt att ge ut sedlar. Först 1897 fick Riksbanken monopol på sedelutgivningen. Den första sparbanken bildades 1820 i Göteborg och i Stockholm 1821.
Järnvägarna krävde förstås stora investeringar och det fanns inte tillräckligt med kapital i de små bankerna i Sverige utan vi fick låna från England och Tyskland. Det blev i sin tur startskottet till att skapa större affärsbanker i Sverige. SEB startades 1856 och Handelsbanken 1871 för att nämna några som lyckades med att bli stora. Bankerna kom sedan att spela en mycket viktig roll när det gällde att finansiera industrialiseringen.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
Belysning
Allmänt
Elden har ju sedan urminnes tider varit den dominerande källan till belysning och trä var det vanligaste ämnet man förbrände i Sverige. I stugorna var det alltså den öppna elden som gav ljus. Under 1700-talet insåg man dock att vid förbränning av stenkol uppstod det en gas som sedan kunde antändas och användas till belysning. Denna gas kom att kallas lysgas. Den första fungerande anläggningen för framställning av lysgas byggdes 1792 i en fabrik för ångmaskiner som James Watt var delägare i. Det skulle dock dröja länge innan den kom till Sverige, närmare bestämt till 1846 och då i stort sett uteslutande för utomhusbelysning.
När gjutjärnsspisen från 1831 började ersätta de öppna eldarna fick man inte längre något ljus från dem och då fick man istället elda med talgljus, oljelampor, så kallade rovoljelampor eftersom oljan utvanns ur rovor eller om man hade råd med vaxljus eller stearin. Vax var dyrt för allmogen och det var de nyligen introducerade stearinljusen också. Det var förresten Lars Johan Hierta (grundaren av Aftonbladet) som1839 startade den första tillverkningen av stearinljus på Liljeholmen i Stockholm och därmed började stearin långsamt att konkurrera ut talgljusen. Fotogenlampor skulle först i slutet av 1800-talet bli ett tillgängligt alternativ. Inom parentes kan nämnas att man i England framför allt använde valolja som ljuskälla eftersom den gav mer ljus och osade mindre än talgljusen, vilket delvis förklarar den stora efterfrågan på valar. Den andra var att man tog barderna (gälarna) för att tillverka korsetter till kvinnor! Köttet lät man ligga kvar för att ruttna.
Fotogenlampor
Oljan var känd sedan urminnes tider och användes för att ge värme, ljus och ofta för att täta båtar. Det fanns en rad användningsområden, men det var först i slutet av 1800-talet när Abraham Gesner kom på hur man kunde raffinera/rena fram en fotogen från bland annat kol, som brann mycket bättre än kol eller olja, som marknaden öppnade sig för fotogenlampor. Det visade sig så småningom att olja var ett bättre utgångsmaterial än kol för att få fram fotogen och i samband med det byttes namnet till petroleumlampa. Därmed skapades den första massmarknaden för en oljeprodukt. I Europa kom oljan i första hand från Baku i Ryssland där familjen Nobel hade stora intressen.
Namnet petroleumlampa skulle finnas kvar ända till början av 1900-talet, vilket man kan konstatera om man läser mastodontverket ”Världsindustrien Teknikens segertåg i ord och bild” av Max Geitel, utgiven 1917. I Wikipedia står det att det är ett finlandssvenskt ord för fotogenlampa, men det motsägs alltså av Max Geitel. Snarare var det så att namnet blev kvar i finlandssvenskan, men inte i svenskan.
Karbidlampor
I stort sett parallellt med utvecklingen av fotogenlampor kom karbidlamporna. De drevs av gasen acetylen som i sin tur framställdes av kalciumkarbid, därav namnet. De hade ett mycket starkare ljus än fotogenlamporna och det var därför inte så konstigt att det var just karbidlampor som Gustaf Dalén kom att använda i sina fyrar. Så småningom kom de även att användas till fordons- och lokbelysning. Elektricitetens intåg gjorde att efter första världskriget minskade användningen av karbidlampor särskilt vad avser fordon och lokbelysning.
Gatubelysning genom gasverk
Det första gasverket i Sverige för belysning började byggas 1846 i Göteborg. Då fanns det redan gasbelysning i stora delar av Europa. 1848 fanns det 250 gaslyktor som gatubelysning i Göteborg, medan det faktiskt dröjde till 1853 innan de första gaslyktorna installerades på Norrbro i Stockholm. Tidigare användes facklor för belysning utomhus. Så småningom installerades gasbelysning i kontor, verkstäder och butiker, men det skulle dröja till sekelskiftet innan gasen började användas för uppvärmning. Och det var inte förrän 1919 som 37 städer i Sverige hade egna gasverk. Det var också detta år som flest antal gaslampor fanns, sedan tog ellamporna över. Trots det så släcktes inte de sista gaslamporna i Stockholm förrän 1941. Gasverken gav också upphov till koksframställning och den första tekniskt orienterade kemin.
Elektrisk belysning, båglampor och glödlampor
Den första tillämpningen av elektricitet av betydelse i Sverige skedde 1876 då Näs sågverk i Dalarna och Marma sågverk i Hälsingland installerade båglampor. Det var första gången i Sverige som elektriskt ljus togs i praktiskt bruk. Båglampor hade två kolstavar och mellan dem skapades en ljusbåge. Ljuset var mycket starkt och kom att användas i verkstäder som hade en ångmaskin eller tillgång till vattenkraft samt en generator för att alstra strömmen. En nackdel var att kolstavarna inte räckte längre än cirka 100 timmar, sedan behövde nya installeras.
Blanchs café blev 1878 platsen för stockholmspremiären för det elektriska ljuset och det finns bevarat annonser från den tiden då man skrev ”I afton elektrisk belysning” i sin reklam. 1881 infördes den första elektriska gatubelysningen på Norrbro i Stockholm av bland andra J P Johansson som var ansvarig för lokomobilen som drev en generator som alstrade elen. Senare uppfann han bland annat rörtången och den moderna skiftnyckeln. Båglampan slog dock aldrig igenom. Så sent som 1919 fanns det i Stockholm 10 650 gas- och oljelyktor och bara 110 båglampor. Inte heller glödlamporna slog igenom förrän på 1920-talet. Det fanns bara 900 stycken 1919.
1879 var Thomas Alva Edison klar med sin modell av glödlampan. Det finns dock många andra som har bidragit till uppfinnandet av glödlampan. Klart står dock att Edison hade en avgörande betydelse genom att hans företag fann den första fungerade glödtråden, som var förkolnade fibrer från en speciell växt. Han tog också fram allt annat som behövdes för att kunna överföra elen till glödlamporna. Han var alltså inte bara en uppfinnare utan en fantastisk entreprenör. Han lär ha lämnat in över 1 000 patent bara i USA och låg bakom en rad uppfinningar som fonografen, föregångaren till grammofonen, stencilpennan som kanske inte är så bekant, men som väl var föregångaren till stencileringsmaskinen och slutligen kopiatorn, samt en mängd andra uppfinningar. Han var helt enkelt världens mest kände och aktade uppfinnare.
Det var alltså inte förrän efter 1920 som vi på allvar började använda glödlampor, men så sent som 1940 var minst 35 % av svenskarna fortfarande utan elljus i hemmen. Noterbart är att för att köpa en kilowattimme 1931 behövde en industriarbetare arbeta 20 minuter enligt E.ON. Idag ligger en timersättning före skatt på ungefär 140 kronor för industriarbetare och en tredjedel av det är 46 kronor. Av detta inser man att det inte var många som hade råd med mer än en glödlampa. 1920 anses det att hela Stockholms stad var elektrifierad, men gaslamporna fanns alltså trots det kvar till 1941. I hela landet uppskattades elektrifieringen vara genomförd först 1965. Så här såg andelen hushåll anslutna till elnätet ut enligt en broschyr från Vattenfall från 1948.
Årtal
|
%
|
1900
|
1
|
1910
|
3
|
1915
|
5
|
1920
|
35
|
1930
|
42
|
1940
|
65
|
1947
|
92
|
Troligen menade man att det fanns framdraget stamledningar till de flesta ställen i Sverige, men inte att enskilda fastigheter faktiskt var inkopplade. Det var alltså en mycket kraftig utbyggnad som skedde efter 1915, mitt under brinnande krig.
I de flesta fall fanns det bara ett uttag i bostaden och det var vanligen ett uttag för att ansluta en lampa. För att kunna koppla in andra elapparater utvecklades därför en anslutning som istället för att kunna kopplas till en lampa hade en eller flera ”stickproppskontakter”.
Publicerat med tillåtelse av Anders Angervall, http://andersangervall.se
|
